Rummet och vithetsförklaringar

Tänka sig! Snart är det ett helt nytt ÅR och här på bloggen råder total radiotystnad. Sorreeh! Men som ni som följer mig på twitter alternativt stalkar mig irl redan vet har jag jobbat på ett Inte-så-hemligt projekt de senaste månaderna: Rummet!

UPGRADE-TIMEE

Jopp! Jag, Valerie från Falskheten, samt Camila och Mireya från Camila och Mireyas podcast ska starta ett *drar efter andan* separatistiskt forum för rasifierade feminister och antirasister! Eftersom vi har agerat hype men/affirmation guys till detta projekt ett tag nu har ni säkert råkat på det redan – men för säkerhets skull följer en bit av manifestet vi publicerade i Bang här:

Det tär att alltid vara en villkorad del av det samhälleliga vi:et. Det är nedbrytande att alltid vara med på nåder. Det gör oss trötta och modlösa, men också aggressiva och misstänksamma. Det gör oss ängsliga. Därför bygger vi ett annat vi: genom att utestänga de vita kropparna. Vi vänder oss för första gången till varandra.

Rummet kommer även att bli en hemsida, som då är up and running om någon månad (håll tummarna!). Och där får även ni, vita läsare, ofc ta del av materialet – hemsidan kommer inte att infektera din dator med antirasistiskt virus o spamma dig med Black Panther-slogans – men som citatet ovan påpekar försöker vi aktivt skifta ’vi:et’ till att utgöras av rasifierade kroppar. Typ: här är vi självklara. Lite så! Och let me tell u: jag är VÄLDIGT pepp på att detta ska komma igång! Men meanwhile har vi en liten grej jag vill gå igenom, nämligen……. *trumvirvel* konceptet VITHETSFÖRKLARINGAR.

Om NI, som jag, är inbitna Camila och Mireya-fans/Sara Ahmed-fans (och om ni inte är det, asså if you snooze u lose ok?) kanske ni har stött på en förklaring av det här innan. Men om ni inte har det – låt oss gå vidare!

Vi känner (typ) alla till den amerikanske rapparen Macklemore, som fick en hel massa uppmärksamhet då han sjöng om att samkönade bröllop var a-okay! Några känner även till det oproportionerliga agg jag har gentemot Macklemore – eller rättare sagt, den funktion han har i den vita västerländska kultur-och-musikvärlden. Mackle-please-no-more positioneras ofta som en ”smart, medveten” rappare vs. all dem ign’ant  negroes. Jag kan bara anta att denna hype kommer sig av att den vita medelklassen har känt sig marginaliserad inom rappen under en längre tid. Jobbigt! “Jag kan inte relatera till musik som kommer ur o handlar om en svart arbetarklass!” kanske de utbrister. ”Och jag vill inte höra skryt om dessa ~sunkiga~ människors klassresa! Kan ingen göra en låt om att SHOPPA VINTAGE.” SÅ sin vana trogen omfamnar den vita medelklassen ett kulturuttryck som kommer ur en minoritetsgrupp först när en av deras egna åtar sig att ”förbättra” den. (Opa Elvis-stylee*gråter*). Men vettni, Macklemore är så IN I medveten om detta att han t o m erkänner sina privilegier! Här följer ett snipp ur hans låt “White Privilege”:

Where’s my place in a music that’s been taken by my race
Cultural appropriated by the white face
And we don’t want to admit that this is existing
So scared to acknowledge the benefits of our white privilege

”Men det låter väl fint!?” kanske ni utropar. ”I denna låt påpekar ju Macklemore SJÄLV att han får skjuts av att va en vit rappare? Han e ju medveten om att han har white privilege!!!!!” Mm, okej. Vi fortsätter.

Now I don’t rap about guns so they label me conscious
But I don’t rap about guns cause I wasn’t forced into the projects

See I was put in the position where I could chose my options
Blessed with the privilege that my parent’s could send me to college

Men, bless! Även detta låter ju fint?! Han erkänner här att han är utbildad vit medelklass, vilket innebär att hans rap handlar om att, typ, shoppa second-hand istället för ”guns”. Så han har klass-och-vithetsprivilegier och därför kan han omfamnas lättare av en viss grupp. And he knows it. Inget “started from the bottom now we here”-snack, liksom!

Gjorde du det, Drake. Gjorde du det.

Men här är en liten fråga: vad GÖR den här låten? Vad utför detta erkännande av ens privilegier? Och det är nu vi halkar in på Sara Ahmeds ”vithetsförklaringar”, en term hon använder för att påpeka någonting mycket viktigt:

Att erkänna att man är vit är i sig inte en antirasistisk handling.

Att erkänna ens vithetsprivilegier är i sig inte en antirasistisk handling.

Att erkänna ens vithetsprivilegier kan vara en början, kan resultera att man omsätter sina insikter i politisk praktik – men det är i SIG inte en antirasistisk handling.

Tvärtom påpekar Sara Ahmed att det skapar en ny sorts ”vithet” – en positiv, ”progressiv” vithet som skäms för sina privilegier men utnyttjar den skammen för att omskapa sig själv.  För om man ”ber in ursäkt betyder det att vi har övervunnit just det som vi ber om ursäkt för”. Genom ursäkten ”[återuprättas] det vita subjektet som det sociala idealet”.

ALLTSÅ: en sång som “White Privilege” ”erkänner” och uppvisar sångarens vithet (för andra vita personer, believe me when I say att den var uppenbar för icke-vita redan innan denna låt) – och genom att göra det blir Macklemore en ”god vit man”. Vars antirasistiska handling blir att erkänna att han utnyttjar ett rasistiskt system för karriärens skull. Vilket…. inte är antirasistiskt. Geddit?

Själva påståendet om att man har dåligt samvete (över det ena eller det andra) innefattar också en självuppfattning där man ”är god”.

Vad som sker här är att vi har en ”god vit person som lever i och utnyttjar ett rasistiskt system” vs. ”en dålig vit person som lever i och utnyttjar ett rasistiskt system”. Typ Miljöpartisrasism vs. Sverigedemokratsrasism – en typ av rasism som handlar ekologiskt och bakar surdegsbröd, och så en annan som framställs som lite tragisk och hatisk.

Och vart hamnar rasifierade personer, här? Fortfarande i periferin, såklart! För antirasismen handlar plötsligt om att omskapa vitheten, eller ”leva med” vitheten samt medförande privilegier. Freeesh.

Ahmeds vithetsförklaringar påminner mig om en text jag fann här på Internet-et: “The Problem with Privilege”. Jag håller inte helt med artikeln, då jag tycker att det är supah viktigt att ha sina privilegier i huvudet – att tänka ”jag kan röra mig så, jag kan ta plats här”, för att kunna röra sig annorlunda. Men jag håller med om detta:

Rather, the confessions became the political project themselves… these rituals ultimately reinstantiated the white majority subject as the subject capable of self-reflexivity and the colonized/racialized subject as the occasion for self-reflexivity… That is, the undoing of privilege occurs not by individuals confessing their privileges or trying to think themselves into a new subject position, but through the creation of collective structures that dismantle the systems that enable these privileges.

Med det menar författaren att antirasism blir till genom antirasistiska praktiker, genom nya former av organisering, och genom antirasistisk politik. Och då menar jag riktigt politik, politisk organisering, genuin real life maktfördelning. Och det hoppas jag att alla har i huvudet inför 2014 dvs VALÅRET dvs året då jag kommer att skrika av irritation varje gång jag öppnar en tidning.

 

 

Vi måste prata om… antirasismen vi sällan pratar om

Ibland kan jag känna att den svenska antirasistiska debatten är som en dans – ett steg fram och två steg tillbaka. Men det är en dans utan slut, mina vänner. Den pågår för alltid.

Om man kände sig lite dramatisk (vilket jag ofta gör) skulle man kunna jämföra den med Danse Macabre eller Dödsdansen, ett populärt motiv i medeltida konst.

My paint skillz bring all the boys to the yard

Man rycks liksom med i dansen av Döden, hårt tryckt mot hens beniga barm. Man vill fly, men ser man djupt in i hens grinande anlete är man fast. Hen sväljer en hel!

Den senaste tiden har jag haft rätt mycket för mig – en flytt, en ny skola, en nypa hjärtesorg – och tog därför en kortare paus från den däringa dödsdansen. Men det var lite som att vänta vid chipsskålen på skoldiskot, med fuktiga handflator och ostbågssmulor runt munnen. Väntandes på den där utsträckta handen. Förväntansfull, men samtidigt pissa-på-sig-rädd.

Och så kom den.

Jag kämpade emot. Jag lovar! För att vara helt seriös en stund: ibland blir jag så trött, så in i helvete utmattad av den här valsen, att jag bara vill lägga mig och skälva. En krampartad snyftning drar genom min själ. Det gör ont.

Men under veckan har jag återkommit till en text, igen och igen. Antagligen för att jag tycker att den sätter fingret på ett stort problem i den antirasistiska debatten – plus att reaktionerna var helt out theeere spännande. Så nu ger jag mig i kast med den här på bloggy, dels för att få ta del av er input, kära läsare!

Så. I veckan skrev Damon Rasti en krönika kallad ”Rasismen vi sällan pratar om”. Den handlade om rasism mellan – citat!! – invandrare. Detta är rasismen vi inte pratar om, guys and dollz!

För det första vill jag vara tydlig: för mig är det viktigt med debatt inom rörelser som arbetar mot förtryck, exempelvis då inom antirasismen. Det är så rörelserna utvecklas, tar in nya perspektiv. Däremot kan jag inte direkt välkomna den här texten – mest för att jag finner den så förvirrande. Och då har jag ändå läst den flera gånger! Som jag ser det finns det två (2) problem i texten som gör att den inte fungerar för mig. Sedan har jag en generell analys. Häng med!

1. Vad är en invandrare? Vilka är ”vi invandrare”?

Såhär skriver Rasti: ”Min stilla undran är nu: När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism? ”

Min stilla undran blir då: vad menar han? Menar Rasti då att jag, med bakgrund i Etiopien, bär ansvar för vad exempelvis en dansk-svensk kvinna har för fördomar angående kurder? Varför då? För att vi båda är invandrare eller har invandrarbakgrund? Varför klumpas vår rasism ihop och varför kollektiviseras vi?

Att prata om invandrares rasism mot andra invandrare är viktigt om man ska lösa problem inom specifika grupper – då kan det vara viktigt med riktade insatser, utbildning, och skydd. För det här är grejen – när man invandrar har man ett bagage, man kan ha varit med om allvarliga politiska konflikter, man har definitivt åsikter, man har en subjektivitet. Så, ja, detta kan vara värt att utforska och diskutera, helst med medlemmar ur grupper som utsätts för sådana attacker.

Men det är inte det Rastis text tar upp. Den talar inte om specifika grupper, utan försöker rikta sig mot alla ”oss” ”invandrare”. (Som om vi inte visste att vi inte var förskonade från rasistiska fördomar? Det finns en genomgående, lite konstigt förvånad ton i texten, som gör att jag misstänker att den faktiskt riktar sig mer till  vita SvD-läsare än ”vi med invandrarbakgrund”.) Det leder till att det låter som om vi, pga vår status, har ett separat ansvar vad gäller rasism och rasistiska fördomar, which… Än en gång: hur?

Sedan läste jag igenom exemplen Rasti gav på invandrargrupper med problem: en eritreansk vän, turkar, araber, iranier. Vad vi talar om här är alltså inte invandrare (jag har exempelvis aldrig invandrat), utan rasifierade svenskar.

Jag tycker gott att det är dags att bara använda det här begreppet nu, eftersom att termen ”invandrare” har blivit en essentiell identitet som vi tydligen kan bära med oss i generationer. (Läs: tills vi ser vita ut.) ”Rasifierad” beskriver processen bättre – det handlar om att tillskrivas en ras, och en gruppidentitet, i en kontext där vitheten ses som norm. Processen är dessutom pågående, dynamisk, vilket jag tycker är viktigt att påpeka (JUST för att få med det faktum att ras är en social konstruktion – medan ”invandrare” nu används som om vi samtliga delar en avvikande invandrargen).

