Q&A, ang. Husby

Jag tänker inte skriva om Husby. Det har skrivits nog om Husby av människor som inte kommer därifrån och jag tänker inte claima tolkningsföreträde. Det är liksom inte min roll. I stället bifogar jag en lista längst ned i inlägget med artiklar JAG personally tycker borde läsas och spridas. SÅ.

Jag tänker inte skriva om Husby. I stället tänker jag, på ett lugnt, metodiskt och skolfröken-aktigt sätt bemöta FRÅGOR och KOMMENTARER som har bubblat upp till ytan i samband med Husby. Folk verkar så förvirrade! Så stötta! Så bekymrade över vad man får eller inte får säga utan att kallas rasist! De undrar vart tacksamheten har tagit vägen, varför militären inte kallas in! De fullkomligen VRIDER sig i gråt över vad de stackars Husby-borna måste gå igenom, trots att de flesta förmodligen aldrig någonsin har VARIT i Husby.

Frukta icke, folk. Jag har svaren. *rättar till glasögonen* Nu kör vi!

1. Varför beter sig invandrare på det här sättet? Det gynnar ju bara Sverigedemokraterna!

sd vinner 2sd vinner 3ert fel 1

Ja, man undrar…… Spänningen…… ökar….. Snälla låt mig ta del av….. Din no doubt djupa analys……

Jag har sett den här kommentaren vid flera tillfällen, och inte bara i anknytning till detta. Typ, ”ÅH nej, invandrarna orsakar problem! Nu kommer SD att få fler röster! Åh neeej!” eller, ”Haha! Nu får vi i SD fler röster, taaack! FLIN.”

En liten hemlis: det är inte oss sk ”invandrares” fel att rasismen ökar. ”Vi” har inget ansvar att trippa på tå, att le, att niga och ba, ”Yees, massa!” så att SD inte får fler röster. Screw that.

Problemet är att vi ses som en homogen grupp. Som ”invandrare” i stället för svenskar. Så att det en av oss gör, oavsett anledning, oavsett bakgrund, reflekterar på och representerar en heterogen grupp. Detta är i SIG en konsekvens av rasismen.

Därför härleds också alla “problem” “vi” orsakar till “vår” invandrarbakgrund.

Varför uttalade sig integrationsministern om Husby? Varför blev Husby så snabbt ett ”dom”, ett integrationsproblem (kräks), i stället för ett problem som kunde härledas till ex. arbetsmarknadspolitiken? Varför blir det alltid ett ”dom” när det rör sig om oss svenskar med invandrarbakgrund?

Fatta: svenskar med invandrarbakgrund är en grupp som består av OLIKA människor med olika förutsättningar, attityder, drömmar och mål. Att folk inte fattar det? DET är vad som quote unquote gynnar rasismen.  Get with the program.

2. Varför är ni inte tacksamma!?tacksamhet 5tacksamhet 3tacksamhet 1

Låt Mig Använda Ett Språk Du Förstår, V: Jag Är Inte Tacksam För Att ”Ni” Tog Emot Mig.

Detta med ”tacksamhet” finner jag helt fascinerande. Vem, o vem, är det meningen att jag ska känna tacksamhet mot? ”Sverige”? Vad är ”Sverige”? Ska jag skicka blombuketter till varenda svensk medborgare, med ett litet gulligt kort till? Vilka är detta ”ni” som tog emot mina föräldrar när de kom hit?

Jag är tacksam. Jag är tacksam mot mina föräldrar, som har kämpat för mig, som har gett upp så mycket för att jag ska kunna ~*chase afta my dreamz*~. Jag är tacksam mot den socialdemokratiska invandringspolitiken, som släppte in dem, som hjälpte dem. Därför kommer jag alltid, alltid att kämpa för mina föräldrar och vänsterpolitiken som stöttade mig och dem. Jag kommer att kämpa för demokratin, för antirasismen, för feminismen. Så!

För varför vi ska svenskar med invandrarbakgrund vara MER tacksamma än svenskar utan det? Hur ska denna tacksamhet yttra sig?

Jag är inte tacksam mot ”Sverige”. Jag är inte gråtmild av tacksamhet för att ”ni” släppte in ”mig”. NEWSFLASH det gjorde ni inte!

Jag är svensk. Och för att jag ska kunna delta i den svenska demokratin på lika villkor KAN jag inte tystas av ”tacksamheten”. För svenskar med invandrarbakgrund ska ses som SVENSKAR, som en del av vi:et, inte som fucking Oliver Twist med hatten i handen som ba, ”Please sir, can I have some more?”

Jisses, lixom. I stället för att snacka om tacksamhet kan vi väl prata lite klassanalys, eller? Sluta snacka om ”invandrare” så fort ett problem uppstår i förorterna? DÅ skulle jag vara tacksam.

tacksamhet 4

GUYS sluta upp med kravallerna, vi har ”sån bra infrastruktur att vi spolar toaletter med dricksvatten”!!

Oh my god are you ppl serious.

3. Utvisa dem!!

utvisning 2 utvisning 3 utvisning 4

GUD ni har rätt! Om JAG begår ett brott, exempelvis, borde jag absolut skickas tillbaka!

…till Stockholm. Där jag är född.

Jag tror NOG att ni kommer att finna att många som var inblandade i våldet i Husby är födda i Sverige alternativt kom till Sverige när de var små. För, och jag vill poängtera detta IGEN, vi pratar om svenskar. Som bor här. I Sverige. Att ”kasta ur asen” vore därför helt befängt och, yanno, olagligt.

Såhär är det i Sverige: när någon begår ett brott blir de fällda och antingen dömda till fängelse, böter, samhällstjänst, etc. Vi anpassar inte straffen efter en individs bakgrund eller födelseort. Glad att vi klarade upp det!

utvisning 1

TJOHOPP. Du vet att svenskar med invandrarbakgrund också betalar skatt, eller hur? Det finns liksom inget lyxigt undantag för oss! I WISH hahahaha. Naej.

utvisning 5

Denna skarpa fråga vill jag besvara såhär: 1) Nej, man är inte rasist om man är patriot, beroende på vad du menar med ordet (typ att du äter sill på midsommar? Go ahead, I guess…) 2) Nej, du är inte rasist om du har åsikter, beroende på vad dessa åsikter är. 3) Om du tycker att folk med invandrarbakgrund som förstör ska ”skickas hem” (i mitt fall till Stockholm, najs), dvs behandlas annorlunda inför lagen PÅ GRUND av sin bakgrund… Grattis! Du är en rasist! GULDMEDALJ.

