Hey, Narnia! Leave those kids alone. Plus lästips!

Ett avslöjande: jag fullkomligt älskar berättelser. OK, vet att detta ej är ett avslöjande, eftersom jag typ konstant tjatar på om det. Men. Berättelser. Vi är så bra på att skapa dem, lära oss av dem, reproducera dem. Ibland märker vi inte ens vad vi tar in: vi bara vänjer oss vid vissa mönster och kör på eftersom, ja, varför inte?

Jag ska säga er varför inte: för att berättelser både formas av hur vi tänker och formar HUR vi tänker.

Ett annat avslöjande: jag älskar att skriva. (Säger bloggaren, big suprise NOT.) Men fram till det att jag var sexton år skrev jag övervägande berättelser med vita män i fokus. Ta in det, okej: jag, en tonårig svart tjej med invandrarbakgrund, skriver berättelser som handlar om pojkar på äventyr. Om och om igen. Vita män som åker bil! Vita män som skriver dikter! Vita män som dödar drakar eller whatever!

Varför? För att jag läste extremt mycket böcker. Böcker all day errday. Och jag lärde mig snabbt min egen plats i ett narrativ: i periferin.

När jag var sex år var jag helt betagen i Narnia-böckerna. (Tredje avslöjandet som överraskar ingen – var en enorm nörd när jag var liten!) Narnia-böckerna handlar om fyra vita små barn som, genom en magisk garderob, kommer till ett fantastiskt men skrämmande land långt borta. Landet, som heter Narnia, styrs av Jesus in en lejonkostym (*himlar med ögonen* that is SO Jesus).

I alla fall. Jag slukade dessa moralkakor som vore de chocolate chip. Samtidigt lekte jag och en kompis– joru– att vi faktiskt, på riktigt, kunde komma till Narnia. Fast grejen är den att det inte var en lek för mig – jag trodde med hela mitt lilla barnhjärta att jag kunde komma till Narnia. (Se ovan re: nörd, var en.)

Det vill säga, fram tills det att jag läste sista boken och fick ett hemskt uppvaknande.

För narnierna var vita. Nästan alla goda människor i Narnia-böckerna var vita. Och de mörkhyade människorna aka caloremenerna aka pseudo-araberna aka de enda som såg lite ut som mig – de var onda. På slutet – spoilers! – hamnade de flesta calormenerna i Narnia-versionen av helvetet. Ängslig vände jag mig till min vän. ”Hur ska jag komma till Narnia”, utbrast jag, ”när jag ser ut som en calormeeen? Aslan kommer inte att vilja ha mig!!”

Hennes råd? ”Du får väl anstränga dig och vara extra duktig då, helt enkelt.”

Sex år gamla – och redan hade vi fattat hur samhället funkar för dess vita respektive icke-vita medborgare. Tack för den, Narnia!

Min poäng: vem vill förknippas med det som är sämre? Vem vill skriva den berättelsen? Vem vill läsa den? Om personen som du identifierar dig med i berättelsen alltid är ond, inkompetent, skjuten åt sidan, oattraktiv, alternativt hela tiden dör – kommer du inte att försöka välja bort den identifikationen då?

När man sätter sig ner för att skapa något sker det inte i ett tomrum. Plus: man föds inte på nytt varje dag. Man närmar sig inte ett papper eller en penna med en helt ny, nyfiken bebisblick. Det finns ett sätt att skriva på, att skapa på, en position man bör inta som uppfattas som mer korrekt. Så vad jag vill påstå är: den positionen har länge varit den vita, manliga blicken, den positioneringen. Och den har normaliserats så till den grad att den har blivit neutral – den är ”så man skriver”. Så det var så jag skrev.

Annat är det nu, så klart. Men jag kommer aldrig att komma över hur himla spännande det är att se hur den positioneringen görs och vad det har för konsekvenser för narrativen vi omges av. SÅ. Här är lite mönster angående ras och representation ni kan testa att lägga märke till nästa gång ni tar in lite ~media~!

Först och främst, lägg denna gyllene regel på minnet: White is Right. Denna regel kan manifestera sig på olika sätt: ett, genom Black is Bad och två, genom Dark is Dumb. (OBS har själv hitta på dessa geniala termer, så förlåt om de är lite bristande.)

