Vi måste prata om… antirasismen vi sällan pratar om

Ibland kan jag känna att den svenska antirasistiska debatten är som en dans – ett steg fram och två steg tillbaka. Men det är en dans utan slut, mina vänner. Den pågår för alltid.

Om man kände sig lite dramatisk (vilket jag ofta gör) skulle man kunna jämföra den med Danse Macabre eller Dödsdansen, ett populärt motiv i medeltida konst.

My paint skillz bring all the boys to the yard

Man rycks liksom med i dansen av Döden, hårt tryckt mot hens beniga barm. Man vill fly, men ser man djupt in i hens grinande anlete är man fast. Hen sväljer en hel!

Den senaste tiden har jag haft rätt mycket för mig – en flytt, en ny skola, en nypa hjärtesorg – och tog därför en kortare paus från den däringa dödsdansen. Men det var lite som att vänta vid chipsskålen på skoldiskot, med fuktiga handflator och ostbågssmulor runt munnen. Väntandes på den där utsträckta handen. Förväntansfull, men samtidigt pissa-på-sig-rädd.

Och så kom den.

Jag kämpade emot. Jag lovar! För att vara helt seriös en stund: ibland blir jag så trött, så in i helvete utmattad av den här valsen, att jag bara vill lägga mig och skälva. En krampartad snyftning drar genom min själ. Det gör ont.

Men under veckan har jag återkommit till en text, igen och igen. Antagligen för att jag tycker att den sätter fingret på ett stort problem i den antirasistiska debatten – plus att reaktionerna var helt out theeere spännande. Så nu ger jag mig i kast med den här på bloggy, dels för att få ta del av er input, kära läsare!

Så. I veckan skrev Damon Rasti en krönika kallad ”Rasismen vi sällan pratar om”. Den handlade om rasism mellan – citat!! – invandrare. Detta är rasismen vi inte pratar om, guys and dollz!

För det första vill jag vara tydlig: för mig är det viktigt med debatt inom rörelser som arbetar mot förtryck, exempelvis då inom antirasismen. Det är så rörelserna utvecklas, tar in nya perspektiv. Däremot kan jag inte direkt välkomna den här texten – mest för att jag finner den så förvirrande. Och då har jag ändå läst den flera gånger! Som jag ser det finns det två (2) problem i texten som gör att den inte fungerar för mig. Sedan har jag en generell analys. Häng med!

1. Vad är en invandrare? Vilka är ”vi invandrare”?

Såhär skriver Rasti: ”Min stilla undran är nu: När ska vi med invandrarbakgrund sluta med vår egen rasism? ”

Min stilla undran blir då: vad menar han? Menar Rasti då att jag, med bakgrund i Etiopien, bär ansvar för vad exempelvis en dansk-svensk kvinna har för fördomar angående kurder? Varför då? För att vi båda är invandrare eller har invandrarbakgrund? Varför klumpas vår rasism ihop och varför kollektiviseras vi?

Att prata om invandrares rasism mot andra invandrare är viktigt om man ska lösa problem inom specifika grupper – då kan det vara viktigt med riktade insatser, utbildning, och skydd. För det här är grejen – när man invandrar har man ett bagage, man kan ha varit med om allvarliga politiska konflikter, man har definitivt åsikter, man har en subjektivitet. Så, ja, detta kan vara värt att utforska och diskutera, helst med medlemmar ur grupper som utsätts för sådana attacker.

Men det är inte det Rastis text tar upp. Den talar inte om specifika grupper, utan försöker rikta sig mot alla ”oss” ”invandrare”. (Som om vi inte visste att vi inte var förskonade från rasistiska fördomar? Det finns en genomgående, lite konstigt förvånad ton i texten, som gör att jag misstänker att den faktiskt riktar sig mer till  vita SvD-läsare än ”vi med invandrarbakgrund”.) Det leder till att det låter som om vi, pga vår status, har ett separat ansvar vad gäller rasism och rasistiska fördomar, which… Än en gång: hur?

Sedan läste jag igenom exemplen Rasti gav på invandrargrupper med problem: en eritreansk vän, turkar, araber, iranier. Vad vi talar om här är alltså inte invandrare (jag har exempelvis aldrig invandrat), utan rasifierade svenskar.

