Feminismen, vitheten och jag

Vet ni, det kommer en stund i de flesta icke-vita feministers liv när vi måste konfrontera den rådande feminismens vithet. För där står man, OMGIVEN av systerskapet, och plötsligt känns det som om man magiskt har förflyttats till en Oral B-reklam – allt är så *bländande* vitt! Och jag? WELL.

tumblr_lrmdpa3J9m1qbwdyq

MEN varför är detta ett problem, kanske ni undrar? Vad har hudfärg med saken att göra? ÄR VI INTE ALLA KVINNOR??

Svar: nej. För som Falskheten (gudinna) skriver: ”När du ser dig i spegeln ser du en kvinna. När jag ser mig i spegeln ser jag en svart kvinna. Märk skillnaden.”

Faktum är att feminismen främst kretsar kring en viss sorts kvinna och en viss sorts kvinnlighet: den vita, borgerliga, cis-kvinnan, oftast hetero. Kvinnan med flest privilegier. Så det är där analysen hamnar. Det är där historien skrivs. Det är där normerna bryts.

Och vi andra? Ja, vi tvingas identifiera oss med den här kvinnan. Vi pressar in oss själva i en mall som inte är till för oss, som skaver. För att vi vill inkluderas i och ta del av den feministiska analysen. SÅ KLART. Samtidigt: ju mer vi deltar utifrån de villkoren, desto mer uppehåller vi idén om att det bara finns EN kvinna – inte flera kvinnor och kvinnligheter, som omges av sinsemellan olika diskurser och symbolsystem.

Och jag har nått en punkt då jag inte längre fucks with that.

Den svarta kvinnan ÄR inte (den vita) kvinnan. I det västerländska symbolsystemet är tvärtom den svarta kvinnligheten, formad av både rasism och sexism, oftast motsatsen till den civiliserade, ”fina” vita femininiteten. Som Lorraine O’Grady skriver: ”White is what a woman is; not-white… is what she had better not be.”

Inom feminismen pratar man nuförtiden om intersektionalitet som ett verktyg för att kunna göra mer komplexa analyser – för att se hur flera maktstrukturer samverkar, samtidigt.

Men vet ni vad? Jag tänker vara heeelt ärlig nu. Jag tror ej att folk fattar vad intersektionalitet innebär. De typ ”lägger till” andra perspektiv och ba: FIXAT. Men i stället för att försöka göra ”andra” kvinnligheter till en del av feminismen så blir, säg, ras-, klass-, trans-, eller funktionalitetsperspektiv typ ALLTID ett Very Special Episode inom den ”riktiga” feminismen – den vita, borgerliga. Vad intersektionalitet egentligen bör göra är att förändra analysen PÅ DJUPET, deep down. Okej? Vi tar några exempel som utgår från MOI pga det underlättar för oss alla, vi vill inte stay here all day, etc.

ETT. När tv-serien Girls kom ut vurmade många vita feminister för programmet. För en gångs skull fick man se lite tjejer med FLAWS AND ALL i rutan, liksom! Detta såg många som über-feministiskt. Men samtidigt kritiserade WoC/rasifierade feminister Girls för att vara ett haaav av vithet. Inga, nada brudz, i Girls-gänget var icke-vita. Faktiskt är det inte så jättemånga brudar på TV som är icke-vita. Jag höll med om att det var ett problem för mig, eftersom representation uppenbarligen är viktigt. Det var ju DEN tanken som drev Girls-är-viktigt-för-oss-tjejer-tesen, ju!

Men många gånger fick jag frågan: ”Är du ändå inte glad att Girls finns? Äntligen får vi se mer realistiska kvinnoskildringar på TV. Att alla är vita är väl inte lika viktigt?”

Except. Jag är inte en kvinna, remember? Jag är en svart kvinna. Och visst kan jag tycka att det är kul att vita, strejta cis-kvinnor från medelklassen får mer plats i rutan, får synas, får bli nyanserade och humaniserade, men den känslan är sprungen ur solidaritet. Inte ur identifikation. Att DESSA kvinnor humaniseras påverkar nämligen inte ALLS bilden av mig. Förstår ni? På ett politiskt plan RÖR det mig inte i ryggen.

Det är inte min kropp som skildras. Det är inte min kvinnlighet som porträtteras. Tvärtom raderas den, blir osynlig.