4. Sist men inte minst: Vad får man säga utan att bli kallad rasist!?

alla är rasister

Jag vet att allt känns hopplöst för dig just nu, Anonym. Men det finns massor av saker du kan säga utan att bli kallad rasist! ”Vilket fint väder vi har” är ett exempel. ”Jag tyckte att Star Trek: Into Darkness inte levde upp till hypen” är ett annat.

MEN jag fattar. Det är förvirrande. Därför har jag dragit upp några exempel på saker man INTE får säga utan att bli kallad rasist, med hjälpsamma förklaringar! Varsågod.döda

Anonym! Om du vill undvika att bli kallad rasist, härled inte problem till, eh, “innavel” och “kusingifte”! Ett annat hett tips är att inte bete sig som om man är mitt uppe i ett inbördeskrig, aka “skjut några jävlar”. (OBS: detta är inte nödvändigtvis rasistiskt. I don’t know. A. kanske är fascist, exempelvis! Eller med i någon domedagskult.)döda 2

Hoppsa, hejsan, nu blev det rasistiskt, minsann! Anonym: C. härledde problemen i Husby till Migrationsverkets Asylenhet samt “200 000 vilda afrikanska ‘civiliserade'”. Jag hoppas att jag inte behöver förklara denna kommentar för dig, Anonym. Because really.

Hoppas att detta har varit lärorikt! Tjingeling och SES nästa gång något sådant här händer!döda dom

…du får inte vara med och leka längre. Ditt weirdo.

 

Här är några bra artiklar om Husby, ya’ll. Läs.

Bränderna inte hyss av busiga tonåringar, av Sara Yazdanfar (bby)

Kvällen när stenarna slutade att falla över Husby, Kenan Habul

Megafonen i Husby: Vi startar inga bränder, Megafonen

Advertisements

Några ord om n-ordet

Häromdagen var jag och två underbara kompisar ute och tog en öl i stan. Det var en varm, vacker början-på-sommar-kväll, skratt blandades med ljudet av klirrande glas, och långsamt gled samtalet in på antirasism och identitet. FÖR ja jag är världens värsta människa att gå ut och ta en öl med! Ingen är surprised.

Dessa mina buds är toppen. HUNDRA PROCENT kärlek. Men vi skiljer oss lite åt i våra politiska åsikter, då jag är lite mer (som man säger) extrem. Also, ilsken. En sak var vi dock överens om, och det var detta:

N-ORDET. It’s gotta go.

Alla tre höll med varandra. Det används för ofta. Det används för lätt och ledigt. Människor slänger sig med det helt casual, like, även om det “bara” är för citat eller för att illustrera en poäng. Det verkar som om peeps är mer bekväma med att övergå till ett könsneutralt språk (dvs ”en” och ”hen”, vilket jag totalt supportar även om jag suger på det själv) än ett antirasistiskt språk.

Nuså. Eftersom ordets ursprungliga etymologi (harkel, harkel) kan härledas till latinets svart, menar vissa, är det i grunden inte negativt laddat. Det är neutralt! Inget illa menat! Okej, så här visualiserar jag detta enorma logical leap:

miguel-jump-at-billboard-awards

OUCH.

För, okej. Om n-ordet bara betyder svart, varför säger man då inte bara ”svart”? De är ju SYNONYMER, riiight?

Nope. N-ordet är utan tvekan negativt betingat. Annars skulle det inte finnas en kamp kring ordet, en kamp som grundar sig i dess ansamlade betydelse, i dess historia och användande.

Ingen har någonsin använt n-ordet om mig eller min familj för att beskriva oss. Det är ett skällsord. Det svider till när jag hör det, oavsett sammanhang. Det bränner till och med till när jag läser det i artiklar, i citat, neutralt diskuterat på antirasistiska forum. Reaktionen är nästan fysisk, ett kroppsminne grundat i kommentarer, i laddade, hotfulla situationer. Rasistiska incidenter som har drabbat både mig och mina nära och kära. Och nu tänker ni säkert, ”OMG, vaddå, FÅR jag inte ens säga det ba för att det sårar dina feeeeelings!? Språk-Stalinist!”

Okej. Tänk efter. Varför vill du säga det? Vad åstadkommer du? Att använda n-ordet, att YTTRA det, för inte med sig några privilegier. Nada. Du kommer inte att släppas in i någon hemlig Black Person Club där du får mingla med Barack Obama och Kanye West. Du kommer inte att få hög social status och snabba cash. Du FÅR ingenting förutom mördande blickar.

Och makt, kanske. Det är ett ord som ger dig makt över en annan människa, om än bara för en sekund.

Och det är DET jag vill att ni begrundar. Att använda ordet är ett maktutövande som grundar sig i vit hegemoni. Klart det skulle ha varit neutralt om vi levde i ett underbart, förgyllt lustpalats till land där alla quote unquote raser var EN, ”rasism” var namnet på en avancerad risottorätt och SL:s hela transportsystem hade bytts ut mot punktliga, vilda enhörningar. Men nu är det inte så. (Snyft.) Och då vill jag fan se lite ansvar.

Jag vill inte behöva känna det här ordet i kroppen – inte bli kallad det, men inte heller behöva höra eller se det för att någon vill typ make a point. Varför ska jag behöva göra det? Tänk efter, okej? Lämna in en freaking lista över rimliga anledningar. Jag kan garantera att jag kommer att läsa igenom den. Och sedan, hånskrattande, riva sönder den.

För jag vill inte att folk ska använda n-ordet.  Jag vill återkolonisera det: jag vill säga, det är inte ert längre. Det är min dröm.

