Några ord om n-ordet

Häromdagen var jag och två underbara kompisar ute och tog en öl i stan. Det var en varm, vacker början-på-sommar-kväll, skratt blandades med ljudet av klirrande glas, och långsamt gled samtalet in på antirasism och identitet. FÖR ja jag är världens värsta människa att gå ut och ta en öl med! Ingen är surprised.

Dessa mina buds är toppen. HUNDRA PROCENT kärlek. Men vi skiljer oss lite åt i våra politiska åsikter, då jag är lite mer (som man säger) extrem. Also, ilsken. En sak var vi dock överens om, och det var detta:

N-ORDET. It’s gotta go.

Alla tre höll med varandra. Det används för ofta. Det används för lätt och ledigt. Människor slänger sig med det helt casual, like, även om det “bara” är för citat eller för att illustrera en poäng. Det verkar som om peeps är mer bekväma med att övergå till ett könsneutralt språk (dvs ”en” och ”hen”, vilket jag totalt supportar även om jag suger på det själv) än ett antirasistiskt språk.

Nuså. Eftersom ordets ursprungliga etymologi (harkel, harkel) kan härledas till latinets svart, menar vissa, är det i grunden inte negativt laddat. Det är neutralt! Inget illa menat! Okej, så här visualiserar jag detta enorma logical leap:

miguel-jump-at-billboard-awards

OUCH.

För, okej. Om n-ordet bara betyder svart, varför säger man då inte bara ”svart”? De är ju SYNONYMER, riiight?

Nope. N-ordet är utan tvekan negativt betingat. Annars skulle det inte finnas en kamp kring ordet, en kamp som grundar sig i dess ansamlade betydelse, i dess historia och användande.

Ingen har någonsin använt n-ordet om mig eller min familj för att beskriva oss. Det är ett skällsord. Det svider till när jag hör det, oavsett sammanhang. Det bränner till och med till när jag läser det i artiklar, i citat, neutralt diskuterat på antirasistiska forum. Reaktionen är nästan fysisk, ett kroppsminne grundat i kommentarer, i laddade, hotfulla situationer. Rasistiska incidenter som har drabbat både mig och mina nära och kära. Och nu tänker ni säkert, ”OMG, vaddå, FÅR jag inte ens säga det ba för att det sårar dina feeeeelings!? Språk-Stalinist!”

Okej. Tänk efter. Varför vill du säga det? Vad åstadkommer du? Att använda n-ordet, att YTTRA det, för inte med sig några privilegier. Nada. Du kommer inte att släppas in i någon hemlig Black Person Club där du får mingla med Barack Obama och Kanye West. Du kommer inte att få hög social status och snabba cash. Du FÅR ingenting förutom mördande blickar.

Och makt, kanske. Det är ett ord som ger dig makt över en annan människa, om än bara för en sekund.

Och det är DET jag vill att ni begrundar. Att använda ordet är ett maktutövande som grundar sig i vit hegemoni. Klart det skulle ha varit neutralt om vi levde i ett underbart, förgyllt lustpalats till land där alla quote unquote raser var EN, ”rasism” var namnet på en avancerad risottorätt och SL:s hela transportsystem hade bytts ut mot punktliga, vilda enhörningar. Men nu är det inte så. (Snyft.) Och då vill jag fan se lite ansvar.

Jag vill inte behöva känna det här ordet i kroppen – inte bli kallad det, men inte heller behöva höra eller se det för att någon vill typ make a point. Varför ska jag behöva göra det? Tänk efter, okej? Lämna in en freaking lista över rimliga anledningar. Jag kan garantera att jag kommer att läsa igenom den. Och sedan, hånskrattande, riva sönder den.

För jag vill inte att folk ska använda n-ordet.  Jag vill återkolonisera det: jag vill säga, det är inte ert längre. Det är min dröm.

DEAL WIT IT.

tumblr_mm3bxfdJvq1r7zo0ho1_400

Men! Jag fick däremot en intressant fråga på bloggen häromdagen som jag vill ta upp i det här sammanhanget. För hur gör man om n-ordet används på ett sätt som är historiskt korrekt!?

jag har i alla fall funderat på en sak, apropå litteratur (+ film?) som jag inte riktigt kan få rätsida på. läste ut en bok idag som utspelar sig på mitten av 1800-talet, men som skrevs 2002 (tror jag). i den så används ordet n**er lite då och då, liksom beskrivande. typ “n**erbetjänten hällde upp te till sällskapet”. och jag vet liksom inte riktigt om jag ska ba “men dom pratade så då, ju!!” eller *problematisera* eller om det här egentligen är en icke-fråga och jag bara läser för mycket in i hela situationen. + har förresten läst liknande kritik om django unchained och att den eventuellt skulle vara rasistisk.