Alltså: glad och glad. Jag kan ju uppskatta programmet för att det är roligt och så, I guess? Men kom inte och be mig att ropa, ”Åh vi kvinnor, systrar alla!” och sjunga kampsånger i Lena Dunhams ära.  För då reagerar jag så här:

tumblr_loa912Gyjm1qaropco1_500

Som svart tjej gör Beyoncé mer för mig än Dunham någonsin kommer att göra. Och på tal om Beyoncé…

TVÅ. Jag fick för ett tag sedan upp ögonen för tumblrn Run the World? Girls! Detta verkar vara någon slags aktionsgrupp vars syfte är att uppmärksamma sexism i reklam genom att klottra över avklädda kvinnokroppar. Varav Beyoncés är en.

Alltså, skämtar ej. När jag såg detta blev jag genuint pissed. off. För vad som än en GÅNG LYSER med sin frånvaro är en intersektionell analys.

Vet ni hur ovanligt det är att se en svart modell leda en reklamkampanj? Vet ni hur ovanligt det är att svarta kvinnokroppar ses som vackra och värdefulla? Vet ni hur det känns att se att (I’m guessing) vita feminister tar sig rätten att bestämma över den icke-vita kroppens plats i det offentliga rummet?

Nej, jag antar att ni INTE vet det. Och det är problemet.

Den svarta kvinnliga sexualiteten har alltid setts som mer problematisk än den vita. Som hypersexuell, farlig. Varför vandaliserades inte Lana Del Reys H&M-kampanj? Varför VURMAR feminister för Lana Del Rey, vars USP är en konservativ, djupt problematisk och sexistisk bild av kvinnan som ett passivt offer (literally, pga hon dör ofta i sina videor)? Varför ses inte det som lika problematiskt som Beys sexualitet, när vi VET att sexism EJ är lika med avklätt?

SAMTIDIGT blir, typ, Brooke Candy hyllad i kvinnopeppkretsar för att hon vågar vara powahful i sin sexualitet och spela på nakenhet och attityd. Hon får alltså kredd för saker som svarta kvinnliga performers har gjort i evigheter, men på deras kroppar ”syns” inte spelet kring makt och sexualitet på samma sätt – i stället uppfattas det som stereotypt, sexistiskt och lite unket. Det är först på en vit kvinnokropp som spelet blir utmanande, normbrytande.

Jahapp! Vad gör man då? Vi får inte vara avklädda och in charge, sexuella och starka. NEJ TILL BEY, alltså! Men vi får samtidigt inte ta till oss den vita femininiteten, som är gammaldags, rasistisk och förtryckande. Så NEJ TILL DEL REY. Den här problematiken, förstärkt hos WoC och kring svarta kvinnokroppar, kräver en balansgång, analys och känslighet som vita feministiska rum faktiskt ofta inte tillåter.

TRE. Detta med olika kvinnligheter kan – sist men inte minst – illustreras med en liiiten anekdot. SÅ. Jag har ett flertal kusiner. De är underbara. En av dessa kusiner är bright, älskvärd och hela fyra år gammal. Vi brukar rita tillsammans. För ett tag sedan bad hon mig (eeh, beordrade mig, more like) att rita en prinsessa. ”Åh, nej!” tänkte jag. ”Nu kommer jag att befästa en normativ bild av femininitet för henne och det vill jag ej, vad göra? PANNE!?!!?” Så jag frågade henne hur en prinsessa såg ut. För att vinna tid, typ.

Vit, sade hon. Med blont hår.

”Men kan hon inte vara brun?” frågade jag. ”Med svart hår? Som du och jag?”

Hon skrattade. Min fyraåriga kusin skrattade mig rakt upp i ansiktet och sade, ”Neej! Prinsessor är vita. Vi är inte prinsessor.”

Vi är inte prinsessor. Vi är inte fina, söta, milda, blida, renrakade, väna, artiga, rika. Vi är skuggsidan av den femininiteten. De översexuella, de maskulina, de farliga, de exotiska. Det är vårt normsystem.

Så jag ba fuck it. Jag ritade en prinsessa. Och jag gav henne mörk, mörk hy. Och nästa gång jag kom och hälsade på fick jag den här teckningen av kusinen:

IMG_20130601_204110

En brun prinsessa. Med blont hår. För analysen blir annorlunda beroende på vem kvinnan är. Det måste den bli. DET är intersektionalitet.