DEAL WIT IT.

tumblr_mm3bxfdJvq1r7zo0ho1_400

Men! Jag fick däremot en intressant fråga på bloggen häromdagen som jag vill ta upp i det här sammanhanget. För hur gör man om n-ordet används på ett sätt som är historiskt korrekt!?

jag har i alla fall funderat på en sak, apropå litteratur (+ film?) som jag inte riktigt kan få rätsida på. läste ut en bok idag som utspelar sig på mitten av 1800-talet, men som skrevs 2002 (tror jag). i den så används ordet n**er lite då och då, liksom beskrivande. typ “n**erbetjänten hällde upp te till sällskapet”. och jag vet liksom inte riktigt om jag ska ba “men dom pratade så då, ju!!” eller *problematisera* eller om det här egentligen är en icke-fråga och jag bara läser för mycket in i hela situationen. + har förresten läst liknande kritik om django unchained och att den eventuellt skulle vara rasistisk.

Detta är givetvis lite tricky. Eller är det det? För detta är min erfarenhet av s k historiska romaner och filmer – de är oftast ej historiskt korrekta. (Flämt! Inte ens Braveheart!!?) Ta Django Unchained, exempelvis. HUJEDAMEJ vad den använde sig av n-bombz trots det faktum att ANNAN dialog och information i filmen inte var särskilt korrekt!

Dessa verk är skriva NU, inte då. Orden har en annan laddning nu – eller, rättare sagt, ordets bakomliggande laddning har nu problematiserats och lyfts fram. Språk utvecklas. Ordens betydelse är inte statiska. Som författare (av manus, böcker, snaark allt annat) måste man ha det i åtanke. Så pratade folk då – hur använder jag mig av deras språk nu?Tarantino sade ju att han ville att folk skulle ”störas” av att n-ordet användes så ofta i Django Unchained. Haha, okej! Du lyckades typ enbart provocera svarta människor. Grattis!

Och det är lite det som är grejen. VILL du att verket även ska rikta sig till svarta läsare eller betraktare? Svaret på 1800-talet skulle ju obvs ha varit NEJ (plus ett skratt och/eller ett litet skriiik). Men nu, då? För om du vill det måste du ha i åtanke att det kommer att drabba den svarta läsaren annorlunda, hårdare. Och då kan du skriva med den reaktionen i stället för emot den, skriva med ansvar, eller bara fortsätta slänga dig med ordet för att det är en ”autentisk” detalj (never mind att resten av bokens språk i princip är modernt). Om du väljer det senare alternativet kommer jag, personligen, ej tycka att du är en ansvarsfull eller särskilt skillad författare.

Är American Apparel feminismens Voldemort?

I veckan hände någonting riktigt allvarligt, människor: någon upptäckte sexismen. Eller rättare sagt så upptäckte världen ÄN en gång att American Apparel, öh, använder sig av sexistisk marknadsföring.

Missförstå mig inte, plz: jag tycker att representationen av kvinnor i media är EXTREMT viktig – det är liksom Feminism och Social Justice 101 för mig. Jag tycker inte att det är OKEJ att brudz framställs som så pass HJÄLPLÖSA att de inte kan ta på sig mer än ett plagg åt gången. (”Blir det strumpor eller trosor idag? Jeans eller skjorta? HUR VÄLJA.”)

Men. MENMEN. Ibland kan jag bli så trött på att det alltid, alltid är sådana här saker som väcker känslor, starka reaktioner, höjda röster, demonstrationer, facebook-delningar. Den mest lättidentifierade och självklara sortens sexism, den som man VET är fel, blir också mest uppmärksammad. Vad jag försöker säga är: American Apparels typ av sexism är feminismens Voldemort.

tumblr_m76u9yR8hZ1rqfhi2o1_250

”CAPITALISMUS SEXISMUS!”

Näe, men hear me out: 1) Kedjan är en komiskt uppenbar Bad Guy, 2) den har en stundtals creepy men också smakfullt enkel estetik, 3) man konfronterar och besegrar den med jämna mellanrum så att 4) alla kan andas ut precis i tid till sommarlovet!

Och, som sagt, det är stört bra att man uppmärksammar den här sortens sexism. JU. Det här kommer ändå från bruden som skriver passivt-aggressiva tolkningar av Iggy Azalea, så ni vet att jag inte shame:ar folk för hur de väljer att visa sitt politiska engagemang.

Å andra sidan tycker jag också att det är viktigt att man tänker på vilka sorters sexism man själv deltar i och reproducerar, på ett reellt politiskt plan. Sedan ska man fan göra något åt det också.

Kommer ni ihåg fabriken som kollapsade i Dhaka i Bangladesh för några veckor sedan? 2500 människor skadades. 1021 dog. Textilarbetare. Huvudsakligen kvinnor. Och vilka jobbade de här kvinnorna för, i den där fabriken? Jo, Primark, Mango, Benetton. De jobbade för oss. För vi är en del av ett rasistiskt, sexistiskt, kapitalistiskt system som placerar icke-vita kvinnokroppar i den absoluta botten av en global hierarki. Ibland vill jag bara skrika rakt ut när jag tänker på det. Jag vill rulla ihop i en liten boll och ba, ”Everything I touch turns to shit!”

tumblr_m57jsqItbd1qbqryoo1_500

Det här är inte bara en fråga om kapitalism, rasism, ett piss-kolonialistiskt arv och företagens ansvar: det är en feministisk fråga. Jag vill verkligen trycka på det: det är en feministisk fråga. Att just de här kvinnorna dog. Att de ses som så utbytbara. VI är en del av vad som skedde där: det är vårt ansvar, som feminister, att se till att sådana saker OCKSÅ uppmärksammas och väcker debatt. Och det är tufft, det är inte enkelt, det är inte SKÖNT att inse att ens nuvarande privilegier kommer sig av att andra kvinnor får axla ens bördor. Nix. Men det är da truth. Vårt system är beroende av deras underordning.

SO. Feministiskt engagemang är inte ett nollsummespel: klart man kan engagera sig mot American Apparel och exploateringen av kvinnlig arbetskraft för västvärldens räkning. Sure. Jag tycker bara att det viktigt att ÄVEN den senare frågan faktiskt identifieras som ett problem ur ett feministiskt perspektiv. Jag vill bara öppna upp analysen lite, medge att jag också är en Bad Guy. För såhär: även om ALLA företag i hela världen, inklusive AA, slutar upp med sin extremt misogyna reklam så lever sexismen kvar. Och vi tjänar på den.

Let’s talk about whiteface

För ett tag sedan skrev jag här på bloggen om blackface, hur det tar sig uttryck, vad det innebär, vad det har för historisk betydelse och VAFFÖ det ej är okej. I förbigående skrev jag också så här om att klä ut sig till “vit”:

”Vithet” kan inte gestaltas på samma sätt som ”svarthet”, utan måste brytas ner i flera kategorier: ”vit arbetarklass”, ”vit kvinnlighet”, etc. För HUR klär man ut sig till ”vit”?

