Vi måste prata om… antirasismen vi sällan pratar om

Ibland kan jag känna att den svenska antirasistiska debatten är som en dans – ett steg fram och två steg tillbaka. Men det är en dans utan slut, mina vänner. Den pågår för alltid.

Om man kände sig lite dramatisk (vilket jag ofta gör) skulle man kunna jämföra den med Danse Macabre eller Dödsdansen, ett populärt motiv i medeltida konst.

469px-Holbein_Danse_Macabre_14

My paint skillz bring all the boys to the yard

Man rycks liksom med i dansen av Döden, hårt tryckt mot hens beniga barm. Man vill fly, men ser man djupt in i hens grinande anlete är man fast. Hen sväljer en hel!

Den senaste tiden har jag haft rätt mycket för mig – en flytt, en ny skola, en nypa hjärtesorg – och tog därför en kortare paus från den däringa dödsdansen. Men det var lite som att vänta vid chipsskålen på skoldiskot, med fuktiga handflator och ostbågssmulor runt munnen. Väntandes på den där utsträckta handen. Förväntansfull, men samtidigt pissa-på-sig-rädd.

Och så kom den.

Jag kämpade emot. Jag lovar! För att vara helt seriös en stund: ibland blir jag så trött, så in i helvete utmattad av den här valsen, att jag bara vill lägga mig och skälva. En krampartad snyftning drar genom min själ. Det gör ont.

Men under veckan har jag återkommit till en text, igen och igen. Antagligen för att jag tycker att den sätter fingret på ett stort problem i den antirasistiska debatten – plus att reaktionerna var helt out theeere spännande. Så nu ger jag mig i kast med den här på bloggy, dels för att få ta del av er input, kära läsare!

Så. I veckan skrev Damon Rasti en krönika kallad ”Rasismen vi sällan pratar om”. Den handlade om rasism mellan – citat!! – invandrare. Detta är rasismen vi inte pratar om, guys and dollz!

För det första vill jag vara tydlig: för mig är det viktigt med debatt inom rörelser som arbetar mot förtryck, exempelvis då inom antirasismen. Det är så rörelserna utvecklas, tar in nya perspektiv. Däremot kan jag inte direkt välkomna den här texten – mest för att jag finner den så förvirrande. Och då har jag ändå läst den flera gånger! Som jag ser det finns det två (2) problem i texten som gör att den inte fungerar för mig. Sedan har jag en generell analys. Häng med!

1. Vad är en invandrare? Vilka är ”vi invandrare”?

Såhär skriver Rasti: ”Min stilla undran är nu: När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism? ”

Min stilla undran blir då: vad menar han? Menar Rasti då att jag, med bakgrund i Etiopien, bär ansvar för vad exempelvis en dansk-svensk kvinna har för fördomar angående kurder? Varför då? För att vi båda är invandrare eller har invandrarbakgrund? Varför klumpas vår rasism ihop och varför kollektiviseras vi?

Att prata om invandrares rasism mot andra invandrare är viktigt om man ska lösa problem inom specifika grupper – då kan det vara viktigt med riktade insatser, utbildning, och skydd. För det här är grejen – när man invandrar har man ett bagage, man kan ha varit med om allvarliga politiska konflikter, man har definitivt åsikter, man har en subjektivitet. Så, ja, detta kan vara värt att utforska och diskutera, helst med medlemmar ur grupper som utsätts för sådana attacker.

Men det är inte det Rastis text tar upp. Den talar inte om specifika grupper, utan försöker rikta sig mot alla ”oss” ”invandrare”. (Som om vi inte visste att vi inte var förskonade från rasistiska fördomar? Det finns en genomgående, lite konstigt förvånad ton i texten, som gör att jag misstänker att den faktiskt riktar sig mer till  vita SvD-läsare än ”vi med invandrarbakgrund”.) Det leder till att det låter som om vi, pga vår status, har ett separat ansvar vad gäller rasism och rasistiska fördomar, which… Än en gång: hur?

Sedan läste jag igenom exemplen Rasti gav på invandrargrupper med problem: en eritreansk vän, turkar, araber, iranier. Vad vi talar om här är alltså inte invandrare (jag har exempelvis aldrig invandrat), utan rasifierade svenskar.