Detta är givetvis lite tricky. Eller är det det? För detta är min erfarenhet av s k historiska romaner och filmer – de är oftast ej historiskt korrekta. (Flämt! Inte ens Braveheart!!?) Ta Django Unchained, exempelvis. HUJEDAMEJ vad den använde sig av n-bombz trots det faktum att ANNAN dialog och information i filmen inte var särskilt korrekt!

Dessa verk är skriva NU, inte då. Orden har en annan laddning nu – eller, rättare sagt, ordets bakomliggande laddning har nu problematiserats och lyfts fram. Språk utvecklas. Ordens betydelse är inte statiska. Som författare (av manus, böcker, snaark allt annat) måste man ha det i åtanke. Så pratade folk då – hur använder jag mig av deras språk nu?Tarantino sade ju att han ville att folk skulle ”störas” av att n-ordet användes så ofta i Django Unchained. Haha, okej! Du lyckades typ enbart provocera svarta människor. Grattis!

Och det är lite det som är grejen. VILL du att verket även ska rikta sig till svarta läsare eller betraktare? Svaret på 1800-talet skulle ju obvs ha varit NEJ (plus ett skratt och/eller ett litet skriiik). Men nu, då? För om du vill det måste du ha i åtanke att det kommer att drabba den svarta läsaren annorlunda, hårdare. Och då kan du skriva med den reaktionen i stället för emot den, skriva med ansvar, eller bara fortsätta slänga dig med ordet för att det är en ”autentisk” detalj (never mind att resten av bokens språk i princip är modernt). Om du väljer det senare alternativet kommer jag, personligen, ej tycka att du är en ansvarsfull eller särskilt skillad författare.

Advertisements

8 thoughts on “Några ord om n-ordet

  1. tack för ett bra svar + inlägg! plus: inser att det var dumt av mig att inte censurera, förlåt.

    men jag tror att det du tar upp är varför jag störde mig på hela grejen: att boken ifråga ändå var skriven på ett relativt modernt sätt (förutom vissa, lite äldre ord här och där). hade boken faktiskt *varit* från 1800-talet så hade jag nog inte reflekterat över det på samma sätt.

    • alexandra: neej, det var inte alls dumt av dig! En del av poängen m. inlägget var just att ifrågasätta hur normaliserat det var, ej att peka finger! Annan poäng var att ta sig igenom ett helt blogginlägg om det UTAN att inkludera ordet, därav min tillämpade censur :).

      • ja, jo, då förstår jag. men ändå! hade inte tänkt på att ett användande av ett ord fortfarande är ett användande, oavsett om man gör det för att typ illustrera en poäng eller citera ngt eller whatever. och det är ju inte “mitt ord” att använda.

        så det var bra! 😀 *lär mig saker*

  2. Alltså människors förmåga att hitta på skä till att de ska få använda n-ordet är ju otrolig. Min favorit: min rätt att använda kränkande ord är störr än din att inte bli kränkt. Nå, ingen har väl föreslagit att det ska förbjudas (hur skulle det ens gå till) utan bara påtalat att det är sjukt jävla respektlöst, rasitiskt och vidrigt att använda det.

    Alltså varifrån får folk detta att de skulle ha någon slags “rätt” att kränka folk??? Greppar det inte.

    • Det är ett jeeefla mysterium. Och så ska någon dra upp yttrandefriheten och man ba, “KOLLA. Nu tycker jag att du måste ta ett moment och bara… begrunda din idioti. Ba begrunda den. Shhh…”

  3. Lite då och då slänger sig vita (oftast äldre) personer i mitt arbetsliv med uttrycket “tio små n-pojkar”… Eller så hinner de inse att jag är där och hejdar sig och ba “tio små” samtidigt som de tittar på varandra med den där blicken av något slags samförstånd. Alltså, jag blir lika förvirrad varje gång. Först dör jag lite för att de använde n-ordet, samtidigt vet jag vad de försöker säga… typ. Alltså, jag har ingen som helst anknytning till uttrycket pga född på 80-talet. Varför är det ett uttryck som de absolut måste slänga sig med? Känns som om jag överreagerar, samtidigt kan jag inte stänga av min starkt negativa upplevelse så fort jag hör ordet. Det går inte. Jag tittar bort, som om att jag inte hörde. I andra sammanhang när någon använder ordet biter jag ifrån, markerar, skapar dålig stämning… det känns skönt. Kanske fånigt, men har verkligen grubblat på detta.

    För övrigt älskar jag din blogg, det är min trygga zon. Dit jag kan fly och ha en imaginär diskussion med en intellektuell syster. Det finns inte en enda upplevelse som du skriver om som jag inte kan identifiera mig med.

  4. Pingback: Vad får man säga? Vad bör man säga? | Lady Dahmer // Postpatriarkal Feministfitta |

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s