Hey, Narnia! Leave those kids alone. Plus lästips!

Ett avslöjande: jag fullkomligt älskar berättelser. OK, vet att detta ej är ett avslöjande, eftersom jag typ konstant tjatar på om det. Men. Berättelser. Vi är så bra på att skapa dem, lära oss av dem, reproducera dem. Ibland märker vi inte ens vad vi tar in: vi bara vänjer oss vid vissa mönster och kör på eftersom, ja, varför inte?

Jag ska säga er varför inte: för att berättelser både formas av hur vi tänker och formar HUR vi tänker.

Ett annat avslöjande: jag älskar att skriva. (Säger bloggaren, big suprise NOT.) Men fram till det att jag var sexton år skrev jag övervägande berättelser med vita män i fokus. Ta in det, okej: jag, en tonårig svart tjej med invandrarbakgrund, skriver berättelser som handlar om pojkar på äventyr. Om och om igen. Vita män som åker bil! Vita män som skriver dikter! Vita män som dödar drakar eller whatever!

Varför? För att jag läste extremt mycket böcker. Böcker all day errday. Och jag lärde mig snabbt min egen plats i ett narrativ: i periferin.

När jag var sex år var jag helt betagen i Narnia-böckerna. (Tredje avslöjandet som överraskar ingen – var en enorm nörd när jag var liten!) Narnia-böckerna handlar om fyra vita små barn som, genom en magisk garderob, kommer till ett fantastiskt men skrämmande land långt borta. Landet, som heter Narnia, styrs av Jesus in en lejonkostym (*himlar med ögonen* that is SO Jesus).

I alla fall. Jag slukade dessa moralkakor som vore de chocolate chip. Samtidigt lekte jag och en kompis– joru– att vi faktiskt, på riktigt, kunde komma till Narnia. Fast grejen är den att det inte var en lek för mig – jag trodde med hela mitt lilla barnhjärta att jag kunde komma till Narnia. (Se ovan re: nörd, var en.)

Det vill säga, fram tills det att jag läste sista boken och fick ett hemskt uppvaknande.

För narnierna var vita. Nästan alla goda människor i Narnia-böckerna var vita. Och de mörkhyade människorna aka caloremenerna aka pseudo-araberna aka de enda som såg lite ut som mig – de var onda. På slutet – spoilers! – hamnade de flesta calormenerna i Narnia-versionen av helvetet. Ängslig vände jag mig till min vän. ”Hur ska jag komma till Narnia”, utbrast jag, ”när jag ser ut som en calormeeen? Aslan kommer inte att vilja ha mig!!”

Hennes råd? ”Du får väl anstränga dig och vara extra duktig då, helt enkelt.”

Sex år gamla – och redan hade vi fattat hur samhället funkar för dess vita respektive icke-vita medborgare. Tack för den, Narnia!

Min poäng: vem vill förknippas med det som är sämre? Vem vill skriva den berättelsen? Vem vill läsa den? Om personen som du identifierar dig med i berättelsen alltid är ond, inkompetent, skjuten åt sidan, oattraktiv, alternativt hela tiden dör – kommer du inte att försöka välja bort den identifikationen då?

När man sätter sig ner för att skapa något sker det inte i ett tomrum. Plus: man föds inte på nytt varje dag. Man närmar sig inte ett papper eller en penna med en helt ny, nyfiken bebisblick. Det finns ett sätt att skriva på, att skapa på, en position man bör inta som uppfattas som mer korrekt. Så vad jag vill påstå är: den positionen har länge varit den vita, manliga blicken, den positioneringen. Och den har normaliserats så till den grad att den har blivit neutral – den är ”så man skriver”. Så det var så jag skrev.

Annat är det nu, så klart. Men jag kommer aldrig att komma över hur himla spännande det är att se hur den positioneringen görs och vad det har för konsekvenser för narrativen vi omges av. SÅ. Här är lite mönster angående ras och representation ni kan testa att lägga märke till nästa gång ni tar in lite ~media~!

Först och främst, lägg denna gyllene regel på minnet: White is Right. Denna regel kan manifestera sig på olika sätt: ett, genom Black is Bad och två, genom Dark is Dumb. (OBS har själv hitta på dessa geniala termer, så förlåt om de är lite bristande.)

Plocka fram random Disneyfilm. Gör’t bara. Kolla sedan på HUR hjälten och ärkefienden färgkodas. Till och med när hjälten är en PoC (ovanligt) är hen nästan alltid ljusare i huden än sin fiende: se ex. Aladdin och Jafar, Mulan och de demoniska hunnerna med lysande gula monsterögon.

Och: till och med när hjälten är ett djur, ett djur, färgkodas storyn.

 Åh Scar, alltid familjens svarta lejon eeh får!

Dark is Dumb är något mer subtil än Black is Bad. Dark is Dumb yttrar sig nämligen oftast genom att en mörkhyad (ofta svart) karaktär säger emot den vita hjälten och sedan straffas för det. Därigenom prickar man in “””mångfalden”””, men slipper utveckla karaktären. Låt mig snabbt skriva ihop ett exempel…

 

SCEN: Ett hus ute i skogen. Ett gäng yxmördare som även är zombies är lösa i vildmarken. Vår vita HJÄLTE, omgiven av sina SIDEKICKS, reser sig upp.

HJÄLTE: Ok-ok, ingen går ut i skogen! Vi borde stanna här o bygga en mobiltelefon av behå-vajrar och ståltråd. Sen ringer vi polisen.

DiD: Aldrig! Varför ska jag lyssna på dig?? Vem gjorde dig till boss? Jag tänker gå ut och AAARGH.

HJÄLTE: Om han bara hade lyssnat på mig!! Men jag e för ädel för att gotta mig i hans olycka.