Nu har vi plötsligt en helt annan text. En text som handlar om rasifierade människors rasism mot andra rasifierade människor.

Och då blir min stilla undran: varför kan man inte kämpa mot rasism, driva antirasistiska frågor, utan att peka på rasifierade människor och säga, citat: ”Hur ska vi kunna ställa etniska svenskar som uttalar sig rasistiskt till svars när en hel del av oss själva gör vårt bästa för att smutskasta varandra?”

Just den här meningen har jag suttit och klurat på, eftersom den har två betydelser: ”en rasifierad person, som själv har rasistiska åsikter , har inte rätt att konfrontera en vit svensk som utsätter hen för rasism” eller ”vi invandrare/med invandrarbakgrund kan inte ställa rasistiska vita svenskar till svars förrän vi röjt upp i vår egen bakgård!” (Än en gång med en tonvis disclaimers och citationstecken kring varje ”vår”, ”vi”, ”invandrare”, eftersom denna läsning antyder att exempelvis jag bär ett ansvar för en polsk-svensk persons fördomar om romer…?)

Båda läsningarna vill jag säga såhär om: om du är en rasifierad person som utsätts för rasism av en vit svensk kan du givetvis ställa personen till svars. Givetvis. Oavsett hur dum, elak, eller fördomsfull du är. För vi ska inte behöva uppfylla separata krav för att behandlas som människor.

2. Rasismen vi sällan pratar om…

Sverige är trots allt ett av de minst rasistiska länder när det gäller hur folk uttrycker sig gentemot varandra och talar om människor från andra länder…Men när ska ni med invandrarbakgrund som uttalar er nedsättande om andra invandrare förstå att ni sitter i samma båt som personerna ni baktalar?

Ovan ser ni en spännande vändning: först att Sverige är ett av de minst rasistiska länderna när det gäller uttalanden och så vidare, och sedan att ”vi med invandrarbakgrund” måste ta tag i vår rasism! Men Sverige är ju redan ett av de minst rasistiska länderna…?

Nej, men ni ser problemet: här sker en förskjutning som antyder att det finns en skillnad mellan ”Sverige” och ”invandrare”. Är vi en del av Sverige eller inte (eller i ett evigt migrerande tillstånd, mvh andra generationens invandrare här!)? Och om vi är det, vad består då problemformuleringen av? Att vi som har invandrarbakgrund har ett större ansvar att inte vara rasister eftersom vi sitter i samma båt – det vill säga missgynnas av strukturell rasism? Vi bör alltså hålla ihop – trots det faktum att vi, som vi redan har konstaterat, är en spridd, heterogen gruppering, som består av vita australiensare, svarta amerikaner, nyanlända rumäner, holländare som har bott här i generationer…?

EH?

Sedan undrar jag var texten får sin information ifrån, eftersom jag är en av de lyllosarna som faktiskt har utsatts för rasism av vita svenskar. Jag skulle nästan våga påstå att nästan alla mina rasifierade kompisar har utsatts för rasism av vita svenskar, från det mildare (”vart kommer du ifrån egentligen?” ”afrikaner är så bra på att dansa!”) till det grövre (”åk hem”, skällsord, annat myyys).

Och nu kommer lite kontext.

För faktum är att vi bor i en nation där SD för tillfället har 8,9% av rösterna; där Svenskarnas Parti, ett uttalat nazistiskt parti, demonstrerade på gatan igår; där REVA var faktum för bara några månader sedan; där det har fastslagits att det är svårare att komma in på både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden om man har ett ”osvenskt” namn; där FN nyligen underkände Sveriges arbete mot rasism och diskriminering.

En handling kan göra ont. Att bli slagen av en man med turkisk bakgrund gör lika ont som att bli slagen av en sådär härligt blekblond SvP:are.

Men det är när handlingarna blir en del av ett system som vi pratar om rasism som något som begränsar rasifierade människors handlingsutrymme, något som kan ta eller förkorta liv. Och jag säger ”rasifierade människors liv” eftersom jag betvivlar att vita svenskar systematiskt missgynnas specifikt på grund av sin vihtet.

Detta är vad vi pratar om när vi pratar om strukturell rasism.

3. Skillnaden på rasism och rasism

Och nu kommer vi till anledningen att jag överhuvudtaget skrev den här texten – samtidigt kommer vi att lämna texten bakom oss, så håll i hatten!

Jag tror att en av anledningarna till att det känns som om den svenska antirasistiska debatten är en evig tango med döden är 1) en begreppsförvirring som 2) grundar sig i olika analysmodeller. Hur menar jag då?

Jag tänker mig att det just nu praktiseras (åtminstone) två olika sorters antirasism. Den ena låter ungefär såhär: ”All rasism är lika dålig, oavsett vem som drabbas. Att en vit svensk blir utsatt för rasism av en rasifierad svensk är lika illa som det omvända scenariot. Handlingar och motiv är viktigare än kontexten i vilken handlingarna sker.”

Den andra lyder: ”Vi lever i ett samhälle/en kontext som gynnar vita över icke-vita personer. Det leder i sin tur till att vita människor har ett särskilt privilegium – white privilege – och makten som kommer med det. Vi vill kritisera och ifrågasätta den makten, eftersom den föder ett system som när sig på ojämn makt-och-resursfördelning. Rasismen som riktas uppifrån – av vita, som då har systemisk makt – förstärker rasistiska strukturer och vithetens överordnade status.” *djupt andetag*

Enligt Antirasism Typ Två verkar alltså rasistiska handlingar i och genom ett system – det är det systemet (fördomar plus makt) man talar om när man talar om rasism.

Enligt Antirasism Typ Ett är rasism rasistiska fördomar, och maktperspektivet spelar (oftast) ingen större roll.

Och när dessa två möts har vi en rejääääll Clash of the Titans på g.

Men! Här är anledningen till att den här debatten är en som ofta får mig att vilja gråta blod – den förs ofta UTAN att debattörerna ifråga erkänner att det handlar om två skilda analysmodeller!!!

Eftersom jag tillhör Typ Två, det vill säga en antirasism med sin grund i svart feminism och postkolonialism, har jag flest exempel på Typ Etts debatteknik. SORRY, är ju givetvis biased! (Hemlis: det är alla.)

Jag har dock två exempel från de senaste två veckorna på ungefär vad jag menar. Båda kommer från DN (förvånande, eller hur??). I den ena skriver Erik Helmerson om RFSU:s undervisningsmaterial till skolor och citerar då detta:

”Människor från andra, framför allt ickevästerländska, länder antas vara ojämställda, homofoba, inskränkta och styrda av tabun och tvång när det gäller sexualitet”, slås det fast i dokumentet. Vem – och hur många – det är som automatiskt utgår från att ”människor från andra länder” är homofoba och inskränkta framgår dock inte. Kanske får man spotta på blädderfingrarna och gå djupt ner i den lärda grundforskningen för att få svaret.

Det är jag rädd att man faktiskt måste göra! För det ligger en teoribildning bakom uttalandet, vilket jag hoppas att Erik Helmerson vet om. Och om han gör det – varför diskuterar han då inte teoribildningen och analysen bakom den? Hur blir hans kritik relevant – alternativt ett intressant inlägg i debatten – om den består av att höja ögonbrynet åt dekontextualiserade citat? Sedan skriver han, angående forskningen kring postkolonialism och vithet, ”Vägen tycks vara kort mellan avantgardistisk trendforskning och skolbänk – och de hindrande, återhållande instanserna tycks vara få.”

Än en gång: hur bekant är Helmerson med forskningen han kritiserar? Faktum är ju att den har pågått åtmiiiinstone sedan 50-talet (tänker på Frantz Fanons Svart Hud, Vita Masker [1952], men rätta mig om jag har fel jue!). Att den sedan dess har vidareutvecklats av svarta feminister som Kimberlé Crenshaw, Chandra Mohanty, bell hooks, Patricia Hill Collins, Sara Ahmed. Av Homi K. Bhabha och Stuart Hall. Och även om den inte hade den bakgrunden – det vill säga mängder av material man kan sätta sig in i om man vill göra en sexy kritik av RFSU:s val av teori – vad är sådan forskning till för om inte för att omsättas till praktik?

Nej, men ni förstår vad problemet är här – det faktum att skribenten inte erkänner att det rör sig om en annan analys leder till en massa axelryckningar och höjda ögonbryn som jag genuint inte fattar mig på. Det blir såpass irrelevant.

Nästa exempel: Fredrik Strages försvarskrönika (den första) om Miley Cyrus! För ingen har tröttnat på Miley, rightttt.

Enligt Strage behöver ”Miley Cyrus […] bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.” Strage ifrågasätter begreppet ”cultural appropriation” och menar att vi inte skulle ha haft rockmusiken (tragedi!!) om det inte hade varit för att man, eh, “lånade” av varandra.

Okej. Här är en del av kritiken som har riktats mot Miley – inte av Strages “kulturvänster” (vilka är de och hur blir jag medlem????), utan av svarta amerikanska feminister: när Miley gjorde sin ”sexiga” debut gjorde hon det genom att lägga till sig med attribut som i USA förknippas med svarta amerikanska kvinnor. Därigenom kopplas sexualiteten, den vågade, farliga sexualiteten, med svarthet – det Miley gjorde var speciellt för att en vit kvinna gjorde det. Det bidrar till en vidare, rasistisk och sexistisk struktur i vilken svart kvinnlig sexualitet definieras med och mot vit femininitet. Miley Cyrus agerande kan därför kallas för rasistiskt enligt Antirasism Typ Två – men inte enligt Typ Ett, remember? När Strage skriver såhär:

Men kravet på artister att ta hänsyn till [kolonialt förtryck/rasism]  – och vara “jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

erkänner han inte att problemet som de svarta feministerna tog upp faktiskt inte handlade om att kulturer ”inte ska blandas”, utan var en kritik av att en vit kvinna i en maktposition tog sig rätten att definiera sig med och mot svarthet. För, enligt dessa kvinnors analys, befäster det en vit överhöghet – och kostar således svarta kvinnor. (Jag tänker osökt på att den här sortens analys, dvs bland annat MIN, kan se samband mellan exempelvis blackface på Berns och de ökande hatbrotten mot svarta i Sverige – att båda är en del av ett vidare system som objektifierar svarta kroppar, som fråntar oss agens och subjektivitet.)

Men ÄN en gång konfronteras inte analysmodellen eller teorin bakom den – i stället drar Strage en sexig extremhöger-liknelse. (Ååh, extremhöger-liknelser, vad skulle antirasismen vara utan mantrat, ”Ni är lika illa som Avpixlat!!”?)

För mig är det här väldigt frustrerande – som att försöka ha en konversation med någon som hela tiden ba, ”Yo, Imma let you finish, but vi är alla lika goda kålsupare!!” Utan att låta en tala till punkt. Det leder dessutom till en ointressant och repetitiv debatt, då man på sin höjd ser lösryckta citat kritiseras utan djupare analys. Ibland försöker någon drämma till en med ”har du tänkt på…!”-grejer, som faktiskt länge har diskuterats inom området (se exempelvis Adam Cwejman, vars ”har ni tänkt på att prat om svarthet och vithet till en viss del skapar identiteterna svart och vit!?!” har diskuterats av bland annat Sara Ahmed, Richard Dyer, och Nira Yuval-Davies).

För att återgå till Rastis artikel: det är tydligt att han använder sig av Typ Ett, här. När han fick kritik var det främst av Typ Två, vilket ledde till en heeel massa förvirring och ilska och anklagelser. AND THE DANCE GOES ON.

Anyway, hur tänker ni? Världens längsta inlägg, men it’s been a while. För övrigt har jag blivit värvad till politism.se, så kolla in den plz! ❤

Vitheten på resa

Men hej, Sverige! Det var ett tag sedan, inte för att jag har sett ~ljuset~ och gett upp detta, utan för att jag har varit på semester. Kan bara tänka mig att detta mitt fosterland har saknat min gälla stämma o kritiska blick. Right!?!!

Iaf. Under den korta veckan jag har varit tillbaka har jag 1) legat utslagen i magsjuka, 2) kräkts i min ensamhet till tonerna av Aaliyahs Are You That Somebody, och 3) kritiskt reflekterat kring vithet och turism. Såklart!