Jag tycker gott att det är dags att bara använda det här begreppet nu, eftersom att termen ”invandrare” har blivit en essentiell identitet som vi tydligen kan bära med oss i generationer. (Läs: tills vi ser vita ut.) ”Rasifierad” beskriver processen bättre – det handlar om att tillskrivas en ras, och en gruppidentitet, i en kontext där vitheten ses som norm. Processen är dessutom pågående, dynamisk, vilket jag tycker är viktigt att påpeka (JUST för att få med det faktum att ras är en social konstruktion – medan ”invandrare” nu används som om vi samtliga delar en avvikande invandrargen).

Nu har vi plötsligt en helt annan text. En text som handlar om rasifierade människors rasism mot andra rasifierade människor.

Och då blir min stilla undran: varför kan man inte kämpa mot rasism, driva antirasistiska frågor, utan att peka på rasifierade människor och säga, citat: ”Hur ska vi kunna ställa etniska svenskar som uttalar sig rasistiskt till svars när en hel del av oss själva gör vårt bästa för att smutskasta varandra?”

Just den här meningen har jag suttit och klurat på, eftersom den har två betydelser: ”en rasifierad person, som själv har rasistiska åsikter , har inte rätt att konfrontera en vit svensk som utsätter hen för rasism” eller ”vi invandrare/med invandrarbakgrund kan inte ställa rasistiska vita svenskar till svars förrän vi röjt upp i vår egen bakgård!” (Än en gång med en tonvis disclaimers och citationstecken kring varje ”vår”, ”vi”, ”invandrare”, eftersom denna läsning antyder att exempelvis jag bär ett ansvar för en polsk-svensk persons fördomar om romer…?)

Båda läsningarna vill jag säga såhär om: om du är en rasifierad person som utsätts för rasism av en vit svensk kan du givetvis ställa personen till svars. Givetvis. Oavsett hur dum, elak, eller fördomsfull du är. För vi ska inte behöva uppfylla separata krav för att behandlas som människor.

2. Rasismen vi sällan pratar om…

Sverige är trots allt ett av de minst rasistiska länder när det gäller hur folk uttrycker sig gentemot varandra och talar om människor från andra länder…Men när ska ni med invandrarbakgrund som uttalar er nedsättande om andra invandrare förstå att ni sitter i samma båt som personerna ni baktalar?

Ovan ser ni en spännande vändning: först att Sverige är ett av de minst rasistiska länderna när det gäller uttalanden och så vidare, och sedan att ”vi med invandrarbakgrund” måste ta tag i vår rasism! Men Sverige är ju redan ett av de minst rasistiska länderna…?

Nej, men ni ser problemet: här sker en förskjutning som antyder att det finns en skillnad mellan ”Sverige” och ”invandrare”. Är vi en del av Sverige eller inte (eller i ett evigt migrerande tillstånd, mvh andra generationens invandrare här!)? Och om vi är det, vad består då problemformuleringen av? Att vi som har invandrarbakgrund har ett större ansvar att inte vara rasister eftersom vi sitter i samma båt – det vill säga missgynnas av strukturell rasism? Vi bör alltså hålla ihop – trots det faktum att vi, som vi redan har konstaterat, är en spridd, heterogen gruppering, som består av vita australiensare, svarta amerikaner, nyanlända rumäner, holländare som har bott här i generationer…?

EH?

Sedan undrar jag var texten får sin information ifrån, eftersom jag är en av de lyllosarna som faktiskt har utsatts för rasism av vita svenskar. Jag skulle nästan våga påstå att nästan alla mina rasifierade kompisar har utsatts för rasism av vita svenskar, från det mildare (”vart kommer du ifrån egentligen?” ”afrikaner är så bra på att dansa!”) till det grövre (”åk hem”, skällsord, annat myyys).

Och nu kommer lite kontext.

För faktum är att vi bor i en nation där SD för tillfället har 8,9% av rösterna; där Svenskarnas Parti, ett uttalat nazistiskt parti, demonstrerade på gatan igår; där REVA var faktum för bara några månader sedan; där det har fastslagits att det är svårare att komma in på både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden om man har ett ”osvenskt” namn; där FN nyligen underkände Sveriges arbete mot rasism och diskriminering.

En handling kan göra ont. Att bli slagen av en man med turkisk bakgrund gör lika ont som att bli slagen av en sådär härligt blekblond SvP:are.

Men det är när handlingarna blir en del av ett system som vi pratar om rasism som något som begränsar rasifierade människors handlingsutrymme, något som kan ta eller förkorta liv. Och jag säger ”rasifierade människors liv” eftersom jag betvivlar att vita svenskar systematiskt missgynnas specifikt på grund av sin vihtet.