Howevah. När WoC tar upp den här problematiken blir vi ofta anklagade för att ”splittra” feminismen, snarare än att vi pekar på den splittring som redan finns där. Detta gäller OFC inte bara oss WoC, utan även andra människor som avviker från den normativa femininiteten – se exempelvis hur transpersoner har behandlats och fortfarande BLIR behandlade av diverse feministas. (<– OBS gör bara detta om du vill bli RIKTIGT FÖRBANNAD pga det är en wall of shit.) Ibland får vi vara med på ett hörn, förutsett att vi beter oss korrekt – att vi är lugna, sansade, rationella. Inte för arga, inte för anklagande. I sådana här diskussioner dyker ”språk” och ”ton” väldigt ofta upp. Man anklagas för att vara irrationell, överkänslig, en Angry Black Woman som framställer sig själv som ett offer.

Känner ni igen det här? JA, det är typ word-for-word exakt vad vissa män brukar säga till kvinnor som påtalar sexism! HÄRLIGT.

Oftast brukar dessa diskussioner sluta med att vita kvinnors sårade känslor tar över, sk white woman’s tears – den icke-vita kvinnans reella förtryck ignoreras och den privilegierade partens KÄNSLOR hamnar i första rummet.

”Hur ska jag kunna lyssna på dig,” hör man ofta, ”om du är så konfronterande?” Ärligt talat?

there-it-goes-the-last-fuck-i-give

Jag tycker att ifrågasättandet av förtryck, rasism och vithetsnormen inom feminismen är VIKTIGARE än dina känslor. Det borde kanske du också göra. Annars kan jag inte kalla dig för min medsyster. Annars kan min kamp aldrig bli din kamp.

Och VETTU, jag är mindre och mindre övertygad om att vår kamp kan förenas. Jag känner hur jag drar mig undan. Jag har tröttnat på att vara en fotnot, en token blatte, någon vars kropp kan claimas (vi e kvinnan!) men röst inte bör höras. Alltså det är ruttet. Jag vill genuint inte ta del av en feminism som typ “tolererar” mig om jag beter mig rätt, men vägrar ändra sin analys för att innefatta mig. Jag kvävs. Jag ryggar tillbaka. NO THANKS, liksom, naht interested. Hellre då att det är jag och Bey against da world. Så kan ni göra er grej, eller whatever.

who run da world

THAT’S WHAT I’M TALKING ABOUT.

Advertisements

173 thoughts on “Feminismen, vitheten och jag

  1. Hej! Jag heter halima och hade gärna velat komma i kontakt med dig om just detta temat. Jag jobbar med film och jag tror att det hade varit intressant att försöka skapa ett samtal med människor som jag, svart kvinna som absolut definierar mig som feminist men känner mig hela tiden påmind om att feminismen i Sverige inte är för mig, eller för mina rättigheter. Hör gärna av dig om du känner att det är intressant. Tack för texten!

  2. Pingback: 21.11.13 | NatalieGos

  3. Pingback: Vad hände med systerskapet?!? « La Jennifer

  4. Pingback: 2013 och feminismen | Genustestet

  5. vad glad jag blir över att läsa ditt inlägg. jag ska ta till mig kritiken och bli bättre på att ifrågasätta den feministiska kampen jag framför som vit, hetero, medelklass och oerhört priviligierad kvinna (som närmast den vita mannen liksom!! är jag medveten om att även jag medverkar till ett förtryck) . tack för din text. den påminner om, jag tror det är Audre Lord, som skriver om hur ilskan är bra eftersom det är en drivkraft som för feminismen framåt. utan sådan här kritik skulle feminismen inte vara någonting alls. du är med och gör feminismen till vad den BÖR vara och kritiken är en kärleksförklaring. feminismen behöver förbättras och förändras, och det hela tiden. genom kritik är det möjligt och jag är glad att få ta del av din ilska och frustration, och jag hoppas att vi kan hitta ett sätt som gör att vi förenas, för jag vill verkligen att alla ska inkluderas när det gäller min önskan om ett samhälle fritt från alla slags förtryck, och jag vill göra allt jag kan för att vi ska kunna få det att fungera.

  6. Pingback: Fan vad Fittigt med Rädsla | Fan vad Fittigt

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s