Jag tänker mycket på hur vitheten i sig är som ett pass – den öppnar dörrar, både internt (inom Sverige) och utomlands (i den stora, vida världen däruuute!). Som Louis CK påpekar i någon sketch (*tar ett moment att himla åt att hon actually är Den Personen som citerar Louis CK*) – om man är en vit man kan man röra sig genom både tid och rum utan större problem. (Detta med den eviga disclaimern, att vem som räknas som vit också varierar med tid och rum.)

Många vita upplever iofs rasifiering i och med att de åker utomlands – ofta för första gången, vilket innebär att man som rasifierad brud får sitta o lyssna på en hel massa ~speciella insikter~ från vita friendz som har varit på resa, ex. ”Gue, jag kände mig verkligen utanför. Alla behandlade mig annorlunda för att jag var vit!!!! Typ bättre?”

Jepp. Ofta innebär inte den här rasifieringsprocessen att den vita personen går miste om privilegier, att hen utestängs från vissa rum, att någon säger, ”Här har du inte tillträde.” Det är inte som om invånarna i random land bara

 

Tvärtom. Här väntar öppna famnar, liksom!

Men när jag, med mitt black self, ska ut på resa – då måste man tänka till. Vart kan jag åka? Tillsammans med vem, för att det ska vara säkert, för att jag ska få passera? Detta gäller i och för sig inte när jag drar till moderlandet (heh), då jag slipper rasifieringen, då jag är en svart kropp bland många, många andra.

FÖRUTOM när man stöter på en vit turist. För då, ni! Då blir man en del av den exotiska upplevelsen.

Asså. Jag vill inte att ni ska tro att jag går omkring och hatar på vita turister, att jag går och throw shade.

Däremot finns det två typer av vita turister som jag är extremt bra på att pricka in och sedan undvika: jag kallar dem Missionären och Dansar med vargar. Är du en av dessa två typer?? Läs vidare!

Låt oss börja med Missionären. Missionären är turistversionen av White Savior-typen jag har skrivit om förut – den vita räddaren som ska lyfta oss stackars bruna offer ur misären. Oftast genom att bygga skolor!

”Och varför är detta så fel!?” kanske ni utropar. ”Behöver vi inte alla skolor???”

Jo, minsann! Det jag ryser av obehag inför är attityden – någon annans misär blir en del av den vita resenärens ”spännande upplevelse”. Ofta brukar Missionären säga saker som, ”De är så fattiga, men ändå så glada och gästvänliga!!” eller ”De har så lite, men de ~lever~. Inte som vi!” eller ”De må inte ha några skor, men oj vad de kan dansa!!”

Det finns inget riktigt intresse av att hjälpa, av att ifrågasätta globala förtryckarsystem, att arbeta med politiskt svåra frågor som hjälper mer i längden. Istället blir fattigdom en pikant liten upplevelse som LÄR Missionären någonting om hur viktigt det är att skratta, att varje moln har en guldkant, att gue, vad jag aldrig mer ska klaga på mina I-landsproblem!

Låt mig illustrera detta med en ankedot ur Mitt LYFE. När jag pluggade bruka det stå en sådan där feel-good-organisation utanför skolan o samla in pengar till, typ, afrikanska skolor. En gång såg jag en tjej jag kände där och kände mig tvungen att stanna till. (SEE, jag är skitartig IRL!) Då följde den här konversationen:

HON: Heej! Vill du bidra till att samla in pengar till vår Afrika-resa? Vi ska bygga skolor!! För alla förtjänar skolor *ler saligt*.

JAG: Ehh, tja… Asså vilket land ska ni åka till?

HON: Vi ska till… Vi, öh. Alltså till Afrika.

JAG *stirrandes*: Ja, men typ vart i Afrika??

HON: AFRIKA SA JAG JU.

Jag var inte ute efter att sätta henne på plats eller något – hon visste bara genuint EJ vart hon skulle, detta trots det faktum att hon samlade in pengar för att få åka och bygga skolor.

Det spelade liksom ingen roll vilket land det var – det som spelade roll var hennes resa, hennes upplevelse, som jag gissar bestod i att klappa små svarta barn på huvudet o lära sig ett och annat om att le genom fattigdomen. *snyft* SÅ vackert.

Så det är alltså Missionären. Känner ni igen er i detta? I sådana fall – plz, sluta. Vill ni göra oss fattiga afrikaner en tjänst, v.g. störta kapitalismen eller något. Vi kan bjuda er på traditionell dans som tack.

Men typen jag stör mig på MER än Missionären är – Dansar med vargar. Jag ska vara helt ärligt: efter a liftetime of Dansar med vargar har jag utvecklat en allergi mot alla som påminner om typen. Och vad påminner mig om typen?

(bl a detta)

Jo. Dansar med vargar brukar vara konstant brunbränd, iklädd fladdriga mysbyxor hen har köpt av infödingarna i en random by, ha solblekt hår antingen i dreads eller cornrows, och poserar ofta i solnedgången med ett par bongotrummar. Ofta har hen på sig flera ”traditionella” smycken och hänger sig spontant åt afrikansk dans.

(True story. En gång bevittnade jag inte en, utan TVÅ Dansar med vargar dansa afrikansk dans till tonerna av bongotrummorna som en tredje DmV spelade. Samtliga hade cornrows eller dreads. Samtliga fick mig att vilja skrika, ”Men gue, jag önskar att jag var lika ETT med NATUREN.”)

Dansar med vargar på resa vill alltid ha sk ”genuina” upplevelser. De brukar beklaga sig över att städer växer eller att folk får el, eftersom, ”Det är så tragiskt att den genuina kulturen bara förstörs , jag vill ju sova i en äkta lerhydda *ledsen smiley*.” De lär sig meditationer eller böner på originalspråk, vilket de sedan berättar för dig, om o om igen, efter att de återvänder t. Sverige.

Fast detta är väl harmlöst, what? Folk får väl klä sig och bete sig hur de vill?!

Såhär skriver geniet Sara Ahmed om filmen Dansar med vargar:

Fascinationen inför indianerna och fascinationen inför vargen fungerar på liknande sätt: Vargen och indianen får ”stå för” det som saknas i den vite mannens ansikte, längtan, rörelsen, och närheten till naturen… Indianerna förblir de andra – de är fortfarande redskap i en vit, manlig historia om (själv)insikt.

Och detta från bell hooks uppsats Eating the Other:

Masses of young people dissatisfied by U.S. imperialism, unemployment, lack of economic opportunity, afflicted by the postmodern malaise of alienation, no sense of grounding, no redemptive identity, can be manipulated by cultural strategies that offer Otherness as appeasement, particularly through commodification. The contemporary crises of identity in the west, especially as experienced by white youth, are eased when the “primitive” is recouped via a focus on diversity and pluralism which suggests the Other can provide life-sustaining alternatives.

Det handlar alltså om att som vit närma sig den andre genom att konstruera den andre som mer spirituell, andlig, levande – en spiritualitet som har sin grund i primitivism och rasism. Och det handlar om att som vit försöka närma sig den andre för att till slut konsumera henom – att den andre som en produkt som går att införskaffa för att göra en själv mer spännande.

Men vad tycker ni om Vitheten på resa? Har ni någon typ ni vill lägga till? Eller…..

Berätta!

Bästa intervjun med Maria R!

Först och främst: tack för alla tips i kommentarerna i inlägget innan! Blir så himla glad pluz nyfiken, vill kolla upp allt nu, nuu! Men tyvärr leker min Internetuppkoppling för tillfället kurragömma. När jag återvänder till Svea rike ska jag kolla igenom allt och lägga upp en prydlig liten lista!

I alla fall – nu till Dagens inlägg aka det mest episka inlägget någonsin. Som ni nog har förstått är jag lite av ett fan av intersektionalitetstänk. Jag är himlans glad att det blev lite av en debatt kring begreppet i samband med vithetsnormen inom mainstream-feminismen, men samtidigt blev jag lite orolig. Orolig att folk skulle se intersektionalitetsbegreppet ENBART i termer av antirasism och feminism – att jag råkade bidra till att andra typer av kritik, och en bredare intersektionalistisk kritik, hamnade i skymundan.

Så vad göra? Svar: bredda min plattform lite!

I dag bjuds det på intervju med den underbara Maria R. Maria skriver om transfeminism och är ett all-round genius, så jag blev alldeles varm om hjärtat när hon gick med på att besvara mina frågor. LÄS och ta till er! Insup hennes visdom. Och bete er i kommentarerna — Maria är min gäst, you guys.

1. Hej, Maria! Först och främst: kan du berätta lite om dig själv och din syn på feminismen för oss här i bloggzen? Hur upptäckte du dina intresseområden? Och HUR blev du så awesome?? *lutar sig fram a la Malou*

Haha! ❤ dig!

Nej, oj, vad svårt! Som på en anställningsintervju!

Hm. Jag har varit feminist sedan jag var typ femton år och läste Linda Skugges krönikor i Expressen Fredag och en debatt om feminism i Expressen Kultur (sorry för produktplacering!). Åh, och då levde jag ju som om jag var kille. Så i ett decennium såg jag ut som en feministisk kille, och var ganska blind för mina privilegier. Nu är jag inte kille utan en feministisk kvinna och upptäckte att av alla feminismer var jag tvungen att välja transfeminism, som finns i korsningen mellan solidarisk kamp tillsammans med och kamp för att inkluderas i QTBH-rörelsen och feminismen.

Jag är också en journalist med bakgrund inom kulturstudier.

2. Det känns som om du och jag pratar om väldigt liknande saker, men ofta ur olika perspektiv. Vi verkar båda vurma för feminismen; samtidigt bara grälar vi på den. Varför gör du såhär, Maria!? Du sårar feminismens känslor!!!!! Joke, men: ja, vilken kritik vill du helst framföra och varför?

Ferminism är grunden för hela mitt sätt att se på världen – hur jag har sett på mig själv som sexuell varelse, som kön, som människa i relation till resten av världen angående klass, etnicitet, hänger ihop med och har utvecklats i takt med min syn på feminismerna. Jag har en relation till en massa olika politiska etiketter men grunden är och har alltid varit feminism. Därför är det så viktigt för mig att feminismen släpper in mig som jag är. Visst hatar jag när kristdemokrater vill tvångssterilisera mig, men än värre är om min egen feminism skulle kalla mig man.

För var jag en tillgång för feminism när jag levde som feministisk man – nu, som transsexuell kvinna, är jag ett problem för feministisk teori.

De där riktigt vidriga transhatarna är inte det stora problemet – längre. Germaine Greer eller Janice Raymond eller de där andra andra-vågarna har inte något större inflytande över dagens feminismers syn på kvinnor, kön och transsexualism. Cathy Brennan och hennes likar sysslar visserligen med att hänga ut transsexuella kvinnor med adress, gammalt namn, bild osv och utsätter dem därmed för livsfara. (På riktigt! Hon med flera gör detta fullt medvetna om riskerna. Hon har hängt ut skolbarn. Och om en inte blir våldtagen eller misshandlad så kan en förlora jobb och bostad och hamna på gatan om man blir outad, för det är inte så vanligt att det finns lagar mot diskriminering på arbetsmarknaden.)

Men så här: en feministisk teori om kön som inte tar hänsyn till transsexuella personer och intergenderfolk är inte klar. Och min bild är att många feminister har en hel del tänkande kvar att göra här. Det har förstås jag också, men du fattar.

Jag har sett så många feminister som ba, ”transsexuella är ett problem för min syn på kön” eller ”transsexualism är anti-queer” och det är transfobi. Om din teori inte kan få plats med transsexuella kvinnor är det din teori som är cissexistisk och fel – att dessutom antyda att det är oss det är fel på är transfobi. Ni vet, kasta inte transpersonerna överbord om kartan och verkligheten inte stämmer överens.

Och, asså, så många behöver verkligen fundera på vad de menar med ”social konstruktion” egentligen. Fundera hårt och länge.

Och en grej till: queerfeminister, ni får inte sno ”cis”! Cis betyder ”inte trans eller intergender eller intersexuell”, det är inte motsatsen till ”lite queer i allmänhet sådär” eller något annat. Det är ett ord som vi transfeminister behöver använda att betyda just det. Cis har inget med sexuell läggning att göra.