Vitheten är det som inte syns, det som inte är avvikande. Vitheten är OSYNLIG på kroppar eftersom den utgör en del av den “normativa” kroppen. Men vet ni vad? Jag är inte rädd för utmaningar. Så bered er på DRUMROLL PK goes Whiteface!

pic1

Oljebaserat smink. Kompisens puder. En vitblond peruk. Under en strålande halvtimma i solen var vitheten min!

Fast ändå inte. Ni ser väl problemen? Vad jag egentligen gestaltar i bilden ovan är inte “vitheten” (den osynliga), utan den normativa vita femininiteten. (Se: blommorna i det långa håret, den spy-gulliga klänningen, de rosenröda läpparna TYP.) Att konsultera hemsidan Stuff White People Like hjälpte INTE, eftersom den mest är intresserad av att skrocka åt medelklasslivet och därigenom 1) rasifiera en klassfråga och 2) befästa den vita medelklassen som överlägsen. (“Hoho, vad töntiga vi är! Men enade i vår kärlek för BRUNCH och konst. Så vitt!”)

Anyway, då tänkte jag mig att jag skulle försöka bryta ner “vitheten” i tanken om “vit svenskhet”. Alltså: kaviar (blech) och mellanmjölk (fyyy).

pic2

“GUU vad gott med frukost, dagens viktigaste måltid!!”

Enligt Sverigedemokraternas partiprogram (som jag inte länkar till här, förstås, eftersom det nu är vetenskapligt bevisat att dokumentet kan förvandla människohjärtan till STEN), är det extra svenskt att hålla upp dörren för någon samt ta med sig en matlåda till jobbet.

pic3

“Mm-mm, SILL och dill till lunch är det bästa jag veeet.”

Men vad är svenskt? Och vad är svenskhet? Egentligen, flämt, så betyder det ju ingenting. Svensk är man om man råkar vara född inom en random nationsgräns alternativt får svenskt medborgarskap — inte om man haffar en matlåda på väg ut ur dörren (som man givetvis håller upp för andra, med den där minen av undertryckt irritation). Ännu viktigare: svenskheten är inte vitheten. Vitheten är: en struktur, en maktposition, en kropp som kan röra sig ledigt genom vita rum. Värdeladdningen som finns där när en vit människa gestaltar “svartheten” saknas. Bilderna kan inte parodiera vithet eftersom vitheten inte vill inte beskrivas. (Eller hur känner ni?)

I’m not gon’ lie, though. Det var kul att försöka.

Feministiskt forum tvåtusentrettoooon!

EXTRA! EXTRA!

Två nyheter: för det första har ni kanske märkt att bloggen ser lite annorlunda ut! Det är för att jag, ME, ursprungligen skulle ha haft den här bloggen tillsammans med två vänner. Sedan, eh, råkade jag diskret ta över den. För att inte förvirra läsare bytte jag alltså precis headern för att FÖRTYDLIGA att det bara är en, ONE, människa som står bakom dessa åsikter. Om ni är missnöjda med da blogg är det alltså mig, ME, ni får bråka med! /mvh, pacifisten

tumblr_lflpfhI53r1qardvwo1_500

För det andra: det är väl ingen som har missat att det är Feministiskt Forum på ABF i Stockholm imorgon!? SÅ PEPPAD. Det väntas en heldag av panelsamtal, en massa skoj (obz gratis!) plus en bokmässa (förmodligen ej med gratis böcker, men…) Jag är SO THERE. Så klart. Kom gärna fram och hälsa om ni har lust! (Hur svårt kan det vara att gissa vem jag är, använd uteslutningsmetoden, liksom?)

Det är många spännande saker på schemat, men personligen ser jag fram emot Vems historia med Devrim Mavi och Antirasistiska feministiska visioner och organisering (kalla mig förutsägbar, jag bryr mig icke). Jag såg Victoria Kawesa och Ellen Nyman, som då talar i den andra panelen, på Antirasistiskt forum för ett tag sedan och de var LYSANDE. Kolla in filmen här. (Nej, gör det. GÖR DET. I’ll wait.)

femiforum

Iggy Azaleas Bounce och den vita blicken

För ett litet tag sedan dök den här frågan upp på bloggen:

Kan du berätta mer om den ‘vita blicken’? Hur du ser på denna aspekt. Vad karakteriserar den? Hur upplever du den?

Och som en skänk från ovan släppte Iggy Azalea videon till låten Bounce (om man med “skänk från ovan” menar “ett regn av piss”) så att jag kunde använda den som ett ~*målande exempel*~! THANKS IGGY det enda positiva som kommer att komma ur den där videon, för mig. Eller vad tycker ni? Dömer jag henne för hårt?

SVAR NEJ jag dömer henne inte för hårt. Den här videon är creepy as hell. För det första är den ju ett solklart exempel av cultural appropriation, det vill säga när någonting från en minoritetskultur töms på värde av majoritetskulturen och fylls med “guuu va ballt!!”. Men för det andra tar den upp och förtydligar en konsekvens av bland annat cultural appropriation och vit hegemoni — jepp, den vita blicken!

eww bounce

Once more, White bodies are centred, and Black bodies are pushed to the background and the margins of the frame. The White presence is normalised, and Black bodies only become the focus if their ‘abnormality’ or ‘exoticness’ is to be highlighted.

bounce

These pictures underscore White rule. The White gaze controls the Black workers and the gaze of the camera documents this imperial gaze asserting order. (100)

Elahe Haschemi Yekani — The Privilege of Crisis: Narratives of Masculinities in Colonial and Postcolonial Literature, Photography and Film.

Den vita blicken (kallas även för “the imperial gaze”) kan liknas vid — dun dun — den manliga blicken. Den manliga blicken är vi feminazis (joooke!) rätt bekanta med; det är den heterosexuella (vita) mansblicken som kontrollerar och objektifierar den “passiva” kvinnokroppen i reklam, filmer etc. Alltså: för det första är det ANTAGANDET att “blicken”/”publiken” är heterosexuell och manlig (ya’ll know vad jag menar, ni har sett Game of Thrones). Men för det andra är den manliga blicken ett maktinstrument. Den formar beteenden, kroppar. Som kvinna, när man inte kan gå ut med risigt hår, när man skäms över sin kropp eller sminkning. Man ser sig själv UTIFRÅN.