Plocka fram random Disneyfilm. Gör’t bara. Kolla sedan på HUR hjälten och ärkefienden färgkodas. Till och med när hjälten är en PoC (ovanligt) är hen nästan alltid ljusare i huden än sin fiende: se ex. Aladdin och Jafar, Mulan och de demoniska hunnerna med lysande gula monsterögon.

Och: till och med när hjälten är ett djur, ett djur, färgkodas storyn.

tumblr_m6pyq932C81raw99to1_500

 Åh Scar, alltid familjens svarta lejon eeh får!

Dark is Dumb är något mer subtil än Black is Bad. Dark is Dumb yttrar sig nämligen oftast genom att en mörkhyad (ofta svart) karaktär säger emot den vita hjälten och sedan straffas för det. Därigenom prickar man in “””mångfalden”””, men slipper utveckla karaktären. Låt mig snabbt skriva ihop ett exempel…

 

SCEN: Ett hus ute i skogen. Ett gäng yxmördare som även är zombies är lösa i vildmarken. Vår vita HJÄLTE, omgiven av sina SIDEKICKS, reser sig upp.

HJÄLTE: Ok-ok, ingen går ut i skogen! Vi borde stanna här o bygga en mobiltelefon av behå-vajrar och ståltråd. Sen ringer vi polisen.

DiD: Aldrig! Varför ska jag lyssna på dig?? Vem gjorde dig till boss? Jag tänker gå ut och AAARGH.

HJÄLTE: Om han bara hade lyssnat på mig!! Men jag e för ädel för att gotta mig i hans olycka.

TJEJ aka LOVE INTEREST: *snyftar, men  m. kåt blick på hjälten*

 

Jag har blivit så pass indoktrinerad av denna klyscha att jag, varje gång jag ser en film i vilken en PoC reser sig mot den vita hjälten, faktiskt utropar: ”Neej, gör som han säger! White is right, din dåreee!” Som Pavlovs hundar, men med film och rasism, typ.

Det finns vissa undantag, såklart. Vissa PoCs som kan säga emot den vita karaktären och ha rätt. Dessa undantag är: Will Smith, Morgan Freeman, Jamie Foxx, och Jackie Chan. (Observera att jag pratar om storfilmer eftersom de når en vidare publik. Om det rör sig om någon mysig indiefilm med lite shaky handcam action kan ju typ vad som helst hända, eller hur *cynisk blick*) Dessa skådisar kan till o med vara huvudroller i filmer som de inte själva har regisserat och som inte är riktade till en i huvudsak PoC publik.

Det finns också en avgrening av White is right som jag kallar för White is Right: Buffy-effekten – detta på grund av hur ärrad jag blev av att se tv-serien Buffy the Vampire Slayer. I White is Right: Buffy-effekten inkluderas PoC för att sedan nästan omedelbart slås ut eller dö. Detta för att den vita hjälten/hjältinnan ska verka ÄN mer awesome.

Detta är ju inte ett problem om det bara händer då och då – det händer det ju även vita karaktärer utan att det är ett megastort issue. Men om det händer nästan varje PoC som inkluderas blir effekten att ett mönster etableras: av vit överhöghet och vit överlägsenhet.

kendra buffy

 Kendra 4 lyfe.

Men! Precis som hora/madonna-dikotomin existerar kring avbildningen och uppfattningen av vita cis-kvinnor har Black is Bad och Dark is Dumb en annan sida, en vi-upphöjer-dig-på-piedestal-sida: The Magical Negro.

The Magical Negro är aldrig huvudpersonen i berättelsen (märker ni en trend här?) utan ledsagar den vita huvudpersonen med diverse livsvisdomar och ett tålamod lika djupt och vidsträckt som oceanen. Hen är svart och har oftast en lägre samhällelig status än den vita hjälthen– hen är typ en chaufför, en fånge, en kokerska, osv. Ibland har hen faktiskt genuina magiska krafter, typ telepati, eller så kan hen se de döda. Ofta spelas hen av Morgan Freeman eller har dreads.