Detta är vad vi pratar om när vi pratar om strukturell rasism.

3. Skillnaden på rasism och rasism

Och nu kommer vi till anledningen att jag överhuvudtaget skrev den här texten – samtidigt kommer vi att lämna texten bakom oss, så håll i hatten!

Jag tror att en av anledningarna till att det känns som om den svenska antirasistiska debatten är en evig tango med döden är 1) en begreppsförvirring som 2) grundar sig i olika analysmodeller. Hur menar jag då?

Jag tänker mig att det just nu praktiseras (åtminstone) två olika sorters antirasism. Den ena låter ungefär såhär: ”All rasism är lika dålig, oavsett vem som drabbas. Att en vit svensk blir utsatt för rasism av en rasifierad svensk är lika illa som det omvända scenariot. Handlingar och motiv är viktigare än kontexten i vilken handlingarna sker.”

Den andra lyder: ”Vi lever i ett samhälle/en kontext som gynnar vita över icke-vita personer. Det leder i sin tur till att vita människor har ett särskilt privilegium – white privilege – och makten som kommer med det. Vi vill kritisera och ifrågasätta den makten, eftersom den föder ett system som när sig på ojämn makt-och-resursfördelning. Rasismen som riktas uppifrån – av vita, som då har systemisk makt – förstärker rasistiska strukturer och vithetens överordnade status.” *djupt andetag*

Enligt Antirasism Typ Två verkar alltså rasistiska handlingar i och genom ett system – det är det systemet (fördomar plus makt) man talar om när man talar om rasism.

Enligt Antirasism Typ Ett är rasism rasistiska fördomar, och maktperspektivet spelar (oftast) ingen större roll.

Och när dessa två möts har vi en rejääääll Clash of the Titans på g.

Men! Här är anledningen till att den här debatten är en som ofta får mig att vilja gråta blod – den förs ofta UTAN att debattörerna ifråga erkänner att det handlar om två skilda analysmodeller!!!

Eftersom jag tillhör Typ Två, det vill säga en antirasism med sin grund i svart feminism och postkolonialism, har jag flest exempel på Typ Etts debatteknik. SORRY, är ju givetvis biased! (Hemlis: det är alla.)

Jag har dock två exempel från de senaste två veckorna på ungefär vad jag menar. Båda kommer från DN (förvånande, eller hur??). I den ena skriver Erik Helmerson om RFSU:s undervisningsmaterial till skolor och citerar då detta:

”Människor från andra, framför allt ickevästerländska, länder antas vara ojämställda, homofoba, inskränkta och styrda av tabun och tvång när det gäller sexualitet”, slås det fast i dokumentet. Vem – och hur många – det är som automatiskt utgår från att ”människor från andra länder” är homofoba och inskränkta framgår dock inte. Kanske får man spotta på blädderfingrarna och gå djupt ner i den lärda grundforskningen för att få svaret.

Det är jag rädd att man faktiskt måste göra! För det ligger en teoribildning bakom uttalandet, vilket jag hoppas att Erik Helmerson vet om. Och om han gör det – varför diskuterar han då inte teoribildningen och analysen bakom den? Hur blir hans kritik relevant – alternativt ett intressant inlägg i debatten – om den består av att höja ögonbrynet åt dekontextualiserade citat? Sedan skriver han, angående forskningen kring postkolonialism och vithet, ”Vägen tycks vara kort mellan avantgardistisk trendforskning och skolbänk – och de hindrande, återhållande instanserna tycks vara få.”

Än en gång: hur bekant är Helmerson med forskningen han kritiserar? Faktum är ju att den har pågått åtmiiiinstone sedan 50-talet (tänker på Frantz Fanons Svart Hud, Vita Masker [1952], men rätta mig om jag har fel jue!). Att den sedan dess har vidareutvecklats av svarta feminister som Kimberlé Crenshaw, Chandra Mohanty, bell hooks, Patricia Hill Collins, Sara Ahmed. Av Homi K. Bhabha och Stuart Hall. Och även om den inte hade den bakgrunden – det vill säga mängder av material man kan sätta sig in i om man vill göra en sexy kritik av RFSU:s val av teori – vad är sådan forskning till för om inte för att omsättas till praktik?

Nej, men ni förstår vad problemet är här – det faktum att skribenten inte erkänner att det rör sig om en annan analys leder till en massa axelryckningar och höjda ögonbryn som jag genuint inte fattar mig på. Det blir såpass irrelevant.

