En höjd röst i vita rum

FIRST OFF Imma start chargin ya’ll per compliment…

Gue, vilken respons jag har fått på den förra texten! Vad hände, liksom? Jag blir alldeles varm inombords. Och jag skulle vilja lyfta en kommentar särskilt för att spekulera lite kring varför jag känner mig så effing rörd:

Poängen med den här bloggen e sylvassa analyser som e skrivna på sätt som e lätt å ta till sig. Så kommer ni här å ba ÄLsKaR motsatsen? Fuck off till ngt universitet sluta besudla den här heliga platsen som e ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig.

“Lol”

OKI, hård ton åsido så vill jag lyfta någonting viktigt här: ”ca enda stället jag verkligen känner pratar om/med mig”. Asså, ”Lol”. Om jag har lyckats med detta är mitt mission = DONE and done. För vet ni hur det känns att inte ha några rum där ens röst kan höras? Där man får bli normen, där man får ta plats, där ens kropp kan breda ut sig? Vet ni hur svårt det är att hitta dessa rum som PoC i Sverige?

Jag kan komma på EN sådan plats, off the top off my head: Kista Centrum. (Skämtar inte ens. Jag snackade med två andra rasifierade kvinnz igår och det visade sig att det inte bara är jag och da fam som brukar åka dit och hänga.)

Men okej, för att förtydliga: tänk er att ni är en (strejt, vit, funktionell cis-)kvinna. Tänk er att er *stora passion* är, typ, broderi. (Whatever, ba go with it.) Så ni går på en massa syjuntor, men alla bara dignar av män. Och det är ju inget fel på män, liksom, men de har ett språk som de använder sig av, en viss jargong. Och de behandlar DIG annorlunda. Du känner dig obekväm. Till och med huden värker. Allt som märker ut dig som annorlunda måste du plötsligt förhålla dig till – och det är en konstant klåda, en irritation.

Du lyfter frågan lite försiktigt. Du ber kanske någon att sluta fälla sexistiska skämt å personen bara höjer på ögonbrynen och virkar en vante. Syjuntorna ändrar inte sin dynamik – du är alltid på helspänn.

Så du tröttnar. Och värre än så – din passion för broderi börjar svalna. ”Broderi kanske inte är till för sådana som jag,” tänker du sorgset. ”Mina broderidagar kanske är över??”

Men du klänger dig fast. Ett litet tag till. Och du börjar förändras. Du är trött på att vara trött, så i stället blir du arg. Defensiv. Dina ögon smalnar när någon kommenterar dina flinka små kvinnohänder. För de fattar ju inte. Även om du påpekar hur de beter sig, hur de får dig att må. Så du skriker. Så klart.

Now, byt ut ”kvinna” mot ”PoC” och ”broderi” mot ”feminism/antirasism/politik/dans/konst/whatever”. Byt ut ”syjuntor” och ”män” mot ”vita rum” och ”vita människor”. Subtilt, va!??!  Ni är säkert impade av denna twist, ska ge er ett moment att ta er samman.

tumblr_m98z03vbb61qi0d7lo8_r1_250

Inte konstigt att man höjer rösten. Innan jag höjde rösten var det ingen som lyssnade på mig. Om jag inte hade ba ”eeh screw it” och kört på skulle jag säkert fortfarande ha suttit där och dött.

Jag vill att det här främst ska vara ett space där PoCs röster får höras, oavsett hur frustrerade eller arga de är. (Obviously med vissa reservationer, alltså noll mordhot, plz.) Det är inte meningen att detta främst ska vara ett space där vita människor ska bekänna sina synder, där jag typ ömt fattar deras händer och bara, ”RES DIG, min hen. Säg fem Hail Marys och Fem N***as in Paris varje kväll i två veckor så är du RENTVÅDD antirasist. AY-men!” Samtidigt är det ju jättekul att om vita feminister hittar hit och tänker om, så klart – jag vill bara betona att detta främst ska vara ett tryggt forum för röster som kanske inte normalt får höras.

För rum som påstår att de är trygga för ”alla” eller ”alla kvinnor” ljuger. Man gör alltid ett val.