3. Hur tycker du att feminismens relation till transpersoner har förändrats? Eller har den ens det, deep down?

Jag tror att den är bättre än någonsin! That is to say, väldigt många feminister ser på oss som människor, nu för tiden!

Men för det första så varierar det, pga feminismER. För det andra varierar det pga transsexuella män, transsexuella kvinnor och andra under transparaplyet och intergenderfolk osv har alla fått olika roller inom feminism.

Som radikalfeministiska separatister som gärna släpper in män på sina kvinnofester, så länge männen är FAAB.

4. Jag märker att jag ofta fastnar i att förklara termer när jag vill lyfta min kritik (”vad är WoC, är det inte en maträtt, etc”), så nu tänker jag göra samma sak mot dig, muahaha: vilka termer brukar du använda dig av i din kritik och varför bör man kunna dem?

Man bör kunna dem, för annars kommer man att fastna i vårat i grunden cissexistiska språkbruk och därmed grumla analysen och utesluta folk man vill inkludera och tvärtom.

De som folk frågat om är:

Transsexualitet – ett påhittat ord som inte finns. Det är ingen sexualitet (vilket förvånansvärt många verkar tro!) och det heter Transsexualism. En transsexuell kvinna är? En kvinna! En transsexuell man är en man. Oavsett genitalier eller förlossningsläkarens teorier eller passets M eller F.

Cis/cissexuell – lite förenklat är någon som inte är transperson, en cisperson. (Om hen inte är intergender eller intersexuell.)

FAAB/MAAB/AFAB/AMAB: Female/male assigned at birth – vad cissexister kallar ”ens riktiga kön” eller vad transfeminister kallar ”förlossningsläkarens fördom om att genitalier => könsidentitet”.

Cissexism – att göra skillnad på en transpersons kön och en cispersons, att framställa transpersoners könsidentitet som mindre riktig än cispersoners. att ställa högre krav på att en transperson ska leva upp till normer för sin könsidentitet, att säga att någons ”biologiska” kön är ens riktiga kön, att kalla det ”biologiskt kön” som om hjärnan inte var biologisk? Att beskylla transsexuella kvinnor för att vara karikatyrer när vi är lever upp till kvinnliga normer för att sedan säga ”haha, du är ju en man!” när vi INTE lever upp till kvinnliga normer and I could go ON and ON.

Transfobi är den känslomässiga cissexistiska reaktionen på transkroppar och transfrågor och könsöverskridanden. Misstas ibland för homofobi – ibland är det en kombination av dem.

TERF/TEF – Trans exclusionary radical feminist/trans excklusionary feminist – feminister som inte tycker att transsexuella kvinnor är kvinnor, men som gärna släpper in den här http://img156.imageshack.us/img156/5867/imageif6.jpg snubben på sina kvinnoseparatistiska möten och i sina omklädningsrum pga han är AFAB.

Jag skulle nästan vilja göra en lista över förbjudna, nej stryk det, över cissexistiska ord! Som ”fittperson = kvinna”, ”biologiskt kön”. ”Korvfest.” Hm.

5. Hur förhåller du dig till den här GIFen? *seriöst intervjufejs*

Pretty! 😀 Also: true.

6. För mig har Internet betytt pissmycket för mitt politiska engagemang – dels för att jag har kommit i kontakt med nya människor, idéer, perspektiv och mötesplatser via the Internetz, och dels för att jag, tja, bloggar (duktiiigt). Hur har Internet påverkat din aktivism? Vad erbjuder Internet dig för möjligheter?

SÅ mycket! Grejen med transfeminism är att den inte syns, inte så mycket. Jag hade aldrig hört talas om Julia Serano eller Sandy Stone innan jag på riktigt tog tag i min könsidentitet och hittade bloggare och twittrare som ledde mig till the internet world of transgenderism.

Jag har hittat så många koola kvinnor! Som verkligen äger sin trans-ness. Som har gett mig mod. Som har skrivit långa texter, och pekat mig vidare till andra texter som hjälpt mig förstå mig själv i förhållande till världen, i förhållande till feminismen som har fördjupat och komplicerat min syn på vad kön är och vad det gör.

För en så liten grupp som transsexuella kvinnor är internet naturligtvis en guldgruva. Kontaktnätet blir större, erfarenheterna fler när fler kan dela med varandra. Det stärker mig, ger mig självförtroende att befästa min identitet, gör mig klokare.

Och så jag hade sett reaktionerna på den senaste svenska intersektionalitetsdiskussionen flera gånger; tonargumenten, kränktheten, och alla de dåliga argumenten!

7. En tweet du skrev en gång hakade tag i min hjärna och fastnade där (fast på ett bra sätt, ofc): du skrev om hur obekväm du kände dig med termen ”transkvinna”, att du bara var en kvinna. Jag känner själv samma frustration kring att jag alltid måste titulera mig ”svart kvinna”, även här på bloggy – annars vet jag vad folk föreställer sig, vet att de får en bild i huvudet av den kvinnan. Man måste alltid påpeka att man är en avart av urtypen och befäster därmed urtypen som legitim. Samtidigt får man det att verka som om man påverkas av att vara ex. svart eller trans, men inte av att vara vit eller cis. Vilket ju givetvis är fel. Hur hanterar vi problemet!?!

Uuh, i alla såna här fall tenderar jag att försöka ge upp, hitta kompromissen, för alla andra svar brukar alltid resultera i en oacceptabel förenkling. Så vad är kompromissen här? Transsexuella kvinnors kamp mot feminismen har två steg. 1) Bekräfta att vi är kvinnor, precis som alla andra kvinnor är, 2) bekräfta att vi såsom transsexuella kvinnor har specifika villkor, 3) tillbaka till steg ett igen in a neverending loop. Och jag vet inte om vi kan göra mer än att ständigt fortsätta den dansen, fram och tillbaka i nån slags dialektisk process, och hoppas att vi lär oss lite mer och glömmer lite mindre för varje steg vi tar?

Men borde inte detta vara en kärna i feminismen – att ifrågasätta vad det innebär att vara kvinna, att öppna upp för alla möjligheter, alla sätt att vara kvinna på?

9. Jag är ett fan av utopier, så… Hur ser ditt drömsamhälle ut? 

Jag vet inte om jag är fantasilös, men jag har alltid haft svårt att tänka i utopier. För att göra det hanterbart tänkte jag bara hålla det i transperspektiv. Och så upptäckte att allt jag kom på lät så himla anspråkslöst! Men det beror nog på att varannan transsexuell person funderat på att ta sitt liv och var tredje har försökt. Att de flesta utsatts för våld eller våldtäkt, att vi tvångssteriliseras i de flesta länder, att många länder inte ens låter oss byta juridiskt kön, alls. Att det är lagligt att diskriminera oss på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden i de flesta länder, och att vi därför är arbetslösa och hemlösa i mycket högre utsträckning är resten av befolkningen. Att vi inte kan våldtas, enligt svenska domstolar. Att vi kan dömas för våldtäkt i brittiska domstolar om vi inte är öppna som transsexuella.

Så, i vilken värld slipper vi allt detta? Det är en värld med många kön, inte bara två. Det är en värld där ingen blandar ihop könsidentitet med genitalier: ingen utgår från att en har fått en son bara för att hen föddes med snopp. En värld där könskorrigerande behandling är helt offentlig finansierad, där psykiater och psykolog finns till enbart för stöd och inte för att kontrollera vem som får behandling och inte.

En värld där jag inte måste berätta för personalen på vårdcentralen vad trans är och vilken mottagning de ska skicka remiss till. En värld där det finns forskning på hur transkroppar fungerar, så vi till exempel vet vem som riskerar prostatacancer eller bröstcancer, och random allmänläkare inte blir helt ställda när det kommer in en man med livmoder till deras mottagning, utan där tvärtom allmänläkare känner till hur transkroppar fungerar.

En värld där, om det finns juridiskt kön, det finns minst tre, och det är lika enkelt att ändra som att byta pass. En värld där det inte är roligt att se en man med rouge, mascara och läppstift. En värld där transpersoner inte är en återkommande en poäng i varje. jävla. komediserie. som. någonsin. har. visats. på. tv.

Maria R twittrar under namnet @Transfeminazgul. Vad väntar ni på!??! Följ!

Hey, Narnia! Leave those kids alone. Plus lästips!

Ett avslöjande: jag fullkomligt älskar berättelser. OK, vet att detta ej är ett avslöjande, eftersom jag typ konstant tjatar på om det. Men. Berättelser. Vi är så bra på att skapa dem, lära oss av dem, reproducera dem. Ibland märker vi inte ens vad vi tar in: vi bara vänjer oss vid vissa mönster och kör på eftersom, ja, varför inte?

Jag ska säga er varför inte: för att berättelser både formas av hur vi tänker och formar HUR vi tänker.

Ett annat avslöjande: jag älskar att skriva. (Säger bloggaren, big suprise NOT.) Men fram till det att jag var sexton år skrev jag övervägande berättelser med vita män i fokus. Ta in det, okej: jag, en tonårig svart tjej med invandrarbakgrund, skriver berättelser som handlar om pojkar på äventyr. Om och om igen. Vita män som åker bil! Vita män som skriver dikter! Vita män som dödar drakar eller whatever!

Varför? För att jag läste extremt mycket böcker. Böcker all day errday. Och jag lärde mig snabbt min egen plats i ett narrativ: i periferin.

När jag var sex år var jag helt betagen i Narnia-böckerna. (Tredje avslöjandet som överraskar ingen – var en enorm nörd när jag var liten!) Narnia-böckerna handlar om fyra vita små barn som, genom en magisk garderob, kommer till ett fantastiskt men skrämmande land långt borta. Landet, som heter Narnia, styrs av Jesus in en lejonkostym (*himlar med ögonen* that is SO Jesus).

I alla fall. Jag slukade dessa moralkakor som vore de chocolate chip. Samtidigt lekte jag och en kompis– joru– att vi faktiskt, på riktigt, kunde komma till Narnia. Fast grejen är den att det inte var en lek för mig – jag trodde med hela mitt lilla barnhjärta att jag kunde komma till Narnia. (Se ovan re: nörd, var en.)

Det vill säga, fram tills det att jag läste sista boken och fick ett hemskt uppvaknande.

För narnierna var vita. Nästan alla goda människor i Narnia-böckerna var vita. Och de mörkhyade människorna aka caloremenerna aka pseudo-araberna aka de enda som såg lite ut som mig – de var onda. På slutet – spoilers! – hamnade de flesta calormenerna i Narnia-versionen av helvetet. Ängslig vände jag mig till min vän. ”Hur ska jag komma till Narnia”, utbrast jag, ”när jag ser ut som en calormeeen? Aslan kommer inte att vilja ha mig!!”

Hennes råd? ”Du får väl anstränga dig och vara extra duktig då, helt enkelt.”

Sex år gamla – och redan hade vi fattat hur samhället funkar för dess vita respektive icke-vita medborgare. Tack för den, Narnia!

Min poäng: vem vill förknippas med det som är sämre? Vem vill skriva den berättelsen? Vem vill läsa den? Om personen som du identifierar dig med i berättelsen alltid är ond, inkompetent, skjuten åt sidan, oattraktiv, alternativt hela tiden dör – kommer du inte att försöka välja bort den identifikationen då?

När man sätter sig ner för att skapa något sker det inte i ett tomrum. Plus: man föds inte på nytt varje dag. Man närmar sig inte ett papper eller en penna med en helt ny, nyfiken bebisblick. Det finns ett sätt att skriva på, att skapa på, en position man bör inta som uppfattas som mer korrekt. Så vad jag vill påstå är: den positionen har länge varit den vita, manliga blicken, den positioneringen. Och den har normaliserats så till den grad att den har blivit neutral – den är ”så man skriver”. Så det var så jag skrev.

Annat är det nu, så klart. Men jag kommer aldrig att komma över hur himla spännande det är att se hur den positioneringen görs och vad det har för konsekvenser för narrativen vi omges av. SÅ. Här är lite mönster angående ras och representation ni kan testa att lägga märke till nästa gång ni tar in lite ~media~!