Lite som den vita blicken. För hur positioneras den vita kvinnokroppen i Iggy Azaleas video? Och vart är de anda, icke-vita kropparna? I bakgrunden, så klart. Färgglad rekvisita. Och Iggy är medlaren mellan publiken och det “främmande”, det “andra” — hennes kropp leder blicken, är bekant, normativ. Vacker och trygg.

Eller hur.

Att se sådana här saker som rasifierad/PoC/s k blatte leder till en viss kluvenhet, ett dubbelt perspektiv. Å ena sidan är det meningen att man ska relatera till den vita blicken (här ex. genom fokus på Azalea, som då agerar medlare), och å andra sidan stöts man bort. Exkluderas.

För jag är det främmande, det spännande och exotiska, den andre. Den aktiva vita blicken skapar mig, det passiva objektet.

It is a peculiar sensation, this double-consciousness, this sense of always looking at one’s self through the eyes of others, of measuring one’s soul by the tape of a world that looks on in amused contempt and pity.

Den vita blicken finns även i böcker, så klart. Jag minns när jag läste Mörkrets hjärta till ett seminarium och fick höra att texten inte alls var rasistisk eftersom Afrika var en metafor. En metafor! Det känns ju bättre. Det kan ju förklara avståndet mellan mig och berättelsen — jag är dess metafor. Såhär skriver Toni Morrison (<3) om hennes erfarenhet av den vita blicken i litteraturen:

I never asked Tolstoy to write for me, a little colored girl in Lorain, Ohio. I never asked [James] Joyce not to mention Catholicism or the world of Dublin. Never. … It is that business of being universal, a word hopelessly stripped of meaning for me.

En liten hemlis: när folk säger att ett konstverk är “universellt” eller “tilltalar människans natur” syftar de bara på ett enda, individualiserat universum, en människa. Det är därför alla “genier” bara råkar vara vita män.

Jag kan fortfarande bli ställd, överraskad, när jag läser en text eller ser en film som avvisar den vita blicken eller ifrågasätter den. När en icke-vit karaktär dyker upp utan en kommentar eller förklaring, utan ett långt stycke om hur hens, “hud liknar smält choklad i vårsolen”, etc, blah. Det känns alltid som en liten lättnad.

För att avsluta, kolla in Solanges video till Losing You, inspelad i Sydafrika (ah know, värsta klyschan, men älskar den). Den är icke-hierarkisk, lekfull, och objektifierar slash exotiserar inte.

Rescue me! …not.

Tjohopp! Hur långt har vi kommit i ”debatten” nu? Påminn mig. Har vi erkänt att rasism är ett strukturellt problem än? Toppen! För nu blir det STORY TIME.

Jag är intresserad av berättelser. Jag är intresserad av hur de konstrueras, hur de utformas, varför man väljer en handling över en annan. Vilka som får vara huvudroller, biroller, offer, hjältar, lurrrve interests, ondskefullt skrockande Evil Overlords. Det är så himla spännande, eftersom nästan alla har så lätt att ta till sig berättelser – vare sig det är filmer, böcker, TV-serier eller spel. Testa själv, vettja! Vad tror ni att den här filmen har för handling?

ugly_truth_ver2_xlgDet stämmer! Det är en tragisk berättelse om en ung man med ett hjärtformat könsorgan.

Berättelser förändras över tiden, absolut, och jag försöker inte påstå att det är statiska. Däremot (!) finns det återkommande mönster i berättelser som både producerar och reproducerar vissa ideologier och attityder. EN av dessa berättelser kan illustreras med denna dikt (hem, hem):

Take up the White Man’s burden–
Send forth the best ye breed–
Go bind your sons to exile
To serve your captives’ need;
To wait in heavy harness,
On fluttered folk and wild–
Your new-caught, sullen peoples,
Half-devil and half-child.

På svenska, något slappt översatt, I admit: ”Ta upp den vita mannens börda! Dvs skicka iväg era söner så att de riktigt kan TJÄNA de där otacksamma halvdemoniska barnen i kolonierna. Och när jag säger ’tjäna’ menar jag of course ’förslava’, ’döda’, ’våldta’, etc. Ge er hän!”

Det här är en dikt av Rudyard Kipling, engelsk poet plus allmänt mustaschprydd snubbe. Tack, Rudyard Kipling, för att du inte sticker under stol med en av de STORA koloniala berättelserna, vilken är denna: en vit individ (oftast man) räddar hjälplösa mörka offer – oftast från en situation som har sin UPPRINNELSE i ett kolonialistiskt och rasistiskt system.

Rent psykologiskt är ju detta fascinerande. Det är också en riktig toppen-story, eftersom den involverar så himla mycket som är poppis i västvärlden: den vita hjälten, det icke-vita offret (obs totalt berövat sitt aktörskap), den vita hjältens ”frälsning” genom den icke-vita karaktären…

Av uppenbara skäl är ju detta också problematiskt som fan. För det första: den icke-vita karaktärens offerskap och lidande existerar inte för att HEN ska genomgå någon förändring eller utveckling, utan för att den vita HJÄLTEN ska göra det. För det andra befäster den vita hjältens heroism hans maktposition: han blir större, den icke-vita karaktären blir mindre.

Men den icke-vita karaktären är den som lider. Och som blir platt, avhumaniserad, i beroendeställning. Vad handlar den här filmen om, tror ni?

machine_gun_preacher-17812179-frntl

”God bind your sons in exile/to serve your captives’ need”. Minsann.

Det här är, som sagt, en populär berättelse. Och man ser den återkomma, igen och igen, inte bara i film, böcker och dikter, utan IRL. Den vita räddaren i nöden. Det stackars hjälplösa bruna offret. För vad säger den här bilden? Vad har den för story?

kony

Det här är en bild på Jason Russell, mannen bakom kampanjen Kony 2012. Såhär skriver Teju Cole, vars bok Open City utgörs av ett irrande, sökande narrativ som centrerar marginaliserade röster (fantastisk om man gillar sådant, vilket jag ofc GÖR):

One song we hear too often is the one in which Africa serves as a backdrop for white fantasies of conquest and heroism. From the colonial project to Out of Africa to The Constant Gardener and Kony 2012, Africa has provided a space onto which white egos can conveniently be projected. It is a liberated space in which the usual rules do not apply: a nobody from America or Europe can go to Africa and become a godlike savior or, at the very least, have his or her emotional needs satisfied.