The Magical Negro är en klyscha som förlitar sig extremt mycket på trötta stereotyper kring svarta människor. Som fakking vanligt får vi stå in för det ”naturliga”, det instinktivt spirituella, som existerar i motsättning till civilisationen och kulturen. Implikationen är att vita människor, som stressar omkring och jobbar och tjänar pengar och är huvudpersoner i berättelsen, lider av moderniteten och framgången. De har glömt vad som är viktigt i livet: kärleken, gemenskapen, samt förmågan att väcka döda möss till liv lr något. Denne svarta arbetare, menar berättelsen, lever ett BETYDLIGT rikare liv än, öh, rika människor! Och därför är det inget problem att man lever i ett system som underprivilegierar svarta samt arbetarklassen, för de är ju lyckligare, oförstörda. Och sedan ger de sjukt bra råd också, typ, ”Släpp loss! Dansa barfota i regnet! Kyss din stora kärlek! Åh, och oroa dig inte för mig, jag har en djup inre kraft som kommer sig av min ras såatte… Jag klarar mig nog *försvinner i en mystisk dimma*.”

 

Nu har jag bara lite snabbt berört lite av problematiken kring färgkodning och hur främst svarta karaktärer ofta skildras – det finns så klart enormt mycket mer att utforska på det området! (Se bland annat den Kaxiga kompisen, ett återkommande element i romantiska komedier. Kaxiga kompisen kan antingen vara en svart person [man eller kvinna] eller en vit homosexuell man. Hens främsta uppgift är att upprätthålla den heterosexuella vita tvåsamheten genom att knäppa med fingrarna o säga, ”M-mm, you get her, tiger!!” eller ”That is one fii-ine piece o ass!”)

Att lyfta den här problematiken är – som vanligt – inte okontroversiellt. När komikern Aamer Rahman påpekade att Game of Thrones kör på med en himla massa White Savior-klyschor var det många som kommenterade, typ, ”AH. Men vad kritikerna inte fattar är att George RR Martin dekonstruerar det kolonialistiska narrativet i senare böcker! Geni!”

……..suck.

Vet ni vad jag vill se? Jag vill se någon som dekonstruerar dessa narrativ genom att förflytta den bruna kroppen från marginalen till centrum. Inte genom att än en gång tilldela den vita karaktären all kärlek, all energi, all dramatik, all intressant utveckling. Ärligt talat – jag vill inte ens se en dekonstruktion! Jag vill bara se andra typer av berättelser. Så här är lite tips!

Serier

Serier! Serier är poppis i vänsterkretsar just nu. De är heta. Och exempelvis Galago släpper ju en massa asbra grejer, så… topp! Men, let’s face it: Galago är ju också vitt som nyfallen snö en vintermorgon när ljuset ligger just . Jag säger inte detta för att förminska förlaget, eller de PoC som är involverade i det, men det är dags att se sanningen i vitögat. (Ba-dum-disch!) Om du, som jag, kanske har tröttnat lite på det, läs American Born Chinese av Gene Luen Yang.  Jag diggade den verkligen.

Webb-tv-serier

Webb-tv-serier! Inte lika heta som serier, jag vet. Men när folk satt och öste hinkvis m. kärlek över Girls satt jag och gapflabbade åt youtubes Awkward Black Girl. Särskilt första säsongen är GULD.

Har ni några tips?? Recca gärna i kommentarerna!

Advertisements

36 thoughts on “Hey, Narnia! Leave those kids alone. Plus lästips!

  1. åhh, älskar awkward black girl!

    ang. webbserier hade jag bokmärkat den här sidan för ett tag sedan, men har inte hunnit kolla på någon än: http://tvisual.org/black-web-series/
    under fliken ‘web series list’ högst upp finns även andra listor, typ latin@-, asian american- och hbtq-serier! verkar finnas en del bra tips där 😀

  2. Jag har inte sett serien Scandal själv (vet inte om det är en netflix-only-serie?), men har läst på lite olika ställen på internet att Kerry Washingtons huvudroll ska vara ovanligt bra i jämförelse med vilka roller svarta kvinnor brukar få. Har du sett? Sedan är jag nyfiken på om du har sett Spring breakers och vad du i så fall tänker om den?