Jag tycker gott att det är dags att bara använda det här begreppet nu, eftersom att termen ”invandrare” har blivit en essentiell identitet som vi tydligen kan bära med oss i generationer. (Läs: tills vi ser vita ut.) ”Rasifierad” beskriver processen bättre – det handlar om att tillskrivas en ras, och en gruppidentitet, i en kontext där vitheten ses som norm. Processen är dessutom pågående, dynamisk, vilket jag tycker är viktigt att påpeka (JUST för att få med det faktum att ras är en social konstruktion – medan ”invandrare” nu används som om vi samtliga delar en avvikande invandrargen).

Nu har vi plötsligt en helt annan text. En text som handlar om rasifierade människors rasism mot andra rasifierade människor.

Och då blir min stilla undran: varför kan man inte kämpa mot rasism, driva antirasistiska frågor, utan att peka på rasifierade människor och säga, citat: ”Hur ska vi kunna ställa etniska svenskar som uttalar sig rasistiskt till svars när en hel del av oss själva gör vårt bästa för att smutskasta varandra?”

Just den här meningen har jag suttit och klurat på, eftersom den har två betydelser: ”en rasifierad person, som själv har rasistiska åsikter , har inte rätt att konfrontera en vit svensk som utsätter hen för rasism” eller ”vi invandrare/med invandrarbakgrund kan inte ställa rasistiska vita svenskar till svars förrän vi röjt upp i vår egen bakgård!” (Än en gång med en tonvis disclaimers och citationstecken kring varje ”vår”, ”vi”, ”invandrare”, eftersom denna läsning antyder att exempelvis jag bär ett ansvar för en polsk-svensk persons fördomar om romer…?)

Båda läsningarna vill jag säga såhär om: om du är en rasifierad person som utsätts för rasism av en vit svensk kan du givetvis ställa personen till svars. Givetvis. Oavsett hur dum, elak, eller fördomsfull du är. För vi ska inte behöva uppfylla separata krav för att behandlas som människor.

2. Rasismen vi sällan pratar om…

Sverige är trots allt ett av de minst rasistiska länder när det gäller hur folk uttrycker sig gentemot varandra och talar om människor från andra länder…Men när ska ni med invandrarbakgrund som uttalar er nedsättande om andra invandrare förstå att ni sitter i samma båt som personerna ni baktalar?

Ovan ser ni en spännande vändning: först att Sverige är ett av de minst rasistiska länderna när det gäller uttalanden och så vidare, och sedan att ”vi med invandrarbakgrund” måste ta tag i vår rasism! Men Sverige är ju redan ett av de minst rasistiska länderna…?

Nej, men ni ser problemet: här sker en förskjutning som antyder att det finns en skillnad mellan ”Sverige” och ”invandrare”. Är vi en del av Sverige eller inte (eller i ett evigt migrerande tillstånd, mvh andra generationens invandrare här!)? Och om vi är det, vad består då problemformuleringen av? Att vi som har invandrarbakgrund har ett större ansvar att inte vara rasister eftersom vi sitter i samma båt – det vill säga missgynnas av strukturell rasism? Vi bör alltså hålla ihop – trots det faktum att vi, som vi redan har konstaterat, är en spridd, heterogen gruppering, som består av vita australiensare, svarta amerikaner, nyanlända rumäner, holländare som har bott här i generationer…?

EH?

Sedan undrar jag var texten får sin information ifrån, eftersom jag är en av de lyllosarna som faktiskt har utsatts för rasism av vita svenskar. Jag skulle nästan våga påstå att nästan alla mina rasifierade kompisar har utsatts för rasism av vita svenskar, från det mildare (”vart kommer du ifrån egentligen?” ”afrikaner är så bra på att dansa!”) till det grövre (”åk hem”, skällsord, annat myyys).

Och nu kommer lite kontext.

För faktum är att vi bor i en nation där SD för tillfället har 8,9% av rösterna; där Svenskarnas Parti, ett uttalat nazistiskt parti, demonstrerade på gatan igår; där REVA var faktum för bara några månader sedan; där det har fastslagits att det är svårare att komma in på både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden om man har ett ”osvenskt” namn; där FN nyligen underkände Sveriges arbete mot rasism och diskriminering.