TJEJ aka LOVE INTEREST: *snyftar, men  m. kåt blick på hjälten*

 

Jag har blivit så pass indoktrinerad av denna klyscha att jag, varje gång jag ser en film i vilken en PoC reser sig mot den vita hjälten, faktiskt utropar: ”Neej, gör som han säger! White is right, din dåreee!” Som Pavlovs hundar, men med film och rasism, typ.

Det finns vissa undantag, såklart. Vissa PoCs som kan säga emot den vita karaktären och ha rätt. Dessa undantag är: Will Smith, Morgan Freeman, Jamie Foxx, och Jackie Chan. (Observera att jag pratar om storfilmer eftersom de når en vidare publik. Om det rör sig om någon mysig indiefilm med lite shaky handcam action kan ju typ vad som helst hända, eller hur *cynisk blick*) Dessa skådisar kan till o med vara huvudroller i filmer som de inte själva har regisserat och som inte är riktade till en i huvudsak PoC publik.

Det finns också en avgrening av White is right som jag kallar för White is Right: Buffy-effekten – detta på grund av hur ärrad jag blev av att se tv-serien Buffy the Vampire Slayer. I White is Right: Buffy-effekten inkluderas PoC för att sedan nästan omedelbart slås ut eller dö. Detta för att den vita hjälten/hjältinnan ska verka ÄN mer awesome.

Detta är ju inte ett problem om det bara händer då och då – det händer det ju även vita karaktärer utan att det är ett megastort issue. Men om det händer nästan varje PoC som inkluderas blir effekten att ett mönster etableras: av vit överhöghet och vit överlägsenhet.

 Kendra 4 lyfe.

Men! Precis som hora/madonna-dikotomin existerar kring avbildningen och uppfattningen av vita cis-kvinnor har Black is Bad och Dark is Dumb en annan sida, en vi-upphöjer-dig-på-piedestal-sida: The Magical Negro.

The Magical Negro är aldrig huvudpersonen i berättelsen (märker ni en trend här?) utan ledsagar den vita huvudpersonen med diverse livsvisdomar och ett tålamod lika djupt och vidsträckt som oceanen. Hen är svart och har oftast en lägre samhällelig status än den vita hjälthen– hen är typ en chaufför, en fånge, en kokerska, osv. Ibland har hen faktiskt genuina magiska krafter, typ telepati, eller så kan hen se de döda. Ofta spelas hen av Morgan Freeman eller har dreads.

The Magical Negro är en klyscha som förlitar sig extremt mycket på trötta stereotyper kring svarta människor. Som fakking vanligt får vi stå in för det ”naturliga”, det instinktivt spirituella, som existerar i motsättning till civilisationen och kulturen. Implikationen är att vita människor, som stressar omkring och jobbar och tjänar pengar och är huvudpersoner i berättelsen, lider av moderniteten och framgången. De har glömt vad som är viktigt i livet: kärleken, gemenskapen, samt förmågan att väcka döda möss till liv lr något. Denne svarta arbetare, menar berättelsen, lever ett BETYDLIGT rikare liv än, öh, rika människor! Och därför är det inget problem att man lever i ett system som underprivilegierar svarta samt arbetarklassen, för de är ju lyckligare, oförstörda. Och sedan ger de sjukt bra råd också, typ, ”Släpp loss! Dansa barfota i regnet! Kyss din stora kärlek! Åh, och oroa dig inte för mig, jag har en djup inre kraft som kommer sig av min ras såatte… Jag klarar mig nog *försvinner i en mystisk dimma*.”

 

Nu har jag bara lite snabbt berört lite av problematiken kring färgkodning och hur främst svarta karaktärer ofta skildras – det finns så klart enormt mycket mer att utforska på det området! (Se bland annat den Kaxiga kompisen, ett återkommande element i romantiska komedier. Kaxiga kompisen kan antingen vara en svart person [man eller kvinna] eller en vit homosexuell man. Hens främsta uppgift är att upprätthålla den heterosexuella vita tvåsamheten genom att knäppa med fingrarna o säga, ”M-mm, you get her, tiger!!” eller ”That is one fii-ine piece o ass!”)

Att lyfta den här problematiken är – som vanligt – inte okontroversiellt. När komikern Aamer Rahman påpekade att Game of Thrones kör på med en himla massa White Savior-klyschor var det många som kommenterade, typ, ”AH. Men vad kritikerna inte fattar är att George RR Martin dekonstruerar det kolonialistiska narrativet i senare böcker! Geni!”

……..suck.

Vet ni vad jag vill se? Jag vill se någon som dekonstruerar dessa narrativ genom att förflytta den bruna kroppen från marginalen till centrum. Inte genom att än en gång tilldela den vita karaktären all kärlek, all energi, all dramatik, all intressant utveckling. Ärligt talat – jag vill inte ens se en dekonstruktion! Jag vill bara se andra typer av berättelser. Så här är lite tips!

Serier

Serier! Serier är poppis i vänsterkretsar just nu. De är heta. Och exempelvis Galago släpper ju en massa asbra grejer, så… topp! Men, let’s face it: Galago är ju också vitt som nyfallen snö en vintermorgon när ljuset ligger just så. Jag säger inte detta för att förminska förlaget, eller de PoC som är involverade i det, men det är dags att se sanningen i vitögat. (Ba-dum-disch!) Om du, som jag, kanske har tröttnat lite på det, läs American Born Chinese av Gene Luen Yang.  Jag diggade den verkligen.

Webb-tv-serier

Webb-tv-serier! Inte lika heta som serier, jag vet. Men när folk satt och öste hinkvis m. kärlek över Girls satt jag och gapflabbade åt youtubes Awkward Black Girl. Särskilt första säsongen är GULD.

Har ni några tips?? Recca gärna i kommentarerna!