  3. Ja, har önskat att du skulle skriva om detta! Blir galen på hur PoCs porträtteras i film, speciellt i amerikanska filmer. Svarta kvinnor är oftast överviktiga, macho, tuffa och väldigt butch, svarta män är surprise surprise kriminella… Asiatiska kvinnor spelar oftast antingen livsfarliga ninjas eller väna menlösa offer. Nästan ännu värre för asiatiska män – de spelar antingen superaggressiva ninjas eller helt avsexualiserade nördar. Typ skolans tönt eller ett datageni. Läste en gång en intervju med Daniel Dae Kim från Lost där han pratade om hur han aldrig innan Lost hade kyssts på film trots att han varit skådespelare i tjugo år…

  4. Skitbra science fictionwebbserie (alltså tecknad serie på webben, ej serie som tv-serie fast på webben): http://www.athenawheatley.com/?date=20110526

    Ung svart kvinna från viktoriansk tid med passion för science dras in i framtiden eller ett parallellt universum eller vad det nu är, möter en massa crazy people och drömmer märkliga drömmar.

    Det var ett tag sedan jag läste den själv och iaf då var den oavslutad, så jag sammanfattar (spoilar) inte mer än så. 🙂

    • O jag beklagar verkligen den äckliga reklambild för Thorn Prince som envisas med att ligga precis till höger om serien. Alltså, hatar. Men en får liksom blockera ut den , alt sätta en papperslapp för på datorskärmen eller något.

  5. Om en är ute efter omvälvande, fantastiskt välskriven science fiction o dyl är Octavia Butler också helt fantastisk. Hon har fått MacArthur genius grant för sitt livsverk, typ och var den första afroamerikanska kvinnan som kunde leva på att skriva fantasy och science fiction. Hennes huvudkaraktärer är mig veterligen oftast svarta kvinnor/flickor. Kan varmt rekommendera trilogin “liliths brood” och novellsamlingen “Bloodchild and other stories”.

    Tycker att alla som bara har chansen bör läsa “locas”-sviten av Jaime Hernandez också, tecknade serier om latinapunktjejerna Maggie och Hopies öden, äventyr och kärlek till varandra och till andra. Fruktansvärt bra!

  6. Jag vill tipsa om en serie (tecknad vanlig bokformserie) som heter Aya av Marguerite Abouet och handlar om bla en tjej som heter Aya (duuuh) under 70-talet på elfenbenskusten, som jag råkade hitta på bibblan och så Persepolis och Kyckling med plommon av Marjane Satrapi

  7. Hej och hå!
    Nu kommer jag och är dum och vit och ba ‘Upplys mig du svarta gudinna’ och tar plats, men jag är väldigt ny på det här med att vara medveten. Jag tänkte skriva en novell (eller roman 😀 *drömmer stort*) om en rassekille i förorten, om hur det kommer sig att samhället segregerar så jävla illa att det blir hud mot hud utan att någon sida är ond eller god. Jag tänkte alltså inte skriva någon snyfthistoria där en bara buhu stackars vita kille som tvingas banka mörka eller alla svarta är ädla och rassar ska skjutas utan mer att alla är offer för ett jävla skitsystem och samhälle.
    Men min fråga är alltså, går det att göra som vit cis eller blir det för mycket klappa på huvet, white saviour? Nu antar vi alltså att jag skriver som en gud. Vad tror du?

    I övrigt: Fan vilken bra blogg, så jävla glad att jag hitta den!

  8. Tvserierna “Being Mary Jane” och “Scandal” e riktigt bra!!!!! och obs som signaturen Boken nämnde ovan, serien “Aya” också!

  9. Inte en serier as such men eftersom jag spenderat hela kvällen med att kolla på klipp ifrån det så måste jag ju tipsa om Three Non Blondes och Little Miss Jocelyn om du inte redan sett dem. Skrattar så att jag gråter.

  10. Ursula LeGuins klassiska Trollkarlen från övärlden rekommenderas. Hon vänder uppochner på stereotyperna utan att göra någon egentlig affär av det.