Jag vill betona att jag ej säger detta för att shame:a eller tysta någon, btw. Jag vill bara förtydliga strukturerna som redan finns där, strukturerna som släpper igenom vissa idéer, vissa frustrationer och funderingar, men som tystar ner andra. För att de uppfattas som annorlunda, felaktiga, arga.

Jag vill också betona att jag vill att ni ser på era kroppar som specifika. Inte som universella. Min kropp har aldrig varit universell. Jag vill att ni ska tänka på vems röst ni talar med, vems blick ni ser med.

Sedan vill jag att ni tittar på det här:

cissi w 4

Shit went down på twitter igår. Jag tänker inte gå in på det här pga orka?? Men en WoC (ej jag) uttryckte ilska, fick det up to here, liksom. Och att Cissi Wallin låtsas att ”aggressiviteten” inte kommer sig av upplevelsen av reellt förtryck är, ja, förminskande.  Och det döljer vad som verkligen pågår.

Är det bara okej att som kvinna uttrycka ilska och frustration mot sexism och patriarkatet? Inte att som mörk kvinna rasa mot vad man uppfattar som exkluderande rum? Efter en LIFETIME av att ha varit exkluderad? Varför denna ”goda ton”-policy mot WoC? Ilska är en RIMLIG reaktion på strukturellt förtryck.

cissi wallin

Detta är inte en ”tävling i lidande” OBS vill tatuera in det här i pannan så att alla som träffar mig ba, ”Jahaa! Det är INTE EN TÄVLING I LIDANDE.” (Men det är en tävling i att vara PK o jag vinner. Skämtaaa!)

Vi är alla gynnade på vissa sätt och missgynnade på andra. Vi har olika privilegier; vi är alla en del av någons förtryck. Vi kan inte alla relatera till samma upplevelser av förtryck, heller. Vilken kamp är din kamp? Vilken kamp möter du när du ser dig själv i spegeln på morgonen, när du närmar dig nya rum, när du torkar håret framför teven?

cissi w 3

LOL för vita människor har ju aldrig tolkningsföreträde!! Så tokigt.

Ska jag säga vad som gör mig mörkrädd? Att folk medvetet missförstår.

Nu kanske ni tror att jag går och är sur. Att jag sitter och tuggar på mitt hår och ba, ”Varför fattar folk fortfarande inte!!? Grååt!” Att jag sitter och youtube:ar harmoniska inspelningar på valsång och panflöjt och bara *andas* så att jag inte flippar och går ballistic.

tumblr_lgh1bfHIfr1qc41a4o1_400

Men nej. I am at peace.

För jag har fattat något. Jag har kommit till en INSIKT. Låt mig dela med mig av den.

Precis som män tjänar på patriarkatet så tjänar vita på den strukturella rasismen och vit hegemoni. (Observera: ”vithet” som kategori är komplicerat och inte statiskt – man kan inneha den och förlora den, beroende på tid, rum, kropp.) Vad jag menar med detta är ju GIVETVIS inte att Wallin eller random person på twitter är, yanno, the bad guys – jag är ej ute efter att starta ett beef. Jag tar bara dessa kommentarer som exempel på vad man som rasifierad kvinna ofta bemöter i fem-spaces. Tendensen att ba, ”Varför får jag inte tala!?! Vaffö är JAG förtryckaren när det är NI som skriker på MIG??” låter som män som kör, ”JAG är ett offer för er kvinnor!”-grejen.

Maktperspektivet är som bortblåst. Maktperspektivet bara gömmer sig. För ”vithet” ÄR en positionering i ett maktsystem, precis som ”man” är en kategori i genusordningen. DET är vad jag menar när jag talar om strukturell rasism och vit hegemoni/white supremacy – de där tusentals små kommentarerna, bilderna, böckerna, rösterna som får tala och höras. Normsystemet som konstant pressar mot en rasifierad kropp. Och där står man, som svart feminist-eller-whatever-jag-nu-kallar-mig, och ba… Okej. Okej, men våga inte bara *kliar er i huvet* ”Vart tog alla rasifierade brudar vägen?” Om ni ens märker det.

Varje gång, varje gång man lyfter vithetsnormen som ett problem, så sparkar folk bakut. Ingen vill känna sig vid som privilegierad på det planet. Men vet ni vad? DET ÄR INTE SÅ ILLA.