En handling kan göra ont. Att bli slagen av en man med turkisk bakgrund gör lika ont som att bli slagen av en sådär härligt blekblond SvP:are.

Men det är när handlingarna blir en del av ett system som vi pratar om rasism som något som begränsar rasifierade människors handlingsutrymme, något som kan ta eller förkorta liv. Och jag säger ”rasifierade människors liv” eftersom jag betvivlar att vita svenskar systematiskt missgynnas specifikt på grund av sin vihtet.

Detta är vad vi pratar om när vi pratar om strukturell rasism.

3. Skillnaden på rasism och rasism

Och nu kommer vi till anledningen att jag överhuvudtaget skrev den här texten – samtidigt kommer vi att lämna texten bakom oss, så håll i hatten!

Jag tror att en av anledningarna till att det känns som om den svenska antirasistiska debatten är en evig tango med döden är 1) en begreppsförvirring som 2) grundar sig i olika analysmodeller. Hur menar jag då?

Jag tänker mig att det just nu praktiseras (åtminstone) två olika sorters antirasism. Den ena låter ungefär såhär: ”All rasism är lika dålig, oavsett vem som drabbas. Att en vit svensk blir utsatt för rasism av en rasifierad svensk är lika illa som det omvända scenariot. Handlingar och motiv är viktigare än kontexten i vilken handlingarna sker.”

Den andra lyder: ”Vi lever i ett samhälle/en kontext som gynnar vita över icke-vita personer. Det leder i sin tur till att vita människor har ett särskilt privilegium – white privilege – och makten som kommer med det. Vi vill kritisera och ifrågasätta den makten, eftersom den föder ett system som när sig på ojämn makt-och-resursfördelning. Rasismen som riktas uppifrån – av vita, som då har systemisk makt – förstärker rasistiska strukturer och vithetens överordnade status.” *djupt andetag*

Enligt Antirasism Typ Två verkar alltså rasistiska handlingar i och genom ett system – det är det systemet (fördomar plus makt) man talar om när man talar om rasism.

Enligt Antirasism Typ Ett är rasism rasistiska fördomar, och maktperspektivet spelar (oftast) ingen större roll.

Och när dessa två möts har vi en rejääääll Clash of the Titans på g.

Men! Här är anledningen till att den här debatten är en som ofta får mig att vilja gråta blod – den förs ofta UTAN att debattörerna ifråga erkänner att det handlar om två skilda analysmodeller!!!

Eftersom jag tillhör Typ Två, det vill säga en antirasism med sin grund i svart feminism och postkolonialism, har jag flest exempel på Typ Etts debatteknik. SORRY, är ju givetvis biased! (Hemlis: det är alla.)

Jag har dock två exempel från de senaste två veckorna på ungefär vad jag menar. Båda kommer från DN (förvånande, eller hur??). I den ena skriver Erik Helmerson om RFSU:s undervisningsmaterial till skolor och citerar då detta:

”Människor från andra, framför allt ickevästerländska, länder antas vara ojämställda, homofoba, inskränkta och styrda av tabun och tvång när det gäller sexualitet”, slås det fast i dokumentet. Vem – och hur många – det är som automatiskt utgår från att ”människor från andra länder” är homofoba och inskränkta framgår dock inte. Kanske får man spotta på blädderfingrarna och gå djupt ner i den lärda grundforskningen för att få svaret.

Det är jag rädd att man faktiskt måste göra! För det ligger en teoribildning bakom uttalandet, vilket jag hoppas att Erik Helmerson vet om. Och om han gör det – varför diskuterar han då inte teoribildningen och analysen bakom den? Hur blir hans kritik relevant – alternativt ett intressant inlägg i debatten – om den består av att höja ögonbrynet åt dekontextualiserade citat? Sedan skriver han, angående forskningen kring postkolonialism och vithet, ”Vägen tycks vara kort mellan avantgardistisk trendforskning och skolbänk – och de hindrande, återhållande instanserna tycks vara få.”