Han pekar ut några väldigt viktiga problem med White Savior-berättelsen: att det är en vit fantasi som projiceras på människor som avhumaniseras, som blir möjligheter genom vilka den vita hjälten kan rädda sig själv; samt att det döljer mer komplexa problem, problem orsakade av kolonialism och kapitalism, en systematisk exploatering vi i västvärlden tjänar på.

We can participate in the economic destruction of Haiti over long years, but when the earthquake strikes it feels good to send $10 each to the rescue fund.

VETNI, läs hela texten. Denna vackra människa. Men jag skulle också vilja lägga till detta: berättelsen BEHÖVER inte utspelas ”där borta”, i de forna kolonierna. Nix, pix. Man kan se den i The Blind Side (vit kvinna räddar fattig svart pojke sååå inspirerande) och även i Dangerous Minds (”been spendin most our lives/living in a white guilt paradise”). Resultatet är dock detsamma. Alltid samma perspektiv. Alltid samma dynamik. Alltid samma förenkling av riktigt jobbiga, tråkiga sanningar ingen orkar kännas vid.

Sedan tycker jag att ni bör titta på det här klippet: AVATAR, aka Anglos Valiantly Aiding Tragic Awe-Inspiring Races. Fråga er VEMS berättelse som skrivs och från vilket perspektiv. Vem lär man sig att sympatisera med?

När man berättar de marginaliserades berättelse är det nästan aldrig ur deras perspektiv. När man pratar om kolonialism, om förödelse, om fattigdom, om rasism. De riktigt stora HITTARNA lär oss inte att känna igen de berättelserna från de drabbades sida — bara från den andra sidan, den vita sidan. Så att vi ska känna oss bekväma med oss själva. Och vilka är “vi”?

Just det.

PKåt!

Nu har jag en liten fråga till er: vad innebär det att vara en riktigt sexig, oemotståndlig stone cold fox? Nej, på riktigt, jag UNDRAR. Jag är så himla nyfiken! Och som man gör när man undrar sådana här random saker så frågade jag Internet om råd. Internets svar löd såhär:

flocol

OMG YOU GUIZE vilken chock! Tydligen är Storbritanniens ”objektivt” vackraste kvinna en slank blondin med blå ögon och ett pärlvitt leende. Och detta är ”vetenskapligt” ”bevisat” med ”matematik” och om jag använder fler sarkastiska citationstecken i denna text kommer den att bli helt obegriplig. Men! Det är inte över än, flickor och pojkar! För vad, åh VAD, innebär det att vara ful eller oattraktiv?

uglywomen

uglywomen2

NEJ MEN surprise! Enligt en ”psykologisk” ”studie” är afrikanska kvinnor fulast på jorden! En sanning jag själv anade när jag granskade mig i spegeln i morse. (Skämta! Jag ser givetvis ut som en bejb när jag vaknar – perfekt sminkning plus hår som svallar nedför späda axlar i en svartblå kaskad, etc.)

Jag tänker komma med ett i feministiska kretsar ganska basic påstående och säga: det som vi ofta ser som en avpolitiserad fråga gällande attraktion, och preferenser gällande utseende, är oftast motsatsen. Man pratar ofta om skönhetsideal, om hur dessa har förändrats, samt om vilken effekt det har på hur kvinnokroppar uppfattas och utformas. DÄREMOT. Däremot pratar man inte tillräckligt ofta hur det vita skönhetsidealet påverkar hur icke-vita kroppar uppfattas och avläses. Ta den här målningen, exempelvis:

olympia

Här ser man ju hur skönhetsidealet för (vita) kvinnor till en viss del har förändrats. Men en ANNAN intressant sak med den här bilden är att den visar hur den svarta kvinnan är för den vita kvinnan vad den vita kvinnan är för mannen. (Såå, okej, det där lät snärtigare i mitt huvud…) Med det menar jag att den (vita) kvinnan länge har stått för natur där mannen symboliserar kultur, kropp då mannen är tanke, djur då mannen är människa, instinkt och passion då mannen är rationalitet, låg status då mannen har hög status… YA DIG? I den här bilden konstrueras den vita kvinnan som en sexuellt attraktiv, begriplig kvinnokropp just i kontrasten till den svarta kvinnans kropp. Den här tavlan genererar en kropp genom att även producera en icke-kropp. Den svarta kvinnan blir ett objekt, rekvisita, blir det en (vit) kvinna brukar vara när hon ska framhäva mannen: underdånig, låg status, exotisk… Men den svarta kvinnan konstrueras även som oattraktiv, en avsaknad av ljus, en mörk kontrast till den begärliga, begärande kroppen. NOTERA i denna tavla ”skapar” den svarta kvinnan också till en viss del tavlans symbolladdning gällande ”farlig”, ”okvinnlig”, ”gränsöverskridande” sexualitet, pga att kvinnan på divanen är prostituerad. OOH så förbjudet gud vad jag ogillar detta samhälle ibland. Vi tar oss en till titt, denna gång på en tavla från 1632:

730px-Christiaen_van_Couwenbergh_-_Three_Young_White_Men_and_a_Black_Woman_-_WGA5568

THIS IS SOME MESSED UP SHIT.

Nej, men ni fattar. Den svarta kvinnokroppen är inte en mänsklig kropp, är inte begriplig som en människokropp i det västerländska symbolsystemet. Låt mig upprepa det där. Det skär i hjärtat. Den svarta kvinnokroppen är inte en människokropp. Det systematiska undervärderandet plus andrafieringen av våra kroppar KAN ju, dunno, men KAN JU vara en av anledningarna till att den där ”studien” fick som ”resultat” att svarta kvinnor uppfattades som ”minst attraktiva” och boner-framkallande. (Eeh av vem? I vilken kontext? Och av vilken anledning gjorde man denna dumbass studie?) snarare än att vi har ”högre testosteronnivåer” och ”fler genmutationer”.