Nej, jag lovar. Tagga. Det är inte illa att vara priviligierad. Det enda det egentligen betyder är detta: du har inte tolkningsföreträde i den här frågan.

Jag har, personligen, flera privilegier: medelklass, utbildning, funktionell, cis. När jag först började sätta mig in i dessa privilegier, lärde mig hur jag tjänade på vissa normsystem, så var det som om något bara FÖLL PÅ PLATS. Jag ba, ”JAE, såhär är det ju!!” *ser ljuset* Jag lärde känna min kropp på ett annat sätt, på hur jag förhöll mig till andra kroppar. Sökte mig till nya rum.

MEN. Det är ju en process. Jag har inte haft en vision, är inte UPPLYST wow nu. Man får låta det ta sin tid, liksom. Och under tiden får man fatta: att ge upp sina privilegier är just det – en förlust. Man ”tjänar” inte på det, förutom att man kanske myser lite inombords pga heroisk självuppoffring.

I alla fall: detta med vita rum. Det känns som om jag i åratal har slängt mig, fysiskt, mot en fästning. Smack rakt in. Jag har ramlat i vallgraven, kravlat mig upp ur gyttjan igen, bankat på murarna med knytnävarna, slagits blodig mot porten. Men nu ba… Fakking whatever. Jag har byggt en skranglig liten koja utanför murarna. Och jag tänker vara irrationell och aggressiv till the end.

Advertisements

32 thoughts on “En höjd röst i vita rum

  1. JA! Jag tycker det är så tragiskt när vissa inte kan omsätta sina egna problem i andra sammanhang. Kvinnor får tillräckligt ofta höra att deras ilska är irrationell men jag kan, personligen, inte ens räkna hur många gånger jag har sett folk bli illa till mods om jag har varit arg för att de uppfattar det som “osvenskt” att jag kan bli öppet arg.

    Såvitt jag har förstått så uppfattar en betraktare att min ton blir tydlig, hård och mer korthuggen samt att mitt ansiktsuttryck blir tydligt stramt och jag ignorerar försök att “muntra upp mig” eller “skämta till det lite”. När jag kräver att min ilska tas på allvar så är det tydligen väldigt stressande och det är oftast jag som blir den antagna orsaken till problemet som jag är arg över (vilket ju är en fullständigt irrationell tankevurpa). Jag har dock förstått att mycket av det här beror på att min ilska synliggör mitt exotiska ursprung och vissa blir stressade över min tydliga osvenskhet när jag är arg (jag har tyvärr råkat höra detta, både öppet och av misstag).

    Intressant är ju då dels att jag är född och uppvuxen i Sverige och dels att jag har haft etniskt svenska vänner som har haft sjutton så mycket mer humör än jag. I deras fall kan folk ju dock inte skylla på etniciteten och så vips, blir inte etnicitet eller kultur en faktor i deras ilska. Precis som med detaljen att jag råkar vara kvinna. Jag tror aldrig att någon man jag känner har fått höra att han är “hysterisk” eller “känslosam” e dy när han uttrycker ilska över ett problem eller en orättvisa, men kvinnor blir ständigt bemötta på det sättet. På samma sätt tror jag aldrig att etniska svenskar (möjligen med undantag för rödhåriga då) förstår hur frustrerande det är att automatiskt uppfattas som mer aggresiv och mer “djurisk” för att jag råkar vara av en annan etnicitet. Det är ju inte mitt agerande eller vad jag säger som avgör hur jag uppfattas, utan deras fördomar!

    Intressant då att personer som Cissi kan vara väldigt mån om sin egen rättighet att tas på allvar utan att bli förminskad men gärna vill förminska andras rätt när hon känner att de skulle kunna ta fokus från frågorna som berör henne direkt. Särskilt intressant att förminska andras ilska med exakt samma argument som hon måste ha fått höra själv (på den tiden som jag kom i kontakt med några av hennes skrivna ord så var hon ju ganska förtjust i att försöka provocera med lite arga krönikor).