Nästa exempel: Fredrik Strages försvarskrönika (den första) om Miley Cyrus! För ingen har tröttnat på Miley, rightttt.

Enligt Strage behöver ”Miley Cyrus […] bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.” Strage ifrågasätter begreppet ”cultural appropriation” och menar att vi inte skulle ha haft rockmusiken (tragedi!!) om det inte hade varit för att man, eh, “lånade” av varandra.

Okej. Här är en del av kritiken som har riktats mot Miley – inte av Strages “kulturvänster” (vilka är de och hur blir jag medlem????), utan av svarta amerikanska feminister: när Miley gjorde sin ”sexiga” debut gjorde hon det genom att lägga till sig med attribut som i USA förknippas med svarta amerikanska kvinnor. Därigenom kopplas sexualiteten, den vågade, farliga sexualiteten, med svarthet – det Miley gjorde var speciellt för att en vit kvinna gjorde det. Det bidrar till en vidare, rasistisk och sexistisk struktur i vilken svart kvinnlig sexualitet definieras med och mot vit femininitet. Miley Cyrus agerande kan därför kallas för rasistiskt enligt Antirasism Typ Två – men inte enligt Typ Ett, remember? När Strage skriver såhär:

Men kravet på artister att ta hänsyn till [kolonialt förtryck/rasism]  – och vara “jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

erkänner han inte att problemet som de svarta feministerna tog upp faktiskt inte handlade om att kulturer ”inte ska blandas”, utan var en kritik av att en vit kvinna i en maktposition tog sig rätten att definiera sig med och mot svarthet. För, enligt dessa kvinnors analys, befäster det en vit överhöghet – och kostar således svarta kvinnor. (Jag tänker osökt på att den här sortens analys, dvs bland annat MIN, kan se samband mellan exempelvis blackface på Berns och de ökande hatbrotten mot svarta i Sverige – att båda är en del av ett vidare system som objektifierar svarta kroppar, som fråntar oss agens och subjektivitet.)

Men ÄN en gång konfronteras inte analysmodellen eller teorin bakom den – i stället drar Strage en sexig extremhöger-liknelse. (Ååh, extremhöger-liknelser, vad skulle antirasismen vara utan mantrat, ”Ni är lika illa som Avpixlat!!”?)

För mig är det här väldigt frustrerande – som att försöka ha en konversation med någon som hela tiden ba, ”Yo, Imma let you finish, but vi är alla lika goda kålsupare!!” Utan att låta en tala till punkt. Det leder dessutom till en ointressant och repetitiv debatt, då man på sin höjd ser lösryckta citat kritiseras utan djupare analys. Ibland försöker någon drämma till en med ”har du tänkt på…!”-grejer, som faktiskt länge har diskuterats inom området (se exempelvis Adam Cwejman, vars ”har ni tänkt på att prat om svarthet och vithet till en viss del skapar identiteterna svart och vit!?!” har diskuterats av bland annat Sara Ahmed, Richard Dyer, och Nira Yuval-Davies).

För att återgå till Rastis artikel: det är tydligt att han använder sig av Typ Ett, här. När han fick kritik var det främst av Typ Två, vilket ledde till en heeel massa förvirring och ilska och anklagelser. AND THE DANCE GOES ON.

crying cat

Anyway, hur tänker ni? Världens längsta inlägg, men it’s been a while. För övrigt har jag blivit värvad till politism.se, så kolla in den plz! ❤

Advertisements

35 thoughts on “Vi måste prata om… antirasismen vi sällan pratar om

  1. Även om jag håller med om att Rastis artikel inte är välformulerad samt att han antagligen inte är tillräckligt påläst för att använda de begrepp som du efterlyser i kritiken( exempelvis rasifierad istället för invandrare) då sätter RAsti fingret på så kallad anti black racism.