Först och främst, lägg denna gyllene regel på minnet: White is Right. Denna regel kan manifestera sig på olika sätt: ett, genom Black is Bad och två, genom Dark is Dumb. (OBS har själv hitta på dessa geniala termer, så förlåt om de är lite bristande.)

Plocka fram random Disneyfilm. Gör’t bara. Kolla sedan på HUR hjälten och ärkefienden färgkodas. Till och med när hjälten är en PoC (ovanligt) är hen nästan alltid ljusare i huden än sin fiende: se ex. Aladdin och Jafar, Mulan och de demoniska hunnerna med lysande gula monsterögon.

Och: till och med när hjälten är ett djur, ett djur, färgkodas storyn.

 Åh Scar, alltid familjens svarta lejon eeh får!

Dark is Dumb är något mer subtil än Black is Bad. Dark is Dumb yttrar sig nämligen oftast genom att en mörkhyad (ofta svart) karaktär säger emot den vita hjälten och sedan straffas för det. Därigenom prickar man in “””mångfalden”””, men slipper utveckla karaktären. Låt mig snabbt skriva ihop ett exempel…

 

SCEN: Ett hus ute i skogen. Ett gäng yxmördare som även är zombies är lösa i vildmarken. Vår vita HJÄLTE, omgiven av sina SIDEKICKS, reser sig upp.

HJÄLTE: Ok-ok, ingen går ut i skogen! Vi borde stanna här o bygga en mobiltelefon av behå-vajrar och ståltråd. Sen ringer vi polisen.

DiD: Aldrig! Varför ska jag lyssna på dig?? Vem gjorde dig till boss? Jag tänker gå ut och AAARGH.

HJÄLTE: Om han bara hade lyssnat på mig!! Men jag e för ädel för att gotta mig i hans olycka.

TJEJ aka LOVE INTEREST: *snyftar, men  m. kåt blick på hjälten*

 

Jag har blivit så pass indoktrinerad av denna klyscha att jag, varje gång jag ser en film i vilken en PoC reser sig mot den vita hjälten, faktiskt utropar: ”Neej, gör som han säger! White is right, din dåreee!” Som Pavlovs hundar, men med film och rasism, typ.

Det finns vissa undantag, såklart. Vissa PoCs som kan säga emot den vita karaktären och ha rätt. Dessa undantag är: Will Smith, Morgan Freeman, Jamie Foxx, och Jackie Chan. (Observera att jag pratar om storfilmer eftersom de når en vidare publik. Om det rör sig om någon mysig indiefilm med lite shaky handcam action kan ju typ vad som helst hända, eller hur *cynisk blick*) Dessa skådisar kan till o med vara huvudroller i filmer som de inte själva har regisserat och som inte är riktade till en i huvudsak PoC publik.

Det finns också en avgrening av White is right som jag kallar för White is Right: Buffy-effekten – detta på grund av hur ärrad jag blev av att se tv-serien Buffy the Vampire Slayer. I White is Right: Buffy-effekten inkluderas PoC för att sedan nästan omedelbart slås ut eller dö. Detta för att den vita hjälten/hjältinnan ska verka ÄN mer awesome.

Detta är ju inte ett problem om det bara händer då och då – det händer det ju även vita karaktärer utan att det är ett megastort issue. Men om det händer nästan varje PoC som inkluderas blir effekten att ett mönster etableras: av vit överhöghet och vit överlägsenhet.

 Kendra 4 lyfe.

Men! Precis som hora/madonna-dikotomin existerar kring avbildningen och uppfattningen av vita cis-kvinnor har Black is Bad och Dark is Dumb en annan sida, en vi-upphöjer-dig-på-piedestal-sida: The Magical Negro.

The Magical Negro är aldrig huvudpersonen i berättelsen (märker ni en trend här?) utan ledsagar den vita huvudpersonen med diverse livsvisdomar och ett tålamod lika djupt och vidsträckt som oceanen. Hen är svart och har oftast en lägre samhällelig status än den vita hjälthen– hen är typ en chaufför, en fånge, en kokerska, osv. Ibland har hen faktiskt genuina magiska krafter, typ telepati, eller så kan hen se de döda. Ofta spelas hen av Morgan Freeman eller har dreads.

The Magical Negro är en klyscha som förlitar sig extremt mycket på trötta stereotyper kring svarta människor. Som fakking vanligt får vi stå in för det ”naturliga”, det instinktivt spirituella, som existerar i motsättning till civilisationen och kulturen. Implikationen är att vita människor, som stressar omkring och jobbar och tjänar pengar och är huvudpersoner i berättelsen, lider av moderniteten och framgången. De har glömt vad som är viktigt i livet: kärleken, gemenskapen, samt förmågan att väcka döda möss till liv lr något. Denne svarta arbetare, menar berättelsen, lever ett BETYDLIGT rikare liv än, öh, rika människor! Och därför är det inget problem att man lever i ett system som underprivilegierar svarta samt arbetarklassen, för de är ju lyckligare, oförstörda. Och sedan ger de sjukt bra råd också, typ, ”Släpp loss! Dansa barfota i regnet! Kyss din stora kärlek! Åh, och oroa dig inte för mig, jag har en djup inre kraft som kommer sig av min ras såatte… Jag klarar mig nog *försvinner i en mystisk dimma*.”

 

Nu har jag bara lite snabbt berört lite av problematiken kring färgkodning och hur främst svarta karaktärer ofta skildras – det finns så klart enormt mycket mer att utforska på det området! (Se bland annat den Kaxiga kompisen, ett återkommande element i romantiska komedier. Kaxiga kompisen kan antingen vara en svart person [man eller kvinna] eller en vit homosexuell man. Hens främsta uppgift är att upprätthålla den heterosexuella vita tvåsamheten genom att knäppa med fingrarna o säga, ”M-mm, you get her, tiger!!” eller ”That is one fii-ine piece o ass!”)

Att lyfta den här problematiken är – som vanligt – inte okontroversiellt. När komikern Aamer Rahman påpekade att Game of Thrones kör på med en himla massa White Savior-klyschor var det många som kommenterade, typ, ”AH. Men vad kritikerna inte fattar är att George RR Martin dekonstruerar det kolonialistiska narrativet i senare böcker! Geni!”

……..suck.

Vet ni vad jag vill se? Jag vill se någon som dekonstruerar dessa narrativ genom att förflytta den bruna kroppen från marginalen till centrum. Inte genom att än en gång tilldela den vita karaktären all kärlek, all energi, all dramatik, all intressant utveckling. Ärligt talat – jag vill inte ens se en dekonstruktion! Jag vill bara se andra typer av berättelser. Så här är lite tips!

Serier

Serier! Serier är poppis i vänsterkretsar just nu. De är heta. Och exempelvis Galago släpper ju en massa asbra grejer, så… topp! Men, let’s face it: Galago är ju också vitt som nyfallen snö en vintermorgon när ljuset ligger just så. Jag säger inte detta för att förminska förlaget, eller de PoC som är involverade i det, men det är dags att se sanningen i vitögat. (Ba-dum-disch!) Om du, som jag, kanske har tröttnat lite på det, läs American Born Chinese av Gene Luen Yang.  Jag diggade den verkligen.

Webb-tv-serier

Webb-tv-serier! Inte lika heta som serier, jag vet. Men när folk satt och öste hinkvis m. kärlek över Girls satt jag och gapflabbade åt youtubes Awkward Black Girl. Särskilt första säsongen är GULD.

Har ni några tips?? Recca gärna i kommentarerna!

Välkommen till… PK-MAFFIANs major no-nos!

HOPPS har inte uppdaterat på ett tag? Men vet ni vad: det är inte för att jag har tröttnat på att skälla på världen i bloggform. You should be so lucky, liksooom! Nej, utan jag är på resande fot: för tillfället är jag i moderskeppet aka Etiopien och har därför bristande kontakt med omvärlden-som-inte-är-Etiopien. Det passar mig fine, förutom det faktum att jag genuint känner att jag skummar över av åsikter som inte har någonstans att ta vägen. Så jag fortsätter att blogga, trots ett oberäkneligt Internet och skum lysrörsbelysning.

Under våren rådde ju en debatt kring om man skulle ta debatten eller inte. Under en period tyckte jag att detta var både underhållande och sjukt frustrerande, mest för att det var lite LOL:igt att folk sade ordet ”debatten” så himla ofta. Debatten! Vad är debatten? Vad är debatten om debatten om debatten?? *exploderar av tristess*

Vissa debatter tar man, vissa tar man inte, vissa är sådana turn-offs att man bara vill skrumpna ihop och dö. Och då KAN man inte ta dem pga är lyckligtvis en hoptorkad mumiekvinna. Sorry!

Men. MEN. Dessa enorma turn-offs behöver inte bara vara debatter. De kan vara simpla kommentarer som ba droppas. Man rycker till varje gång man ser dem men snaark, palla.

Nej, nu tänker jag palla. Nu tänker jag ta upp två kommentarer/undercover debatter som jag normalt inte orkar ta i med tång för att jag finner dem så irriterande. Men whatever, sitter på ett hotellrum och väntar in morgondagen, så nu kör vi! PK-MAFFIANs major no-nos är………. *trumvirvel*

1. ”Vi är ju alla människor!!”

Sluta. Jag vet att du menar väl, men… sluta.

Tekniskt sätt är vi alla människor. Detta är 100% TRUE. Men vet ni vad som också är 100% TRUE? Att detta faktum inte betyder ett piss. I intervjun jag gjorde med ETC Stockholm (*host*self-promotion*host*) sade jag såhär: “För inte särskilt länge sedan var det vissa av oss som inte var människor.” Låt mig utveckla…

För det första: i västvärlden har termen människa, historiskt sett, använts för att förtrycka, för att exploatera, för att avhumanisera. Okej? Att du erkänner att jag är en människa är inte ett kumbayah-moment för mig. Jag kommer inte att snyfta av glädje för att du, vita människa, erkänner våra genetiska likheter. För jag vet.

Under en lång period var svarta människor inte människor, utan låg närmare djuren.

Under en lång period var vita kvinnor inte människor, utan låg närmare naturen.

Jag skulle kunna fortsätta. Funktionshindrade? Transpersoner? Homo-och-bisexuella?

Termen ”människa” förenar oss inte, utan mörkar det faktum att ”människa” så länge har fått stå in för den normativa kroppen, den vita, strejta cis-mannen, minus funktionshinder och plus lite dollarz. Den döljer det faktum att allt annat, under olika perioder, har stått för avarter av människan, misstag som behövde korrigeras eller straffas.

För det andra: termen döljer olikheter. Den säger, ”Vi är alla människor!! Dvs 1) på ett sätt är vi lika och det är på grund av den identifikationen som jag kan tänka mig hjälpa dig. 2) Jag erkänner inte olikheterna mellan oss som privilegierar mig och förtrycker dig.”

Lyssna nu: vi är olika och det är OKEJ. Andas. Det är okej att vi inte förenas i en universell omfamning och ljuv stämsång för the human raaace, den är så vacker!

Om vi raderar olikheter i stället för att erkänna dem raderar vi även maktstrukturerna människor emellan. Det blir ett sätt att avsäga sig sitt personliga ansvar, att säga, ”Innerst inne är vi alla one! Snyft så fint.”

Alla känner inte såhär, I know. Vissa kanske tycker att orden, ”Vi är ju alla människor” är det finaste arrangemanget av vokaler och konsonanter som någonsin har existerat. Vissa kanske tänker, ”Nej men! Detta är inte ALLS så banalt att det egentligen inte betyder någonting överhuvudtaget! Detta är en suuuperviktig insikt och om alla bara förstod, riktigt fattade, att vi alla är män-ni-skor (herregud, kan du ta in det här) så skulle världen vara en utopi fylld av hundvalpar och kanelbullar och solsken!”

Jag vet att jag låter hård. Men det finns ingenting mer frustrerande än att kritisera förtryck och bli bemött av denna totala tomhet till kommentar. Om det inte är….. *trumvirvel*

2. ”Bevisa för mig hur jag, som är feminist, förtrycker dig! Ge mig en lista nu, nu, nuuu annars vill jag inte va den här typen av antirasist!”