    Det fanns sannerligen inget “irrationellt” eller “aggresivt” i ditt förra blogginlägg – att vara arg är inte automatiskt att vara aggresiv. Vidare; vi har rätt att vara arga över orättvisor! Hur ska vi någonsin kunna ändra på något till det bättre om vi inte blir arga över hur de ser ut idag?

    (Ursäkta den megalånga kommentaren, det bara rann iväg)

    • Hajade till när jag läste det där om rödhåriga. Är rödhårig och har humör, men svenskar brukar inte komma med kommentarer ( = se ngt samband?), däremot amerikaner och australiensare. Har kommit av mig så totalt när jag fått det slängt i ansiktet av någon som tyckt jag varit för arg.

  2. Pingback: Rum, röster och att stänga folk ute – ett inlägg om tolkningsföreträde | Hit och dit och tillbaka igen

  3. Nu var ju inte Cissi Wallins tweets en reaktion på din bloggpost utan på [NAMN] twitterrant nr 1000 mot samma personer som alltid (är de inte blinda för sitt white priv är de dåliga feminister och människor, it’s a fucking följetong). Här kan man lätt få intrycket att det är dig CW skriver om.

    • Men oj, det var ju ej meningen att det skulle se ut att det va mig det handlade om? Fixart, tack för tipset. Men sedan uttrycker din comment grejen med det här inlägget också. Alltså, frustration KOMMER någonstans ifrån. Ilskan kommer någonstans ifrån. Det e ju inte en hobby att ranta, lix. Jag kan explodera på liknande sätt.

      • Asså jag vet, tro mig. Men jag skulle nog kalla just [NAMN] ett dåligt exempel, hon är ju för fan känd för att vara otrevlig mot ca alla, män, kvinnor, vita, PoC. Allt är inte guld som gapar och skriker. Hon kommer aldrig reppa mig. Tack och hej.

  4. :O Men va?? Är det dig Cissi pratar om som “irrationell och agressiv”?
    Håller med om att maktperspektivet är som helt bortblåst.

    Älskar människor som är arga, intelligenta och som kan uttrycka sig pedagogiskt på samma gång (I mean you).

    Mera mera 🙂 Mera gifs, mera text, mera pk, mera du ❤

  5. Pingback: Myten om den enade feminismen och kravet på förtryckta att vara ”konstruktiv”. | Fanny

  6. När jag var på Feministisk Forum på Abf-huset för dryga månaden sen så reflekterade jag över att det var så otroligt vitt bland besökarna. Speciellt när man satt i den största salen och hade överblick på alla så blev det så extremt tydligt och det fick mig att tänka till över det här med vithetsnormen. Jag är visserligen tredje generationens invandrare och honomsexuell, men jag är ändå så kritvit att jag ser lagom svensk ut och uppväxt i innerstan med vita vänner och har egentligen ingen aning om hur det är att vara utanför i feministrörelsens huvudfokus. Det har inte riktigt slagit mig förut, men jag är ändå glad att det slår mig nu. För jag vill inte vara del i en sån uppdelning.

    Har precis försökt catcha up med i vad som hänt på twitter och jag tycker det är väldigt ledsamt att se hur många reagerat. Twitter är visserligen ett uselt verktyg för vettig diskussion, men håller med om att det känns väldigt likt samma undanskuffande ifrågasättande som man ser hos män som inte vill kännas vid sina privilegier, och det gör lite ont att se folk plocka billiga poänger istället för att lyssna och försöka förstå.

    Men för alla som slår bakut finns det alltid någon som tar till sig nånting. Det du och andra har skrivit om det här är jätteviktigt. Hoppas att ni orkar fortsätta.

  7. Tänkte asmkt på det här när jag läste Falskhetens blogg och jättemånga tyckte hon hade “hård ton” i det hon skrev och folk typ skrev att hon borde skriva snällare och mer nyanserat för att det “var lättare att ta till sig då”. Tycker det faktiskt är helt jävla orimligt att ställa kravet på en diskriminerad grupp att sugar code skiten så att den privilegierade gruppen ska få lättare att ta till sig det en skriver. Förtryck och diskriminering föder ilska liksom, men ändå beter en sig som att “den hårda tonen” är sprungen ur intet. Jag menar, när jag som vit feminist skriver en arg text om våldtäktskultur så är det ju fan annan feminist ingen som säger åt mig att “hålla god ton”. Varför tycker då så många att det är rimligt att be om “god ton” när en woman of color skriver om feminism och vithetsnorm/white privilege? Shit is cray!