    I Sverige till skillnad från USA eller andra länder där det finns en större svart diaspora, har man av historiska skäl inga problem med att erkänna svarta människors unika position i den globala rashierarkin. I Sverige är det närmare ett skällsord att säga svart, det ska vara mörkhyad eller något annat som inte pekar ut ‘ras’ som den bakomliggande faktorn för diskriminering. I Sverige driver många antrasister agendan att alla ‘blattar’ tillhör samma grupp, liksom bara olika mörka.
    Jag tror att det svart antrasism bidrar med, och dom gör även andra icke vita människor upprörda, är att inte shy away från rasbegreppet samt den colorism som följer. Grupper av människor med bakgrund i Mellanöstern ( precis som indier) har en i grunden väldigt rasistisk inställning till svarta afrikaner, som de fått genom sitt kulturarv ( för att inte tala om den arabiska slavhandeln). Naturligtvis kommer dessa åsikter komma till uttryck även här i Sverige.
    Hittills är det trots allt bara RAsti (och några få andra) som försökt belysa den här problematiken och det förtjänar han en stor applåd för.
    Jag är inte beredd att offra svart självrespekt eller värdighet för en allians med människor som själva föraktar svarta. Faktum är att det här var en afrofobisk attack ( anti black racist) och borde främst diskuteras med detta som utgångspunkt för någonslags respekt för pappan och barnet.
    Tyvärr har de större organisationerna som afrosvenkarnas riksförbund valt att inte gå ut och fördöma den här incidenten trots att det ser mer och mer ut som ett lynchningsförsök, eftersom att man inte vill gå på en ‘araber’ som grupp då de redan är marginalized. Som svart förankrad i anti black racism kan jag bara beklaga att svarta fortfarande inte litar på sina egna communities utan väljer att hålla andra mer privilegierade grupper om ryggen, även om dessa grupper har och ger uttryck för anti black racism.

    • Hej!

      Jag håller till 100% med dig om att systemet som privilegierar vita över svarta leder till en rashierarki *även inom grupper som själva drabbas av systemet*. Tycker att det är en skitviktig poäng, och förstår din PoV. Däremot tycker jag inte alls att Rastis text tog upp den problematiken — om den hade gjort det skulle den, enligt mig i alla fall, haft mer relevans. Snarare än: “alla hatar alla, sluta med det.” (<– det var ju mer än så, men du förstår.) Iofs tror jag att den svarta diasporan i Sverige också är väldigt splittrad — utgör inget separat community med basis i (en erkänd) delad historia av migration (som i USA eller England), vilket jag tror har en roll i hur sådana här frågor hanteras eller inte hanteras av oss.

      Men du kanske kan skriva en sådan text? Skulle vara nyfiken att läsa!

    • Vad jag kan utläsa av ditt inlägg så tycker du att folkgrupper från Mellanöstern åtnjuter särskilda privilegier jämnfört med svarta afrikaner i Sverige? Kan du ge exempel på sådana privilegier? Jag tycker tvärtemot att rasismen och främlingsfientligheten i Sverige specifikt har fokuserat på grupper från MENA-länder och Muslimer under senare år.

      • Det finns en osynlig “ras”hierarki-karta i gemene (vit kränkt)man. Och sen så kan jag förstås ta ett konkret exempel, media. När den vita median, t.ex. Aftonbladet i dunno vill trycka in en token not-so-black guy i deras agenda så väljer dom hellre folk från arabstaterna. Jag tror det finns fullt med poc (ursäkta min usaiska klang) som dom skulle kunna välja som journalister, men dom väljer hellre vita personer med kontakter blablablah och när dom väl måste trycka in en hjälplös stackare med utomeuropeiskt nylle så väljer dom som sagt en lite mer “rasneutral” (japp, jag har just uppfunnit ett nytt uttryck) person framför en som är allt för mörk/ovit.

  2. Välskriven och intressant text! Tycker dock att kritiken av Rasti är för hård, han har en poäng med sin text och är en tillgång till debatten med sitt perspektiv. Håller med Maryams inlägg, självklart borde afrosvenskarnas förbund fördöma incidenten det spelar väl ingen som helst roll om förövarna är araber, afrofobi är afrofobi och ett stort problem i hela världen.

    • Mjaa, detta med att kritiken har varit “för hård”…. Hur menar du då? Att den inte har varit relevant? Att tonen har varit upprörd? För så länge kritiken är relevant tycker jag att tonen är ganska ointressant. Men tack!

  3. Jag antar att min upprördhet över just den här debatten om Rastis text handlar om att många, främst icke vita icke svartas kritik av RAsti, nästan medvetet undviker poängen. Vilket enligt mig är att konfrontera rasism mellan icke vita människor. Jag håller visserligen med om mycket av den kritik han fått, men kan inte låta bli att fundera varför få av dessa kritiker samtidigt låter bli att fokusera på anti svart rasism från icke vitt håll? Det är väl en protiteringsfråga…. Tyvärr.och då verkar även empati med offren förbises. Å ena sidan den adrofobiska attacken med närmare lynching, å andra sidan att attackera en artikel som trots allt försöker lyfta problemet med anti svart rasism och rasism mellan icke vita, men som misslyckas och förväxlar begrepp samt gör ingen maktanalys. Även icke vita icke svarta människor har svårt att inse de privilegierade de åtnjuter jämfört med svarta människor… Ovan kommentar gäller inte ditt inlägg specifikt.