Lyssna nu och lyssna riktigt noga: jag är inte skyldig dig ett piss. Jag är inte skyldig dig en förklaring. Jag är inte här för att agera ledsagare, för att leende leda dig genom din krångliga labyrint av privilegier. Om jag låter irriterad så – grattis!! – är det för att jag är irriterad. Detta är mitt fejs just nu: >:-(

Jag menar, come on!!! Varför ränner det runt så himla många feminister som är TOTALT inkapabla att ta till sig idén om FLERA, inte bara en, förtryckande strukturer i vilka vi alla samverkar?? Är det så jefla komplicerat att tänka sig att vit hegemoni/white supremacy fungerar som patriarkatet, att det reproduceras även omedvetet, att det verkar genom oss alla? Precis som heteronormen, som cissexismen, som ableism. Är det fullkomligt omöjligt att greppa att rörelser som arbetar mot vissa förtryck även kan reproducera andra typer av förtryck? Att man, som självidentifierad kvinna, kan gå in i ett rum fullt av andra kvinnor, och ändå vara i minoritet?

Att vara antirasist betyder INTE att man går omkring och ba, ”Hoho, SD e så fåniga!!” och sedan bli förorättad och defensiv så fort ens egna privilegier blir ifrågasatta av en PoC. Det handlar om att ifrågasätta sina egna privilegier, rummen man rör sig i, frågorna man engagerar sig i, statusen man får som vit.

”Hur exakt blir du förtryckt??” har jag fått höra. ”Vad gör JAG för att förtrycka DIG just nu i detta ögonblick, hmmm?”

Till detta har jag ett svar: du gör ingenting för att INTE förtrycka mig. Så kämpa vafan. Eller sluta åtminstone låtsas.

Om jag låter trött på bloggrösten — jamen ni fattar. Det är för att jag säger detta om och om igen och…

1. Femininitet(er) 2. LOL:et och rasismen

HEY lyssna upp. Jag har hört thru the grapevine att det finns lite frågetecken kring detta med olika kvinnligheter. Så, vet ni: jag tänker försöka räta ut några av dessa frågetecken till utropstecken.  (Heh.) Jag utgår från svart kvinnlig sexualitet och tar upp lite ”problem” kring denna pga look at ma brown self, mmkay? Varning för generaliseringar!! Now LESSGO.

Det var en gång en flicka vid namn Sarah Baartman. Hon bodde i Sydafrika, där hon var slav åt en bonde. Men en dag upptäckte en alldeles särskild man Sarah Baartman. Hon såg så speciell ut, var så unik, att han ville ta med henne på en resa – hela vägen till Europa!

Sarah fick se London och Paris. Sarah var nämligen väldigt ovanlig – hon hade en stor, kurvig rumpa och ovanliga, långa blygdläppar. Det hade folk inte sett i Europa!! De tyckte det var så roligt och konstigt!

Hon ställdes ut, praktiskt taget naken, i en bur, där hon fick leka ”vilde”. Hon undersöktes av experter. De tog i henne. De skrattade åt henne. De kallade henne för Hottentot Venus.

Och till slut tröttnade de på henne. Sarah övergavs, ensam i Paris.

Hon prostituerade sig. Drack. Dog vid 26 års ålder, ensam, utsliten. Och vad gjorde de då?

Jo, de skar i henne. Så klart. Hennes skelett, hjärna och “speciella” blygdläppar visades på Musée de L’Homme i Paris t o m 1974. Först 2002 fick hon återvända till Sydafrika och begravas.

Som ni nog har fattat: detta är en true story. Och första gången jag läste om Sarah Baartman och hennes öde grät jag, för vad i helvete. Hur tacklar man en sådan berättelse? Vad gör man och HUR, lix??

Jag har valt att ta upp Sarah Baartman COZ jag tycker att hennes historia säger mycket om svart kvinnlig kroppslighet i Europa och västvärlden. Den säger: den svarta kvinnan tillhör aldrig sig själv. Hennes kropp tillhör aldrig henne själv, hennes sexualitet är alltid någon annans. Detta är objektifiering på en sådan nivå att man, historiskt sett, HAR varit ett objekt. Till salu. En slav, ett djur. Har ni läst den där dikten, ”Vara vit mans slav” av Sonja Åkesson? Anledningen till att jag inte kan läsa den utan att bli alldeles kall inombords – den använder sig av slaveriet som en metafor. Den använder sig av en annan kvinnas, DEN andra kvinnans, berättelse, hennes språk, för att funka. En erfarenhet lyfts fram genom att den andra trivialiseras och samtidigt – WHOA där försvann en bit av maktanalysen!! Aja, den skrevs ju på 60-talet, men fortfarande. Brrrrrrrr.

I alla fall: lemme break it down 4 u. Jag har tidigare skrivit på bloggy att ”den svarta kvinnan är åt den vita kvinnan vad den vita kvinnan är för mannen”. INTE världens tydligaste statement, ah know. Men om vi tänker på det såhär: kvinnan har, i ~västerlandet~, länge framställts som mannens motsats. OCH (viktigt!!) den svarta afrikanen (åh denna term) har länge framställts som den vite européens motsats. Så om vi kör på det där motsatssystemet o undersöker hur svart versus vit kvinnlighet har byggts upp, vad händer då?

Natur/Kultur

Natt/Dag

Känsla/Förnuft

Primitivitet/Civilisation

Djur/Människa

Svart/Vitt

Promiskuös/Asexuell

Hora/Madonna

MENSÅATTE. Ja, se där! Och som Patricia Hill Collins skriver:

Through colonial eyes, the stigma of biological Blackness… marked the borders of extreme abnormality. For Western sciences that were mesmerized with body politics, White Western normality became constructed on the backs of Black deviance, with an imagined Black hyper-heterosexual deviance at the heart of the enterprise…

Under slaveriet tänkte man sig att svarta kvinnor inte kunde våldtas – de bara VILLE ha sex hela tiden. Praktiskt nog.

Denna syn på svart sexualitet drabbar totally svarta män också, som ni nog kan ana. Ryktena om att de ska ha stora you know whats *höjer på ögonbrynen* (<- och ja, jag har själv fått frågan om detta stämmer två ggr), att deras sexism ses som extra problematisk och lätt att fördöma. För alla vet ju att vita medelklassmän och kulturen de producerar är 100% FRI från problematiska element, whaat??

The sexuality of black men and especially that of black women ’becomes an icon for deviant sexuality in general’. (Ania Loomba)

Vad innebär detta? Som jag skrev i ett tidigare inlägg betyder det, till en viss del, att svarta kvinnor förhåller sig till ett annat normsystem. När exempelvis svarta kvinnor klär av sig och sjunger låtar om sin ”pussy” blir därför reaktionen ofta såhär: ”Åh neej, denna svarta kvinna upprepar sin underordning!! :’-( vad tragiskt m. internaliserad sexism o rasism!!!!”

Om en vit kvinna gör det? Då kan det ofta låta såhär: ”Fan va BALLT att hon vågar va en aktör o visa att tjejer inte är passiva objekt!! <33”

“Whateverrr.”

När svarta kvinnor ska vara ”sexiga” ser alltså många inte det som ett medvetet val, ett spel, ett beslut. Det anses bara vara ”hur svarta kvinnor är”. Men vet ni? Ni läste om Sarah Baartman. Hur viktigt är det inte att svarta tjejer också får känna sexual agency, att vi ”får” vara människor som äger vår sexualitet? Ni vet vad ja tänker säga – det är pissviktigt.

Betyder det att man inte “får” kritisera svarta människors sexism? ÄRLIGT GET OVER DENNA FRÅGA. Alla *får* kritisera. Allt jag efterlyser är en mer nyanserad analys som fattar sig på att olika kroppar = olika analyser.

DEL 2. LOL @ rasismen??

Jag har tänkt mycket på det där med att skratta åt jobbiga saker. Som ni nog har märkt är JAG en av dem som gör detta rätt ofta (alla som känner mig IRL, *host*JULIA*host*, ya’ll know this). För jag orkar EJ, nej nej. Orkar ej bli arg varje gång.

Jag skrattar också för att visa att jag inte är rädd. Skrattar åt sexism, rasism, främlingsfientlighet, saker som berör mig direkt. Inpå skinnet.

Men ibland undrar jag om skrattet inte slår fel ibland. Falskheten länkade häromdagen till en artikel av Ylva Habel, i vilken författaren beskriver “white laughter”:

…”White laughter”… dvs. vita svenska akademikers benägenhet att med fniss och skratt markera sin distans från tydligt kränkande rasistiska representationer de t.ex. får höra om i konferenssammanhang. Munterheten, som odlas genom utväxling av blickar och huvudskakningar av samförstånd mellan vita åhörare, ger en kollektiv försäkran om att ”vi inte är den typen av vita människor”.

Jag tänker på en konstlektion jag var på. Läraren visade bilder på olika vita kvinnor, utdrag ur konsthistorien. Sedan kom hon hon till en bild av Carrie Mae Weems, den enda rasifierade artisten hon tog upp. Bilden var på en svart kvinna som ser sig själv i spegeln. Spegeln ser på henne. Läraren läste upp texten under porträttet: “Looking into the mirror, the black woman asked, ‘Mirror, mirror on the wall, who’s the finest of them all?’ The mirror says, ‘Snow White you black bitch, and don’t you forget it!!!”

Det stack till i bröstet på mig. Jag kunde inte skratta. Men vettni? Det gjorde resten av klassen.

Hur tolkar man den typen av skratt?? Betyder det “vi är inte den typen av vita människor”? Är det ett sätt att markera hur långt man själv står från rasismen, ett sätt att bekräfta att man är “okej”? Typ, “LOL så befängt att någon skulle tro detta! Själv e man ju upplyst och medveten, pheeew.” Eller är det ren nervositet?

Äeh, vette fan. Kanske överanalyserar. Allt JAG vet är att jag har haft svårt för skrattet ett tag nu.

Det offentliga rummets olidliga vithet

You guys know about vampires? You know, vampires have no reflections in a mirror? There’s this idea that monsters don’t have reflections in a mirror. And what I’ve always thought isn’t that monsters don’t have reflections in a mirror. It’s that if you want to make a human being into a monster, deny them, at the cultural level, any reflection of themselves. And growing up, I felt like a monster in some ways. I didn’t see myself reflected at all. I was like, “Yo, is something wrong with me? That the whole society seems to think that people like me don’t exist?” — Junot Díaz

Hörneni. Idag bestämde jag mig för att genomföra ett liiitet experiment OBZ v. litet. Men ändå! Med en vintage *digitalkamera* i händerna (lol att digitalkameror nu kan vara retro, minns när allt var analogt, snyft) vandrade jag genom storstan.

Och tog kort på alla reklamer jag såg along the way. Ba av ren nyfikenhet.

.      

OJ, här var det vitt, minsann! Det enda som bröt av lite var 1) Big Will och hans klon (asså hur lika är inte Will och Jaden?? Tror ej att Will Smith får barn som oss andra dödliga, han bara delar sig som en amöba) och 2) H&M-reklamen ovan, som spice:ar till det med hela två (TVÅ) PoC. Alltså jag blir ju bortskämd. H&M JAG KAN EJ ACCEPTERA DIN GÅVA, det är för vackert!

… aha, du tog tillbaks gåvan. Vi är back to normal, ser jag. Vi kan ju inte flippa ut för mycket, hahaa!!!!! PoC/rasifierade kroppar är som pepparn som får omeletten att smaka preciiis rätt — för mycket så blir det ba bajs av allt, antar jag.

Anywayz. Drog vidare till da beauty parloooor för att fota och grunna på skönhet och vad som konstituerar skönhet. Där lärde jag mig mycket om hår: vilket hår som anses vara vackert, och vilka ansikten som bör synas under håret.

   

Som för många andra svarta kvinnor har hår aldrig varit ett neutralt ämne för mig. Minst sagt, amirite laydeez!?!! Så mycket av kvinnligheten och skönheten sitter i det långa håret – det långa, mjuka, följsamma ljusa håret, som är så ovanligt bland oss svarta kvinnor.