    • Oj vad jag slaktade en mening där. “Jag menar, när jag som vit feminist skriver en arg text om våldtäktskultur så är det ju fan annan feminist ingen” ska självfallet vara “Jag menar, när jag som vit feminist skriver en arg text om våldtäktskultur så är det ju fan ingen annan feminist som säger åt mig att “hålla god ton””.

      • Ärligt talat fattar jag inte detta m. “god ton”. Garanterar en “god ton” någonting? Att skit inte gömmer sig under ytan? NOPE. Och dessutom: det är liksom inte min skyldighet att någon ska NEDLÅTA sig till att inte delta i förtryck. Alltså… tycker personen verkligen att hens *feelingz* är nummer ett då?

  8. Kan inte du skriva om Justin Bieber? Jag menar han får ju väldigt mycket hat, varför tror du de? Vad tycker du? Jag kan inte kalla mig själv för ett “fan” eller så men är lite nyfiken. Tycker ändå lite synd om killen!

  9. Den här bloggen och falskheten har varit som glass i öknen för mig! Som en WoC omgiven av vita så har jag länge burit på känslor som jag inte riktigt kunnat uttrycka. Känns så skönt att ha ett par ställen att hitta bättre formuleringar än mina (som ibland varit väldigt luddiga trots att jag läst 90 hp genus).
    Sen tänkte jag bara fråga ifall du är med i TRYCK? Det är en förening för svarta kulturarbetare i Sverige. Ah, ett tips bara.

    Keep on at it!

    • MEN VÄLKOMMEN <3<3. Så glad att du känner så, det är ju det bästa. Jag e ej med i TRYCK, vet inte riktigt om jag är en kulturarbetare…? *förvirring* Ska kolla upp, tack!

  10. Det är ganska intressant att folk medvetet missförstår.
    Det är lite av det fenomenet att man gillar människor som är lik en själv (I tankarna mest). “Om andra har andra idéer än jag, och jag har kommit fram till mina idéer rationellt, så är ju de andra uppenbarligen irrationella”, på ett ungefär.
    Har man en väldigt fix idé av världen och hur den funkar, och dessutom identifierar sig väldigt mycket med den här idén så kommer nog väldigt många ta illa upp om andra börjar säga att man har fel.
    Så kommer det intressanta. Dagens feminism är ganska färgad av andra normer. Debatter ska vara rationella, vetenskap är enormt bra, nära på gudomligt, osv.
    Så man kan tro att genomsnittsfeministen tänker sig att eftersom feminismen är så pass rationell, och har funnits ett bra tag nu, så är den helt uttänkt och korrekt, det finns inte så mycket kvar att upptäcka, bara praktiska lösningar att implementera.
    När du då säger att de inte har tänkt på allt, så känns det ju som en attack mot den egna, väl uttänkta och rationella feminismen. Men det är värre än så, därför du attackerar ju inte på riktigt, du pekar bara på ett stort hål som finns.
    Det känns som om du säger att man har fel, men ändå inte. Man inte vad man ska göra längre. (Det finns såklart fler faktorer till dessa känslor, tex att behöva ge upp den upplevda offerrollen kan nog spela in för en del)
    Lösningen blir att medvetet missförstå, därför på det sättet pekar du ju inte på ett stort hål, och originalidén är trygg igen, intakt. Känslorna täcks självklart upp av efterrationaliseringar. Det är vad hjärnan gör bäst. Förklarar för oss varför vi känner saker, när vi inte har en aning om varför vi gör det egentligen.
    Samma sak syns i alla läger av politik och de allra flesta debatter på internet. Känslor och retorik går före rationalitet och riktiga diskussioner om vad som faktiskt är rätt och fel m.m.