Så. det är 2013 och det vita skönhetsidealet råder fortfarande – på TV, på klubben, på stan, i kompisgänget, i det hypermedvetna hipsterkollektivet, etc. Och, mitt i allt detta, träffar man på folk som ba, ”Nej, men det faktum att jag bara dejtar vita och bara attraheras av vita är TOTALT opolitiskt. Verkligen. Jag är VÄRLDENS antirasist, jag råkar bara gilla väna, alvliknande blondiner med leende guldbruna ögon.” Jag förhåller mig skeptisk till detta! Oftast baseras nämligen inte ens preferenser bara på vad man tycker är ”snyggt” (alltså, man föds ju inte med en ~*naturlig dragning*~till ett ariskt ideal, spare me). I stället brukar det komma av att man har undermedvetna föreställningar om vad dessa preferenser ”hör ihop” med – karaktärsdrag, beteende, etc. Just blondhet är ju en klassiker – det är kopplat till godhet, mildhet, det fina, det rena. Men även det festliga, partyglada, svenska. (Tjohej, sexismen och nationsbygget!)

Såhär ser jag på saken: kroppar är bara kroppar, varken mer eller mindre. Men de SKAPAS och konstrueras, får ett symbolvärde, tolkas och omtolkas. Kroppar är inte ”fria” från information; man är ”textad”. ”Svart” och ”kvinna” står det på min kropp – och, huga,  de orden genererar ännu fler betydelser. Betydelser som, i en rasistisk och sexistisk kultur, inte direkt är positivt laddade.

Jag tycker att det är pissviktigt att klargöra för sig själv HUR man läser kropparna omkring sig. Inte bara teoretiskt, inte bara i vardagen, men även i sitt eget liv, i sin umgängeskrets, i sitt BOOMchickaBOWOW sexliv. Vad är skönhet? Vad tycker jag är hett och varför? Är mina attraktionsmönster – mina egna, inte någon annans – rasistiska, sexistiska eller könsstereotypa? RANNSAKA DIN SJÄL OCH SÄNGKAMMARE, liksom.

Men. Mina vänner, man är inte frälst bara för att man börjar dejta en massa icke-vita. För precis som det är rasistiskt att vägra att dejta icke-vita är det också rasistiskt att EXKLUSIVT dejta en ”exotisk” etnicitet för att det är så spännande. Inget gör mig mer irriterad än när folk ba, ”Mm, jag älskar afrikanska tjejer!” och tror att de är så läckert antirasistiska för att de underlåter sig själva till att pressa en mot deras kön. Som sagt: de ser min svarthet, och de läser någonting de vill ha – ”för att afrikanska tjejer är så vilda, så kurviga, så kinky”. Det är inte ett neutralt statement. Bloggen Creepy White Guys, som får mig att vilja skratt-snyfta, visar hur det kan gå när attraktion baseras på etnicitet snarare än, öh, någonting annat:

tumblr_mhl1o6BDOG1s51vqno1_1280

Det finns också vita tjejer, så klart, som bara dejtar invandrarkillar för att det ”inte är som svenska killar”. Eh, fail? Hur menar du då? Hur ÄR ”invandrarkillar”? (Alla invandrarkillar, också! Och de är inte svenska?) Om man baserar sin attraktion på en stereotyp objektifierar och avhumaniserar man sin partner/sitt ligg. Obviously?

Sedan är det klart att man kan ha en typ. Gilla långa/korta/mörkhåriga/späda individer. Problemet är när man bortsorterar vissa på grund av stereotyper baserade i etnicitet. Etniciteten blir viktigare än personen. Och DET är inte att vara PKåt. Så var en real good sex person, plz!

tumblr_inline_mfrldpUqIk1qas9c0

Men… varför?

Tack vare underbara, superfina Falskheten, som äger Internet och min kärlek for ever, har en massa nya människor hittat till bloggen! VÄLKOMNA på er! Slå er ner, make yourselves comfortable, och…

tumblr_lks8xaVIq41qewmu6o1_r1_500

Igår hade jag en konversation med min mamma om vad exakt syftet med mitt bloggande var. Vad, undrade hon, var mitt så kallade mission statement? OKEJ bra fråga. För något år sedan skulle jag ha ryckt på axlarna och bara, ”Eh… Att whina om DN Kultur i ett vagt hopp om att jag, via avancerad Internet-baserad telepati, skulle influera Björn Wiman att skriva SOM JAG?” (Yiiis, med GIFs, stora bokstäver och slappt använd svengelska. Kom igennn, Björn, du vet att du vill HYPNOSÖGON.)

 Men nu hade jag ett annat svar.

Jag vill ha ett forum för min kropp, för min röst. Jag vill skriva om hur kroppar uppfattas, hur kroppar värderas och marginaliseras, hur det känns att vänja sig vid att bli placerad i periferin. Jag vill skriva om hur det är att bli objektifierad, ett föremål i en debatt som ska tas av människor vars erfarenhet av strukturell rasism är teoretisk, om ens det.

 Och jag vill göra det med GIFs, goddammit.

Vad som fick mig att vakna upp, att inse att någonting sådant kanske behövdes i den svenska debatten, var en attityd jag såg under #BästaBeatrice. Då flera rasifierade svenskar skrev om sina upplevelser av rasism var gensvaret från många vita svenskar empatiskt, medkännande.

Och förvånat. Och bestört.

Några skrev att de grät. Att de grät för att Sverige såg ut såhär, att vissa drabbades så hårt av rasismen, att de inte hade haft en aning om att det kunde vara så kämpigt.

Fine. Men samtidigt, för att vara helt ärlig: jag blev irriterad. Jag went full on Lawen Mohtadi, men med en frustration som var riktad mot er, välmenande människor på twitter, snarare än mot etablissemanget:

Jag tror inte på er. Jag tror inte att ni inte visste. År efter år har människor berättat. Om hur de blir förföljda i butiker, om vårdslösheten med vissa kroppar, om blickarna som inte säger något men som säger allt. Ni har alltid vetat. Vad ni inte visste var att det också händer författare. Det händer oss värdiga, när ni trodde att det bara händer dem som får skylla sig själva.

I know, sjukt onödig reaktion från min sida. Men det är mitt liv ni gråter om. Mitt och andras liv. Det är mig ni inte ser, mig ni inte hade räknat med. Och ni har inte den rätten. Jag blev så purken av vad jag uppfattade som floder av white woman’s tears, att vitas skuldkänslor och sorg än en gång hamnade i centrum.

 tumblr_m7250tohBx1qlux8l

“I just can’t with the racism!”