Jag minns hur det kändes att vara sex år, att sitta vid mammas fötter medan hon masserade in en grön, kladdig kräm i hårbotten och långsamt borstade ut mina lockar. Så att håret skulle lyda. Jag minns hur en pojke på dagis gapskrattade åt mig när jag berättade för honom att jag använde denna kräm, att jag sedan vägrade låta mamma använda det.

Jag minns de gånger människor, t o m totala strangerz, har kommit fram och dragit i mitt hår, tagit i det, löst upp mina lockar. Nyfikna. BETT mig att jag skulle skaffa afro, fast jag inte har rätt hårtyp.

Jag minns när jag klippte det kort för första gången. Att min mamma grät. Att da fam back home trodde att någonting fruuuktansvärt hade hänt. ”Du som hade så fint hår!” Det som var så långt, som vitt hår.

Det handlar om mer än håret, såklart. Det handlar om den vita femininiteten, undantaget vissa och förbehållet andra. ÄEJ det är krångligt detta med olika kroppsligheter!

Jag vandrade vidare till sminkhyllan. Gick till flera affärer och avdelningar. Och vad möttes jag av då, tänker ni!?!

……………………….JAha.

Detta var den mörkaste färgen de hade i den här affären. Kan ba tänka mig hur smexy jag skulle se ut i denna foundation! Lock up your daughters, liksom.

Detta puder, ordentligt utsmetat, är ändå alldeles för ljust. Och jag är lix mellanbrun. Men vad är väl smink från Apoteket?? *springer gråtande iväg*

Efter en desperat jakt lyckades jag hitta en — en — nyans av brunt. För mörk, iofs, men brunt var det! Jag ba andades ut. Jag är inte osynlig.

Och jag påmindes om en annan, liknande jakt, för många år sedan. Jag skulle på en dejt (!!) och var fett excited. Än en gång sprang jag från affär till affär efter foundation. Jag kände mig fånig. Om killen inte gillade mig osminkad så skulle ju detta UPPenbarligen ändå inte fungera. Men ändå. Jag ville ju make an effort, känna mig fin och självsäker och mindre finnig.

Det slutade med att jag fick köpa en foundation som var till för en något mörkare vit kvinna. Det var allt som erbjöds. Resultatet?

Jag var attraktivt gulbrun under hela dejten. Kände mig inte direkt smokin‘. Jag nöjde mig med att det var en jämn hudton, i alla fall, om än inte min hudton. Och man kan inte få allt, eller hur?

TYDLIGEN INTE.

Näeh. Man kan givetvis inte dra några slutsatser baserat på en ynka promenad. Kanske var jag i fel del av stan? Kanske var jag där under fel tid? (Vore mysko, med tanke på att det känns som om PoC-modeller ofta frontas på sommaren — brun hud och tropikerna, ju!!) Och vad betyder det egentligen att synas i det offentliga rummet? Det är ju en börda: att representera ett ideal, kanske ett skönhetsideal, som får folk att må dåligt. Dessutom är jag personligen sjukt creeped out av reklam, för… alltså har ni tänkt på hur konstigt det är att vi tar in dessa bilder, att de försöker forma och influera oss ~undermedvetet~ *hypnosögon*?? FREAKY.

Men. Hörni. Att inte bli representerad är också en typ av representation. Osynlighet är också representation.

Precis som patriarkatet “tjänar” på att kvinnokroppar objektifieras så “tjänar” white supremacy på att rasifierade kroppar inte syns. Att de inte representeras, nyanseras, kompliceras. Att berättelserna som rasifierade människor rör sig genom, syns i, är så snäva som möjligt.

Och om vi tänker oss att reklam påverkar oss undermedvetet (because science), hur blir vi då påverkade av det offentliga rummets vithet?

För att get lite personal: när jag var typ åtta så ville jag vara vit, med röda lockar och fräknig hy. Inte för att jag hatade mig själv eller min hudfärg, nu-uh! Men hur blir det om man aldrig ser sig själv reflekterad någonstans, utom när man ser sig själv i en skrattspegel, förvrängd?

Jag skulle vilja påstå att det har en effekt på oss, hur vi ser och relaterar till varandra, hur vi värderar kropparna i vår närhet. Jag tycker inte att det är en så himla out there sak att säga. Och det kan vara värt att tänka på nästa gång ni promenerar genom stan, slår på teven, öppnar en bok. Hur skildras olika kroppar? Vilka berättelser är deras? Vem syns? Och vem eller vilka får ni inte se? Varför?

PEACE ya’ll.

En höjd röst i vita rum

FIRST OFF Imma start chargin ya’ll per compliment…

Gue, vilken respons jag har fått på den förra texten! Vad hände, liksom? Jag blir alldeles varm inombords. Och jag skulle vilja lyfta en kommentar särskilt för att spekulera lite kring varför jag känner mig så effing rörd:

Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig.

“Lol”

OKI, hård ton åsido så vill jag lyfta någonting viktigt här: ”ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig”. Asså, ”Lol”. Om jag har lyckats med detta är mitt mission = DONE and done. För vet ni hur det känns att inte ha några rum där ens röst kan höras? Där man får bli normen, där man får ta plats, där ens kropp kan breda ut sig? Vet ni hur svårt det är att hitta dessa rum som PoC i Sverige?

Jag kan komma på EN sådan plats, off the top off my head: Kista Centrum. (Skämtar inte ens. Jag snackade med två andra rasifierade kvinnz igår och det visade sig att det inte bara är jag och da fam som brukar åka dit och hänga.)

Men okej, för att förtydliga: tänk er att ni är en (strejt, vit, funktionell cis-)kvinna. Tänk er att er *stora passion* är, typ, broderi. (Whatever, ba go with it.) Så ni går på en massa syjuntor, men alla bara dignar av män. Och det är ju inget fel på män, liksom, men de har ett språk som de använder sig av, en viss jargong. Och de behandlar DIG annorlunda. Du känner dig obekväm. Till och med huden värker. Allt som märker ut dig som annorlunda måste du plötsligt förhålla dig till – och det är en konstant klåda, en irritation.

Du lyfter frågan lite försiktigt. Du ber kanske någon att sluta fälla sexistiska skämt å personen bara höjer på ögonbrynen och virkar en vante. Syjuntorna ändrar inte sin dynamik – du är alltid på helspänn.

Så du tröttnar. Och värre än så – din passion för broderi börjar svalna. ”Broderi kanske inte är till för sådana som jag,” tänker du sorgset. ”Mina broderidagar kanske är över??”

Men du klänger dig fast. Ett litet tag till. Och du börjar förändras. Du är trött på att vara trött, så i stället blir du arg. Defensiv. Dina ögon smalnar när någon kommenterar dina flinka små kvinnohänder. För de fattar ju inte. Även om du påpekar hur de beter sig, hur de får dig att må. Så du skriker. Så klart.

Now, byt ut ”kvinna” mot ”PoC” och ”broderi” mot ”feminism/antirasism/politik/dans/konst/whatever”. Byt ut ”syjuntor” och ”män” mot ”vita rum” och ”vita människor”. Subtilt, va!??!  Ni är säkert impade av denna twist, ska ge er ett moment att ta er samman.

Inte konstigt att man höjer rösten. Innan jag höjde rösten var det ingen som lyssnade på mig. Om jag inte hade ba ”eeh screw it” och kört på skulle jag säkert fortfarande ha suttit där och dött.

Jag vill att det här främst ska vara ett space där PoCs röster får höras, oavsett hur frustrerade eller arga de är. (Obviously med vissa reservationer, alltså noll mordhot, plz.) Det är inte meningen att detta främst ska vara ett space där vita människor ska bekänna sina synder, där jag typ ömt fattar deras händer och bara, ”RES DIG, min hen. Säg fem Hail Marys och Fem N***as in Paris varje kväll i två veckor så är du RENTVÅDD antirasist. AY-men!” Samtidigt är det ju jättekul att om vita feminister hittar hit och tänker om, så klart – jag vill bara betona att detta främst ska vara ett tryggt forum för röster som kanske inte normalt får höras.

För rum som påstår att de är trygga för ”alla” eller ”alla kvinnor” ljuger. Man gör alltid ett val.

Jag vill betona att jag ej säger detta för att shame:a eller tysta någon, btw. Jag vill bara förtydliga strukturerna som redan finns där, strukturerna som släpper igenom vissa idéer, vissa frustrationer och funderingar, men som tystar ner andra. För att de uppfattas som annorlunda, felaktiga, arga.

Jag vill också betona att jag vill att ni ser på era kroppar som specifika. Inte som universella. Min kropp har aldrig varit universell. Jag vill att ni ska tänka på vems röst ni talar med, vems blick ni ser med.

Sedan vill jag att ni tittar på det här:

Shit went down på twitter igår. Jag tänker inte gå in på det här pga orka?? Men en WoC (ej jag) uttryckte ilska, fick det up to here, liksom. Och att Cissi Wallin låtsas att ”aggressiviteten” inte kommer sig av upplevelsen av reellt förtryck är, ja, förminskande.  Och det döljer vad som verkligen pågår.

Är det bara okej att som kvinna uttrycka ilska och frustration mot sexism och patriarkatet? Inte att som mörk kvinna rasa mot vad man uppfattar som exkluderande rum? Efter en LIFETIME av att ha varit exkluderad? Varför denna ”goda ton”-policy mot WoC? Ilska är en RIMLIG reaktion på strukturellt förtryck.

Detta är inte en ”tävling i lidande” OBS vill tatuera in det här i pannan så att alla som träffar mig ba, ”Jahaa! Det är INTE EN TÄVLING I LIDANDE.” (Men det är en tävling i att vara PK o jag vinner. Skämtaaa!)

Vi är alla gynnade på vissa sätt och missgynnade på andra. Vi har olika privilegier; vi är alla en del av någons förtryck. Vi kan inte alla relatera till samma upplevelser av förtryck, heller. Vilken kamp är din kamp? Vilken kamp möter du när du ser dig själv i spegeln på morgonen, när du närmar dig nya rum, när du torkar håret framför teven?

LOL för vita människor har ju aldrig tolkningsföreträde!! Så tokigt.

Ska jag säga vad som gör mig mörkrädd? Att folk medvetet missförstår.

Nu kanske ni tror att jag går och är sur. Att jag sitter och tuggar på mitt hår och ba, ”Varför fattar folk fortfarande inte!!? Grååt!” Att jag sitter och youtube:ar harmoniska inspelningar på valsång och panflöjt och bara *andas* så att jag inte flippar och går ballistic.

Men nej. I am at peace.

För jag har fattat något. Jag har kommit till en INSIKT. Låt mig dela med mig av den.

Precis som män tjänar på patriarkatet så tjänar vita på den strukturella rasismen och vit hegemoni. (Observera: ”vithet” som kategori är komplicerat och inte statiskt – man kan inneha den och förlora den, beroende på tid, rum, kropp.) Vad jag menar med detta är ju GIVETVIS inte att Wallin eller random person på twitter är, yanno, the bad guys – jag är ej ute efter att starta ett beef. Jag tar bara dessa kommentarer som exempel på vad man som rasifierad kvinna ofta bemöter i fem-spaces. Tendensen att ba, ”Varför får jag inte tala!?! Vaffö är JAG förtryckaren när det är NI som skriker på MIG??” låter som män som kör, ”JAG är ett offer för er kvinnor!”-grejen.

Maktperspektivet är som bortblåst. Maktperspektivet bara gömmer sig. För ”vithet” ÄR en positionering i ett maktsystem, precis som ”man” är en kategori i genusordningen. DET är vad jag menar när jag talar om strukturell rasism och vit hegemoni/white supremacy – de där tusentals små kommentarerna, bilderna, böckerna, rösterna som får tala och höras. Normsystemet som konstant pressar mot en rasifierad kropp. Och där står man, som svart feminist-eller-whatever-jag-nu-kallar-mig, och ba… Okej. Okej, men våga inte bara *kliar er i huvet* ”Vart tog alla rasifierade brudar vägen?” Om ni ens märker det.