    Det här kanske hade väldigt lite att göra med vad du skriver om som helhet, men jag tyckte det var kul att tänka på iaf.
    Jag får nog läsa om den och tänka på allt det andra nu också.
    /Simon

  11. åhå!! brukar också trivas ASMKT i Kista. Min bestie bor där (som flyttade från aspudden) och trivs ej lika bra.. men jag tycker så mkt om att typ “strosa” i gallerian ex trots att jag vanligtvis hatar gallerior, jaja skulle ej bli en novell detta <3DIN BLOGG(+ SVENGELSKAN I DEN)

  12. Fucking A! Att det finns sådana som du som upplyser folk om vårt priviligerade tillstånd av ignorans är ytterligare ett privilegium och vi borde vara fucking tacksamma för varje gång du eller någon annan orkar skriva ett till jävla inlägg och förklara samma sak på ett nytt kreativt lättillgängligt tydligt sätt. Jag vill säga “snälla sluta aldrig för du är så bra” men jag har ingen jävla rätt att be dig om nåt sånt. Det är min och alla andras uppgift att ta tag i vår egen jävla analys. Men tack tack tack för att du finns och har orkat förklara så mycket som du har. Varje bloggpost är en oförtjänt gåva.

  13. alltså, ja – när cw skrev det där med “irrationell och aggressiv” kände jag att japp nu drar jag mig ur det här för min mentala hälsas skull (obs alltså @cptjaneway = jag).

    btw tycker jag inte att din blogg på något sätt är tystande! älskar ca alla dina inlägg ❤

    • JA jag kan förstå det. Gud, att hon inte ser att det är en del av en massa olika diskurser gällande kvinnor och specifikt WoC? Nehejru. Men du uttryckte dig såå bra! *lycka* Och taack!

  14. Tycker det här inlägget precis som ditt förra är väldigt upplysande, välskrivet och bra. Jag börjar fundera, reflektera och förstå på andra sätt när jag läser om andras upplevelser.

    Men som medeklass, vit, akademiker, cis etc etc så kan jag samtidigt förstå att man halkar av banan lite när retoriken/språket/jargongen blir för olik den man är van vid och därav blir reaktionen som Cissi Wallins ovan. Det är lätt hänt skriftligt och i sociala medier, rantarna tappar liksom greppet. Att frustrationen och ilskan har en bakgrund är självklart, men att bemöta den när den blir för irrationell/aggressiv/anklagande är skitsvårt. Var börjar jag? Hur bemöter jag den när den andra vägrar lyssna? Hur undviker jag att själv bli irriterad när jag inte får gehör och blir bemött på ett resonerande sätt?

    Det blir bara en pajkastningstävling där den som är lägst vinner (eller förlorar beroende av åsikter). Jag tycker även det är svårt att förhålla sig till kritiken när man utan att egentligen veta varför får angreppet “du är en vit priviliegerad feminist” i pannan utan att man uttryckt något som har med det att göra, det kanske låter knepigt men det är även det förminskande i vissa avseenden. Diskuterade för inte alltför längesen politik och fick det argumentet i ansiktet. Jaha tänkte jag, vit är jag, priviliegerad enligt vithetsnormer självklart, men vad i helvete har det med sakdiskussionen att göra? Används det som ett argument när man diskuterar saker som handlar om tolkningsföreträde, etnicitet eller makt så är det självklart relevant att ta upp men får man det slängt i ansiktet som en slags “Du-ska-hålla-käften”-argument så tycker jag det blir destruktivt.

    Annars, så är min uppfattning att många feminister (åtminstone de jag känner) har intersektionalitetskunskaper och vet att det dubbla förtrycket finns, i flera olika avseenden. Problemet är väl dock att många har kunskap om det rent teoretiskt, men saknar egna upplevelser eller så räcker inte den teoretiska kunskapen rent praktiskt irl eftersom vår hudfärg aldrig satt oss utanför, medan kanske andra faktorer har gjort det. Själv blir jag lite ledsen när texter skrivs med grundtanken att vi inte vill förstå eller ens är intresserade av det, för de flesta som kämpar för kvinnors rättigheter inbillar jag mig är det, oavsett hudfärg.

  15. Pingback: Kritik, makt och reflexivitet | Stökboet

  16. “Det är inte illa att vara priviligierad. Det enda det egentligen betyder är detta: du har inte tolkningsföreträde i den här frågan”

    Det är säkert så självklart för många vettiga personer, men så jäkla bra uttryckt och bra att upprepa om och om igen. Och igen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s