Än en gång: hur bekant är Helmerson med forskningen han kritiserar? Faktum är ju att den har pågått åtmiiiinstone sedan 50-talet (tänker på Frantz Fanons Svart Hud, Vita Masker [1952], men rätta mig om jag har fel jue!). Att den sedan dess har vidareutvecklats av svarta feminister som Kimberlé Crenshaw, Chandra Mohanty, bell hooks, Patricia Hill Collins, Sara Ahmed. Av Homi K. Bhabha och Stuart Hall. Och även om den inte hade den bakgrunden – det vill säga mängder av material man kan sätta sig in i om man vill göra en sexy kritik av RFSU:s val av teori – vad är sådan forskning till för om inte för att omsättas till praktik?

Nej, men ni förstår vad problemet är här – det faktum att skribenten inte erkänner att det rör sig om en annan analys leder till en massa axelryckningar och höjda ögonbryn som jag genuint inte fattar mig på. Det blir såpass irrelevant.

Nästa exempel: Fredrik Strages försvarskrönika (den första) om Miley Cyrus! För ingen har tröttnat på Miley, rightttt.

Enligt Strage behöver ”Miley Cyrus […] bara skaka och smiska rumpa för att stämplas som rasist.” Strage ifrågasätter begreppet ”cultural appropriation” och menar att vi inte skulle ha haft rockmusiken (tragedi!!) om det inte hade varit för att man, eh, “lånade” av varandra.

Okej. Här är en del av kritiken som har riktats mot Miley – inte av Strages “kulturvänster” (vilka är de och hur blir jag medlem????), utan av svarta amerikanska feminister: när Miley gjorde sin ”sexiga” debut gjorde hon det genom att lägga till sig med attribut som i USA förknippas med svarta amerikanska kvinnor. Därigenom kopplas sexualiteten, den vågade, farliga sexualiteten, med svarthet – det Miley gjorde var speciellt för att en vit kvinna gjorde det. Det bidrar till en vidare, rasistisk och sexistisk struktur i vilken svart kvinnlig sexualitet definieras med och mot vit femininitet. Miley Cyrus agerande kan därför kallas för rasistiskt enligt Antirasism Typ Två – men inte enligt Typ Ett, remember? När Strage skriver såhär:

Men kravet på artister att ta hänsyn till [kolonialt förtryck/rasism]  – och vara “jävligt försiktiga” – påminner om extremhögerns idéer om att kulturer helst inte ska blandas.

erkänner han inte att problemet som de svarta feministerna tog upp faktiskt inte handlade om att kulturer ”inte ska blandas”, utan var en kritik av att en vit kvinna i en maktposition tog sig rätten att definiera sig med och mot svarthet. För, enligt dessa kvinnors analys, befäster det en vit överhöghet – och kostar således svarta kvinnor. (Jag tänker osökt på att den här sortens analys, dvs bland annat MIN, kan se samband mellan exempelvis blackface på Berns och de ökande hatbrotten mot svarta i Sverige – att båda är en del av ett vidare system som objektifierar svarta kroppar, som fråntar oss agens och subjektivitet.)

Men ÄN en gång konfronteras inte analysmodellen eller teorin bakom den – i stället drar Strage en sexig extremhöger-liknelse. (Ååh, extremhöger-liknelser, vad skulle antirasismen vara utan mantrat, ”Ni är lika illa som Avpixlat!!”?)

För mig är det här väldigt frustrerande – som att försöka ha en konversation med någon som hela tiden ba, ”Yo, Imma let you finish, but vi är alla lika goda kålsupare!!” Utan att låta en tala till punkt. Det leder dessutom till en ointressant och repetitiv debatt, då man på sin höjd ser lösryckta citat kritiseras utan djupare analys. Ibland försöker någon drämma till en med ”har du tänkt på…!”-grejer, som faktiskt länge har diskuterats inom området (se exempelvis Adam Cwejman, vars ”har ni tänkt på att prat om svarthet och vithet till en viss del skapar identiteterna svart och vit!?!” har diskuterats av bland annat Sara Ahmed, Richard Dyer, och Nira Yuval-Davies).

För att återgå till Rastis artikel: det är tydligt att han använder sig av Typ Ett, här. När han fick kritik var det främst av Typ Två, vilket ledde till en heeel massa förvirring och ilska och anklagelser. AND THE DANCE GOES ON.

Anyway, hur tänker ni? Världens längsta inlägg, men it’s been a while. För övrigt har jag blivit värvad till politism.se, så kolla in den plz! ❤