Men ni menade det inte så, så klart. Och vad jag förstod var att den antirasistiska kampen för vissa är något de kan plocka upp och lägga ifrån sig – inte någonting som är ett med deras hud, som de är insvepta i och omgärdade av. Om man är vit är man ofta inkluderad i ”vi:et” och går inte nödvändigtvis omkring och grunnar på sina privilegier, på hur man bidrar till eller tjänar på en rasistisk kultur. Och då kan man mycket väl bli chockad, ledsen, upprörd. PAFF.

Och DET skrämde mig. För det tyder på att många vita svenskar  är ovana vid hur vissa rasifierade svenskar upplever det här samhället. Så här är ett perspektiv, liksom. Edumacate yourselves!

Men samtidigt. URK, samtidigt. Jag har en nära vän vars antirasistiska uppvaknade gick ut på att hen då och då fixerade mig med en bedjande blick och biktade sig för mig. Hen liksom vände sig mot mig med fuktiga ögon och ba, “Min farbror brukar kalla svarta människor för neger. Men han är inte rasist! Vad ska jag göra?” Eller: “Jag hade en vän som var nynazist. Asså, jag tyckte ju SÅ KLART att hen var dum i huvudet, men… Vi brukade hänga.”

Eh, jaha? Och du vill att jag… Vad? RÄDDAR dig från ditt privilegium? Lägger en brun liten kvinnohand på din kind och lugnar dina samvetskval? PLÅSTRAR om din såriga själ, eftersom jag så klart alltid är en biroll, ett bihang, din Magical Negro?

En gång när min kompis var full muttrade hen in i sitt ölglas att hen var orolig över mitt antirasistiska och feministiska engagemang. “Tänk om du inte vill hänga med mig? Tänk om du tycker att jag är en rasist? En sexist!?” Jag skrattade, of course, och bara, “Nej, men sätt dig in i det här lite. Det skulle betyda mycket för mig.”

Och då uttalade min kompis Orden som legit EKAR genom mitt huvud än idag: “Men du förstår inte. Jag BRYR mig inte. Jag vill bara inte vara ensam.”

Är det den sortens antirasistiska uppvaknande jag vill stå för? Det antirasistiska uppvaknandet som är en del av en “god” vit människas livsprojekt, som tystar den sorgsna vita medelklass-hipsterns samvetskval? Lite som Falskheten skriver: “Venne när det slutar vara subversivt och istället blir ytterligare ett medel i det vita självförhärligandet.”

Men jag har ändå alltid tyckt att det är viktigare att tala än att vara tyst, även om tystnad också kan tolkas, kan tala. Och, guys, remember: ”Your white guilt is a part of white privilege. Enjoy it. While it lasts.”

Rasism? Fördomar? Dance off!

Lady Dahmer har nyligen lagt upp ett inlägg på sin blogg kallad ”Vad är en svartskalle?” Någon ifrågasatte nämligen hennes egen upplevelse av sig själv som just svartskalle, vilket (förståeligt nog, BTW) provocerade henne.

Men! Det var inte det jag tänkte skriva om, pga det är none of my bizniz. Vad jag däremot ville diskutera var den här kommentaren:

lady dahmer fördom

Men är rasism alltid rasism? När är det egentligen fördomar man pratar om? Varför bör vi överhuvudtaget göra åtskillnad?

Okej, såhär: personligen tycker jag INTE att fördomar är detsamma som rasism. Som jag tidigare har skrivit i den här bloggen ser jag rasism som ett systematiskt förtryck. Asså: rasism är prejudice plus power, fördomar plus reell makt, som skapar en struktur som missgynnar icke-vita. Eller, för att citera mig själv (OBS med självdistaaaans):

Rasism yttrar sig genom makt kombinerat med fördomar. Vad innebär detta? Det innebär att rasism inte bara är någon som hyser fördomar gentemot en specifik folkgrupp – det är när dessa fördomar stöttas och förstärks av samhället i stort. Alltså: fördomar och rasism är två olika benämningar på liknande, men olika, sociala fenomen. Den första sker på individuell nivå och den andra stöds av ett system.

DÄRFÖR kan jag reagera med viss irritation när folk ba, ”I FEEL YA, sistah, rasism suger! Som en fjärdedels finne vet jag hur det känns.” Eeh, jaha? Är finnar verkligen systematiskt missgynnade i det svenska samhället? Don’t think so, liksom! Till en viss del har nämligen rasism med hudfärg att göra. För rasism har till stor del att göra med vart man uppfattas komma ifrån.

Som vit/ljushyad åtnjuter man vissa privilegier i den där härliga hudfärgsbaserade hierarkin som genomsyrar vår kultur. MENNN (och det här är viktigt att komma ihåg, ju, så lissen up) VEM/VILKA som räknas som vita/ljushyade beror på kontext, på tid och plats. För inte så länge sedan sågs irländare inte som ”riktigt” vita i USA, vilket känns ganska crazy nuförtiden.

Helt ärligt och kort, alltså: jag tycker att s k ”fördomar” mot exempelvis somalier är rasism, eftersom dessa fördomar till en viss del återspeglas och sanktioneras på samhällelig nivå. Fördomar mot, typ, tyskar? Not so much. Och jag tycker att det är viktigt att skilja på fördomar och rasism eftersom det annars blir omöjligt att motverka och motarbeta rasismen på ett systematiskt sätt utan att folk ba, ”Men ALLA har vi fördomar, ju. En gång blev jag kallad RENSKAV på gatan för att jag är norrlänning!” …yeah.

I övrigt vill jag också leverera ett hett boktips: diktsamlingen Vitsvit av Athena Farrokhzad. Jag har läst den två gånger på två dagar och kommer säkert att göra det igen, snart. FULL DISCLOSURE: har pluggat litteratur, med inriktning på just poesi, så är lite av en litteraturnörd.

 Snapshot_20130423_4

Ett citat jag tänkte lite extra på var detta:

Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk
Och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen

Om man ses som utomstående, som den Andra, hur beskriver man sig själv och sin verklighet i ett språk som försöker utestänga en? Som befäster ens exil?