    • Tack för ett mycket intressant blogg-inlägg. Jag fick massa tankar i huvudet och skrev ner några som en form av kommentar på min blogg:

      http://lagen.net/?p=336

      Jag skulle bli jätteglad om ni läste och kommenterade (för det är så roligt med olika perspektiv) men jag förstår om ni på pkmaffian har en massa annat för er! 🙂

      • Hej! Haha, det är faktiskt endast en person bakom sidan — tyvärr! Är dödstrött, så hann bara skumma igenom din text och kommentarerna. Fredrik förklarar det väldigt bra — i exemplet Miley kallar jag henne inte alls för rasist, utan pekar på att en handling kan utgöra en del av och bidra till ett rasistiskt system. Intentionerna blir då oviktiga. Angående Helmerson, för att förtydliga: han kritiserar beslut fattade efter en teoribildning, men sätter sig inte in i den teoribildningens analysmodell. Då blir hans kritik ovidkommande. Enligt mig. Blir ju bara lite tyckande kring lösryckta meningar.

        Men tack för kommentaren!

  4. Graden av ökad jämställdhet mellan könen hos en grupp korrelerar med graden av minskade rasistiska föreställningar dvs ju jämställdare desto mindre rasistisk . Enligt internationell forskning tillhör svenskarna de mest jämställda i världen.
    Detta måste vara ett problem för dom som sysslar med intersektionalitets-analyser och lägger in strukturella förklaringsmodeller där de vita per automatik alltid förtrycker ickevita. Är så trött på dessa förklaringsmodeller, infantila förenklingar utan bäring i Sverige av idag. Världen är inte så svart/vit.

    • Hur menar du nu? Att varken strukturell rasism _eller_ strukturell sexism existerar i Sverige idag för att vi svenskarna “tillhör […] de mest jämställda i världen”? Det är faktiskt en väldigt grundläggande skillnad på att vara bland “de mest jämställda” och att vara jämställda. Det första är ett relativt mått och det andra ett absolut sådant. Jag accepterar beredvilligt resultat som visar att vi i Sverige är duktiga jämfört med många andra, men jag tänker för den sakens skull inte svälja att vi skulle vara varken absolut jämställda eller absolut antirasistiska.

      Jag förstår dock hur lockande det är att avfärda kritik mot dagens samhälle med hur trött en är på “dessa förklaringsmodeller, infantila förenklingar utan bäring i Sverige av idag.” Det absolut minst besvärliga sättet att lösa ett problem är ju att hävda att det inte finns något problem; häpp!

  5. Pingback: Lagen säger » Tankar kring olika sorters rasism och privilegier

  6. Jag har upphört med “andra generationens invandrare”. Om det någonsin är relevant med ett begrepp för någon vars föräldrar invandrat till Sverige så duger “förstagenerationssvensk” för mig.

    Jag har hamnat i situationer i stadsområden där människor som identifierar sig med andra nationaliteter än “svensk” haft så starkt förakt mot varandra att det riskerat att bli våldsamt, vilket krävt medlande och grannsamverkan. Dessa händelser har mer med stadsdelen och lokala kulturer att göra än att folk “invandrat”. Om något finns en tendens att nyankomna hamnar i underklass och det är ofta underklass, ekonomiska svårigheter och alienation som leder till problem. Men många av mina kamrater på universitet har utländska rötter och befinner sig på medelklassnivå.

    Jag ser inte mycket funktion med begreppet “invandrare” så jag håller på att sluta använda det. Det finns inga generaliserade “invandrarproblem” på riksnivå som kan diskuteras för att hitta ovanifrån-metoder. Är det problem någonstans är förslaget att snacka med folk och lyssna. Situationen på plats är ofta unik.

  7. Vill bara säga att ni är så jvla bra! En så smart och upplysande blogg har jag aldrig skådat!

    Mvh

    Vit finnjävel bosatt i Svea rike

  8. Tack för ett välskrivet och intressant inlägg. Den här bloggen kommer jag återkomma till! Ge gärna mer exempel på bra litteratur i ämnet, gissar att fler än jag blivit intresserade av att gå djupare i de bakomliggande teorierna.