    • Är det den m. Brandy och Whitney Houston (kan ej klicka på länken pga seeegt Internet)!!? För jag var helt besatt av den versionen som liten! SÅ bra.

  11. Det finns en serie som heter No 1 ladies’ detective agency som jag vill rekomendera. Serien sändes på SVT för något år sedan så med lite tur finns den kanske att se i deras arkiv 🙂
    Jag tror serien är baserad på en bok med samma namn.

  12. Jag kan störa mig på något ohyggligt är att både kvinnor, PoC och hbqt personer nästan ALLTID porträtteras så stereotypt. Kvinnorna är nästan alltid “flickvännen”, “älskarinnan”, “modern”; PoC är nästan alltid “sidekick”, “testosteronstinn machokarl”, “högljudd” och alla bögar är ju som ni vet som Carson i Fab 5. Flatorna är förresten butchiga eller så där lite porrigt sexgalna.

    Med tanke på hur America (och världen) ser ut idag, kan man inte bara skriva en roll, tex medelkasselev i highschool som har de här och de här karaktärsdragen – och sen bara ta den skådespelerska som är bäst för rollen oavsett färg? Kanske till och med gå lite wild n’ crazy och medvetet blanda upp lite? Kanske gå ännu mer wild n’ crazy och inte könsbestämma rollen på förhand? Jag förstår inte vad som är så svårt?

  13. Hej! jag skulle vilja rekomendera HBO’s serie Treme som utspelar sig i efterdyningarna av orkanen Katrina i New Orleans. Enjoy!

  14. Detta med mörk/ljus färgkodning är ju extremt nedärvt berättartraditioner världen över. Detta med att mörker representerar det onda och ljus representerar det goda. Inte så far fetched ändå.
    Och att det sen, i “den vita världen”, föll sig naturligt att mörkhyade ofta fick representera det onda då de dels är mörkare till färgen, men också främmande och mystiska. Inte så konstigt.
    Idag blir det lite konstigt när kulturerna inte är särskilt främmande eller mystiska längre och den glade kurden i lägenheten intill trots allt är en hyvens prick. Och vi har ändå sett ett skifte i hur karaktärer är formade i berättelser, och jag tror vi kommer se ännu större förändring där framöver. Men det tar tid att bryta, mycket av berättartraditionen är svår att bryta, speciellt när det gäller mainstreambiten. Då vill man gärna använda invanda tekniker för att det inte ska bli så jäkla mindboggling att man tappar halva publiken. Så det får injiceras stötvis och diskret i den gråa massan tror jag.
    Men däremot tror jag att kampen mellan det goda/ljusa/vita och det onda/mörka/svarta kommer att leva vidare. Visst, det görs försök att bryta den traditionen lite då och då, och visst livar det upp, och då bygger det just på att kittla det invanda. Men att vi kommer se ett mishmash har jag svårt att se. Och jag tror ärligt talat inte att det kommer innebära några problem ändå. Kanske är jag för optimistisk men jag tror inte det.

    Lite vad jag ville säga är att jag tycker inte man ska tolka in för mycket i disneys porträtterande av god/ond. Jag förstår att det ger en psykologisk programmering på sitt sätt, men antyder man att det finns en tanke bakom att framställa mörkhyade som onda genom att göra ett lejon lite mörkare tycker jag man är på fel spår. Jag ser det snarare som en klassisk tillämpning av ljus/mörker, och är det något som disney anammar så är det klassiska berättartekniker.

    • Jag kan hålla med om mycket i den här kommentaren — och jag menade inte att Disney har en sekkrit racist agenda (eller!? http://en.wikipedia.org/wiki/Song_of_the_South). Men om onda karaktärer konsekvent skildras som mörkhyade/mörkare bildar det ett visst mönster, som även finns i andra filmer och medier (där den mörkare karaktären är den otillräckliga alternativt den sämre/ondare karaktären). Alltså: om sådana berättelser är Berättelsen (med stort B) i ett samhälle där det även existerar personer som inte är vita blir stereotyperna ett problem. Dels för oss svarta personer som konsumerar berättelserna, hur vi uppfattar oss själva genom narrativen, men också för det vita personerna som skriver/skapar berättelserna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s