Varje gång, varje gång man lyfter vithetsnormen som ett problem, så sparkar folk bakut. Ingen vill känna sig vid som privilegierad på det planet. Men vet ni vad? DET ÄR INTE SÅ ILLA.

Nej, jag lovar. Tagga. Det är inte illa att vara priviligierad. Det enda det egentligen betyder är detta: du har inte tolkningsföreträde i den här frågan.

Jag har, personligen, flera privilegier: medelklass, utbildning, funktionell, cis. När jag först började sätta mig in i dessa privilegier, lärde mig hur jag tjänade på vissa normsystem, så var det som om något bara FÖLL PÅ PLATS. Jag ba, ”JAE, såhär är det ju!!” *ser ljuset* Jag lärde känna min kropp på ett annat sätt, på hur jag förhöll mig till andra kroppar. Sökte mig till nya rum.

MEN. Det är ju en process. Jag har inte haft en vision, är inte UPPLYST wow nu. Man får låta det ta sin tid, liksom. Och under tiden får man fatta: att ge upp sina privilegier är just det – en förlust. Man ”tjänar” inte på det, förutom att man kanske myser lite inombords pga heroisk självuppoffring.

I alla fall: detta med vita rum. Det känns som om jag i åratal har slängt mig, fysiskt, mot en fästning. Smack rakt in. Jag har ramlat i vallgraven, kravlat mig upp ur gyttjan igen, bankat på murarna med knytnävarna, slagits blodig mot porten. Men nu ba… Fakking whatever. Jag har byggt en skranglig liten koja utanför murarna. Och jag tänker vara irrationell och aggressiv till the end.

Feminismen, vitheten och jag

Vet ni, det kommer en stund i de flesta icke-vita feministers liv när vi måste konfrontera den rådande feminismens vithet. För där står man, OMGIVEN av systerskapet, och plötsligt känns det som om man magiskt har förflyttats till en Oral B-reklam – allt är så *bländande* vitt! Och jag? WELL.

MEN varför är detta ett problem, kanske ni undrar? Vad har hudfärg med saken att göra? ÄR VI INTE ALLA KVINNOR??

Svar: nej. För som Falskheten (gudinna) skriver: ”När du ser dig i spegeln ser du en kvinna. När jag ser mig i spegeln ser jag en svart kvinna. Märk skillnaden.”

Faktum är att feminismen främst kretsar kring en viss sorts kvinna och en viss sorts kvinnlighet: den vita, borgerliga, cis-kvinnan, oftast hetero. Kvinnan med flest privilegier. Så det är där analysen hamnar. Det är där historien skrivs. Det är där normerna bryts.

Och vi andra? Ja, vi tvingas identifiera oss med den här kvinnan. Vi pressar in oss själva i en mall som inte är till för oss, som skaver. För att vi vill inkluderas i och ta del av den feministiska analysen. SÅ KLART. Samtidigt: ju mer vi deltar utifrån de villkoren, desto mer uppehåller vi idén om att det bara finns EN kvinna – inte flera kvinnor och kvinnligheter, som omges av sinsemellan olika diskurser och symbolsystem.

Och jag har nått en punkt då jag inte längre fucks with that.

Den svarta kvinnan ÄR inte (den vita) kvinnan. I det västerländska symbolsystemet är tvärtom den svarta kvinnligheten, formad av både rasism och sexism, oftast motsatsen till den civiliserade, ”fina” vita femininiteten. Som Lorraine O’Grady skriver: ”White is what a woman is; not-white… is what she had better not be.”

Inom feminismen pratar man nuförtiden om intersektionalitet som ett verktyg för att kunna göra mer komplexa analyser – för att se hur flera maktstrukturer samverkar, samtidigt.

Men vet ni vad? Jag tänker vara heeelt ärlig nu. Jag tror ej att folk fattar vad intersektionalitet innebär. De typ ”lägger till” andra perspektiv och ba: FIXAT. Men i stället för att försöka göra ”andra” kvinnligheter till en del av feminismen så blir, säg, ras-, klass-, trans-, eller funktionalitetsperspektiv typ ALLTID ett Very Special Episode inom den ”riktiga” feminismen – den vita, borgerliga. Vad intersektionalitet egentligen bör göra är att förändra analysen PÅ DJUPET, deep down. Okej? Vi tar några exempel som utgår från MOI pga det underlättar för oss alla, vi vill inte stay here all day, etc.

ETT. När tv-serien Girls kom ut vurmade många vita feminister för programmet. För en gångs skull fick man se lite tjejer med FLAWS AND ALL i rutan, liksom! Detta såg många som über-feministiskt. Men samtidigt kritiserade WoC/rasifierade feminister Girls för att vara ett haaav av vithet. Inga, nada brudz, i Girls-gänget var icke-vita. Faktiskt är det inte så jättemånga brudar på TV som är icke-vita. Jag höll med om att det var ett problem för mig, eftersom representation uppenbarligen är viktigt. Det var ju DEN tanken som drev Girls-är-viktigt-för-oss-tjejer-tesen, ju!

Men många gånger fick jag frågan: ”Är du ändå inte glad att Girls finns? Äntligen får vi se mer realistiska kvinnoskildringar på TV. Att alla är vita är väl inte lika viktigt?”

Except. Jag är inte en kvinna, remember? Jag är en svart kvinna. Och visst kan jag tycka att det är kul att vita, strejta cis-kvinnor från medelklassen får mer plats i rutan, får synas, får bli nyanserade och humaniserade, men den känslan är sprungen ur solidaritet. Inte ur identifikation. Att DESSA kvinnor humaniseras påverkar nämligen inte ALLS bilden av mig. Förstår ni? På ett politiskt plan RÖR det mig inte i ryggen.

Det är inte min kropp som skildras. Det är inte min kvinnlighet som porträtteras. Tvärtom raderas den, blir osynlig.

Alltså: glad och glad. Jag kan ju uppskatta programmet för att det är roligt och så, I guess? Men kom inte och be mig att ropa, ”Åh vi kvinnor, systrar alla!” och sjunga kampsånger i Lena Dunhams ära.  För då reagerar jag så här:

Som svart tjej gör Beyoncé mer för mig än Dunham någonsin kommer att göra. Och på tal om Beyoncé…

TVÅ. Jag fick för ett tag sedan upp ögonen för tumblrn Run the World? Girls! Detta verkar vara någon slags aktionsgrupp vars syfte är att uppmärksamma sexism i reklam genom att klottra över avklädda kvinnokroppar. Varav Beyoncés är en.

Alltså, skämtar ej. När jag såg detta blev jag genuint pissed. off. För vad som än en GÅNG LYSER med sin frånvaro är en intersektionell analys.

Vet ni hur ovanligt det är att se en svart modell leda en reklamkampanj? Vet ni hur ovanligt det är att svarta kvinnokroppar ses som vackra och värdefulla? Vet ni hur det känns att se att (I’m guessing) vita feminister tar sig rätten att bestämma över den icke-vita kroppens plats i det offentliga rummet?

Nej, jag antar att ni INTE vet det. Och det är problemet.

Den svarta kvinnliga sexualiteten har alltid setts som mer problematisk än den vita. Som hypersexuell, farlig. Varför vandaliserades inte Lana Del Reys H&M-kampanj? Varför VURMAR feminister för Lana Del Rey, vars USP är en konservativ, djupt problematisk och sexistisk bild av kvinnan som ett passivt offer (literally, pga hon dör ofta i sina videor)? Varför ses inte det som lika problematiskt som Beys sexualitet, när vi VET att sexism EJ är lika med avklätt?

SAMTIDIGT blir, typ, Brooke Candy hyllad i kvinnopeppkretsar för att hon vågar vara powahful i sin sexualitet och spela på nakenhet och attityd. Hon får alltså kredd för saker som svarta kvinnliga performers har gjort i evigheter, men på deras kroppar ”syns” inte spelet kring makt och sexualitet på samma sätt – i stället uppfattas det som stereotypt, sexistiskt och lite unket. Det är först på en vit kvinnokropp som spelet blir utmanande, normbrytande.

Jahapp! Vad gör man då? Vi får inte vara avklädda och in charge, sexuella och starka. NEJ TILL BEY, alltså! Men vi får samtidigt inte ta till oss den vita femininiteten, som är gammaldags, rasistisk och förtryckande. Så NEJ TILL DEL REY. Den här problematiken, förstärkt hos WoC och kring svarta kvinnokroppar, kräver en balansgång, analys och känslighet som vita feministiska rum faktiskt ofta inte tillåter.

TRE. Detta med olika kvinnligheter kan – sist men inte minst – illustreras med en liiiten anekdot. SÅ. Jag har ett flertal kusiner. De är underbara. En av dessa kusiner är bright, älskvärd och hela fyra år gammal. Vi brukar rita tillsammans. För ett tag sedan bad hon mig (eeh, beordrade mig, more like) att rita en prinsessa. ”Åh, nej!” tänkte jag. ”Nu kommer jag att befästa en normativ bild av femininitet för henne och det vill jag ej, vad göra? PANNE!?!!?” Så jag frågade henne hur en prinsessa såg ut. För att vinna tid, typ.

Vit, sade hon. Med blont hår.

”Men kan hon inte vara brun?” frågade jag. ”Med svart hår? Som du och jag?”

Hon skrattade. Min fyraåriga kusin skrattade mig rakt upp i ansiktet och sade, ”Neej! Prinsessor är vita. Vi är inte prinsessor.”

Vi är inte prinsessor. Vi är inte fina, söta, milda, blida, renrakade, väna, artiga, rika. Vi är skuggsidan av den femininiteten. De översexuella, de maskulina, de farliga, de exotiska. Det är vårt normsystem.

Så jag ba fuck it. Jag ritade en prinsessa. Och jag gav henne mörk, mörk hy. Och nästa gång jag kom och hälsade på fick jag den här teckningen av kusinen:

En brun prinsessa. Med blont hår. För analysen blir annorlunda beroende på vem kvinnan är. Det måste den bli. DET är intersektionalitet.

Howevah. När WoC tar upp den här problematiken blir vi ofta anklagade för att ”splittra” feminismen, snarare än att vi pekar på den splittring som redan finns där. Detta gäller OFC inte bara oss WoC, utan även andra människor som avviker från den normativa femininiteten – se exempelvis hur transpersoner har behandlats och fortfarande BLIR behandlade av diverse feministas. (<– OBS gör bara detta om du vill bli RIKTIGT FÖRBANNAD pga det är en wall of shit.) Ibland får vi vara med på ett hörn, förutsett att vi beter oss korrekt – att vi är lugna, sansade, rationella. Inte för arga, inte för anklagande. I sådana här diskussioner dyker ”språk” och ”ton” väldigt ofta upp. Man anklagas för att vara irrationell, överkänslig, en Angry Black Woman som framställer sig själv som ett offer.

Känner ni igen det här? JA, det är typ word-for-word exakt vad vissa män brukar säga till kvinnor som påtalar sexism! HÄRLIGT.

Oftast brukar dessa diskussioner sluta med att vita kvinnors sårade känslor tar över, sk white woman’s tears – den icke-vita kvinnans reella förtryck ignoreras och den privilegierade partens KÄNSLOR hamnar i första rummet.

”Hur ska jag kunna lyssna på dig,” hör man ofta, ”om du är så konfronterande?” Ärligt talat?

Jag tycker att ifrågasättandet av förtryck, rasism och vithetsnormen inom feminismen är VIKTIGARE än dina känslor. Det borde kanske du också göra. Annars kan jag inte kalla dig för min medsyster. Annars kan min kamp aldrig bli din kamp.

Och VETTU, jag är mindre och mindre övertygad om att vår kamp kan förenas. Jag känner hur jag drar mig undan. Jag har tröttnat på att vara en fotnot, en token blatte, någon vars kropp kan claimas (vi e kvinnan!) men röst inte bör höras. Alltså det är ruttet. Jag vill genuint inte ta del av en feminism som typ “tolererar” mig om jag beter mig rätt, men vägrar ändra sin analys för att innefatta mig. Jag kvävs. Jag ryggar tillbaka. NO THANKS, liksom, naht interested. Hellre då att det är jag och Bey against da world. Så kan ni göra er grej, eller whatever.

THAT’S WHAT I’M TALKING ABOUT.