  9. heeeejj youuu ville bara kika in och fråga hur det går för dig? längtar efter mer inlägg och försöker hålla mig uppdaterad på politism.se !!!
    Hoppas allt är bra 🙂

  10. Detta (och ca allt annat här) = så djävla briljant. Finns ingen gräns för hur tacksam jag är för att du orkar. Så tack.

  11. Att definiera rasism enligt det andra analysättet är ett försök till nyspråk, förvirringen det skapar är således självförvållad från post-kolonialisternas sida. När man försöker etablera nya idéer är det bättre att helt enkelt försöka lansera nya begrepp, därför är det bättre att helt enkelt tala om ”cultural appropriation” snarare än rasism i det här fallet.

    Sen ser jag förvisso ingen anledning till att tro att detta skulle spä på stereotyper om svarta kvinnor. Finns det en amerikansk stereotyp om att svarta kvinnor i nån slags bekräftelsesökning skakar på röven mer än vita, så lär ju en vit som bekräftelsesökare som skakar på röven snarare gå emot den nidbilden.

    • När slutar en idé vara ny? Postkolonialismen har (som jag påpekar i inlägget) funnits under en längre period — och har utvecklats och använts på massor av spännande sätt! Jag får en känsla av att detta insisterande på “nyspråk”, “trendforskning”, etc, handlar mer om att folk inte vill engagera sig i idéerna som tas upp.

      Cultural appropriation hänger ihop med rasism och är ett uttryck för det.

      Mja, det skulle man ju kunna tro, men icke. Det handlar om att (i detta fall) Mileys försök att bli “sexigare” resulterar i att hon omger sig med svarta bakgrundsdansare, ber om låtar med ett “urban/Black sound”, dansar “svart”. Så den “farliga”, vågade sexualiteten kodas som… svart. Och hon har makten att ta av sig och ta på sig den rollen. Det har inte vi. Om du är intresserad reccar jag den här fantastiska artikeln: http://tressiemc.com/2013/08/27/when-your-brown-body-is-a-white-wonderland/.

  12. Först måste jag bara tacka dig för en briljant blogg! Jag är en vit medelklasskvinna som kallat mig feminist i typ 20 år och läst postkoloniala teoretiker i snart 10 men ändå är det först nu vid 29 års ålder som jag på allvar, på riktigt börjat inse vidden av mina privilegier, och att (för att citera en gif från din sida) en vit imperialistisk, transexkluderande feminism är precis lika illa som patriarkat samt vad en vit, transexkluderande feminism innebär.

    Ok det var ett långt intro… Vad gäller detta inlägg så håller jag med dig! kommer ihåg när Lauryn Hill påpekade att svartas “rasism” mot vita inte kunde jämföras med den rasism som riktas mot svarta och det tog hus i helvete på vissa håll. Har hört många kommentarer själv av typen att “alla” har fördomar om “alla” osv och blir lika trött varje gång på att behöva förklara skillnaden mellan det och strukturell rasism.

    Ser fram emot fler inlägg i denna skarpa blogg.

  13. En sak till… Vågar en hoppas på en bok från dig någongång? 🙂 missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen bloggformatet, men Sverige skulle verkligen behöva en bok (antologi/essäsamling) där någon (typ du, som skriver så himla bra, och formulerar dig så fruktansvärt skarpt) gör upp med den vita (imperialistiska) feminismen i en svensk kontext.
    Jag vet att jag själv trots att jag inte vill tro det om mig själv har haft en liten kränkt vit kvinna på axeln, men jag arbetar aktivt på att krympa henne.

    Tack igen för alla kloka ord!

  14. Hej PK-maffian! Mitt namn är Anna Emanuelsson och jag jobbar på Sveriges Radio, vi skulle vilja komma i kontakt med er ang. medverkan i radio! hör gärna av er till anna.emanuelsson @ sr.se
    Detta gäller medverkan i ett program i P1 under dagen!
    vänligen
    Anna

  15. snacka om att vara sen till festen, men jag älskar inlägget och håller helt med. När rasism förenklas till “fördomar” raderas det systematiska förtrycket och folk börjar snackas om “rasism mot vita” eller “rasism mot svennar”. Att inte ha ett postkolonialt och intersektionell perspektiv betyder också att man helt glömmer bort att för många icke-vita kvinnor går det inte alltid att sära på rasism och sexism, utan oftast är de “härligt” sammansvetsade.

    Sedan tycker jag det är fruktansvärt problematiskt att den svenska antirasismens “förkämpars” ansikten utåt är (väldigt) vita män från Expo. Grädden känns vldigt vit, så att säga…

    Skitkul att du är värvad till Politism! Hoppas du fortsätter blogga här också!

  16. Tyvärr måste man säga att båda perspektiven är viktiga. Perspektiv nr 2 är grundläggande för att skapa ett rättvist system utifrån alla människors lika….. Det andra perspektivet för att begränsa utrymmet för krafter som kapitaliserar på “vi och dom” i vardagen här och nu. Systemet i sin nuvarande form är orättvist, lösningen på detta är att verka än hårdare för skapandet av en gemensam plattform för formandet av ett kollektivt “vi”.
    Förstår frustrationen över den bristande insikt man kan träffa på hos priviligierade som saknar insikt om deras förmåner, samtidigt tror jag exkludering av dessa kommer gynna motståndarlaget. Det stora problemet som jag ser det idag är den ytterst orättvisa maktfördelningen inom ramen för utformandet av den samhälleliga agendan “1-0 elevrådet”.
    PS leave macklemore alone!!!!! han försöker. Jaga de som inte gör något eller direkt emot den utveckling du pratar om.

    • Det är klart flera typer av antirasism kan verka samtidigt — skillnaden blir ju att de, på vissa sätt, inte är kompatibla. Så vad ska man använda för att utforma politik och policies? Vilken ska bli den ‘rådande’ teorin, dvs den som sätts i system? Tror att det är där vi ser slitningarna nu!

      Och exkludering tror jag inte är problemet; problemet är vilka eftergifter man måste göra för att anpassa en rörelse (ex antirasismen) kring personer som sitter på makten (i detta fall de som sitter på vithetsprivilegierna). Vem ska antirasismen centrera? Vilka röster? Då kanske man måste göra sig lite impopulär (tänker på feminismen och HBTQ-rörelsen, historiskt, som också har fött höra att liknande saker om exkludering och radikalism).

      PS. Heh, fast jag tycker ju inte att Macklemore gör någonting — tvärtom, att han (mer eller mindre medvetet) utnyttjar stereotyper kring svarta rappare för att utmåla sig som progressiv vit aktör. (Ex: “svarta rappare är homofober, jag gör en gay marriage låt” eller “svarta rappare rappar om klassresor [att det har bilar och pengar], jag, som vit medelklass, rappar om att shoppa second-hand.” Detta får en betydelse pga den scenen han agerar i och personerna han spelar för samt samarbetar med.)

  17. Det här med rasismen i Miley Cyrus framträdande (vilket jag tänker har paralleller med Macklemore och hans HBTQ-vurmande/pinkwashing?), jag undrar var du tycker att gränsen går/hur det hade varit mer önskvärt att Miley (eller Macklemore) handlat? Borde Miley helt avstå från att lägga sig till med “uttryck” förknippade med amerikansk svart kultur och amerikanska svarta kvinnors sexuella uttryck? Är det bara att hon gör det på ett så extremt/nedlåtande sätt som gör det negativt? Din text och en text du länkade till här ovan tycks mena om jag förstår det rätt som att undantaget bakgrundsdansarna i det uppmärksammade framträdandet så är det något i hur Miley valt att “uttrycka sin egen sexualitet” som artist som plockar upp uttryck från svart kultur men används på ett sätt som på grund av Mileys hudfärg och hennes publiks hudfärg blir problematiskt, typ, en flört med det exotiska och ett likhetsställande mellan svart kultur och “snuskig” sexualitet? Kanske har jag inte förstått argumentationen helt rätt, men om jag har det tycker jag det blir en intressant/viktig fråga vad Miley då istället borde ha gjort. Måste hon sanera sig själv från uttryck som inte “hör hemma” i hennes egen hudfärg? Du skrev ovan att du inte tycker att det handlar om motiven bakom handlingen, utan snarare handlingen i sig.

    Debatten om Macklemore tycker jag väcker liknande frågor. Var börjar och slutar det felaktiga i hans handlande? Borde han inte uttala sig i HBTQ-frågor alls? Som stor artist med många fans kan han säkert påverka många, men blir det då på bekostnad av hur annan, svart, hip hop automatiskt skuldbeläggs? Vad hade varit mer önskvärt? Ett uppenbart svar i båda frågorna är väl så klart att de kunde ta tillvara på sin position och rikta kritik mot andra vita och vitas rasism, det kanske är det enda svaret som behövs egentligen?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s