Men… varför?

Tack vare underbara, superfina Falskheten, som äger Internet och min kärlek for ever, har en massa nya människor hittat till bloggen! VÄLKOMNA på er! Slå er ner, make yourselves comfortable, och…

tumblr_lks8xaVIq41qewmu6o1_r1_500

Igår hade jag en konversation med min mamma om vad exakt syftet med mitt bloggande var. Vad, undrade hon, var mitt så kallade mission statement? OKEJ bra fråga. För något år sedan skulle jag ha ryckt på axlarna och bara, ”Eh… Att whina om DN Kultur i ett vagt hopp om att jag, via avancerad Internet-baserad telepati, skulle influera Björn Wiman att skriva SOM JAG?” (Yiiis, med GIFs, stora bokstäver och slappt använd svengelska. Kom igennn, Björn, du vet att du vill HYPNOSÖGON.)

 Men nu hade jag ett annat svar.

Jag vill ha ett forum för min kropp, för min röst. Jag vill skriva om hur kroppar uppfattas, hur kroppar värderas och marginaliseras, hur det känns att vänja sig vid att bli placerad i periferin. Jag vill skriva om hur det är att bli objektifierad, ett föremål i en debatt som ska tas av människor vars erfarenhet av strukturell rasism är teoretisk, om ens det.

 Och jag vill göra det med GIFs, goddammit.

Vad som fick mig att vakna upp, att inse att någonting sådant kanske behövdes i den svenska debatten, var en attityd jag såg under #BästaBeatrice. Då flera rasifierade svenskar skrev om sina upplevelser av rasism var gensvaret från många vita svenskar empatiskt, medkännande.

Och förvånat. Och bestört.

Några skrev att de grät. Att de grät för att Sverige såg ut såhär, att vissa drabbades så hårt av rasismen, att de inte hade haft en aning om att det kunde vara så kämpigt.

Fine. Men samtidigt, för att vara helt ärlig: jag blev irriterad. Jag went full on Lawen Mohtadi, men med en frustration som var riktad mot er, välmenande människor på twitter, snarare än mot etablissemanget:

Jag tror inte på er. Jag tror inte att ni inte visste. År efter år har människor berättat. Om hur de blir förföljda i butiker, om vårdslösheten med vissa kroppar, om blickarna som inte säger något men som säger allt. Ni har alltid vetat. Vad ni inte visste var att det också händer författare. Det händer oss värdiga, när ni trodde att det bara händer dem som får skylla sig själva.

I know, sjukt onödig reaktion från min sida. Men det är mitt liv ni gråter om. Mitt och andras liv. Det är mig ni inte ser, mig ni inte hade räknat med. Och ni har inte den rätten. Jag blev så purken av vad jag uppfattade som floder av white woman’s tears, att vitas skuldkänslor och sorg än en gång hamnade i centrum.

 tumblr_m7250tohBx1qlux8l

“I just can’t with the racism!”

Men ni menade det inte så, så klart. Och vad jag förstod var att den antirasistiska kampen för vissa är något de kan plocka upp och lägga ifrån sig – inte någonting som är ett med deras hud, som de är insvepta i och omgärdade av. Om man är vit är man ofta inkluderad i ”vi:et” och går inte nödvändigtvis omkring och grunnar på sina privilegier, på hur man bidrar till eller tjänar på en rasistisk kultur. Och då kan man mycket väl bli chockad, ledsen, upprörd. PAFF.

Och DET skrämde mig. För det tyder på att många vita svenskar  är ovana vid hur vissa rasifierade svenskar upplever det här samhället. Så här är ett perspektiv, liksom. Edumacate yourselves!

Men samtidigt. URK, samtidigt. Jag har en nära vän vars antirasistiska uppvaknade gick ut på att hen då och då fixerade mig med en bedjande blick och biktade sig för mig. Hen liksom vände sig mot mig med fuktiga ögon och ba, “Min farbror brukar kalla svarta människor för neger. Men han är inte rasist! Vad ska jag göra?” Eller: “Jag hade en vän som var nynazist. Asså, jag tyckte ju SÅ KLART att hen var dum i huvudet, men… Vi brukade hänga.”

Eh, jaha? Och du vill att jag… Vad? RÄDDAR dig från ditt privilegium? Lägger en brun liten kvinnohand på din kind och lugnar dina samvetskval? PLÅSTRAR om din såriga själ, eftersom jag så klart alltid är en biroll, ett bihang, din Magical Negro?

En gång när min kompis var full muttrade hen in i sitt ölglas att hen var orolig över mitt antirasistiska och feministiska engagemang. “Tänk om du inte vill hänga med mig? Tänk om du tycker att jag är en rasist? En sexist!?” Jag skrattade, of course, och bara, “Nej, men sätt dig in i det här lite. Det skulle betyda mycket för mig.”

Och då uttalade min kompis Orden som legit EKAR genom mitt huvud än idag: “Men du förstår inte. Jag BRYR mig inte. Jag vill bara inte vara ensam.”

Är det den sortens antirasistiska uppvaknande jag vill stå för? Det antirasistiska uppvaknandet som är en del av en “god” vit människas livsprojekt, som tystar den sorgsna vita medelklass-hipsterns samvetskval? Lite som Falskheten skriver: “Venne när det slutar vara subversivt och istället blir ytterligare ett medel i det vita självförhärligandet.”

Men jag har ändå alltid tyckt att det är viktigare att tala än att vara tyst, även om tystnad också kan tolkas, kan tala. Och, guys, remember: ”Your white guilt is a part of white privilege. Enjoy it. While it lasts.”

Advertisements

One thought on “Men… varför?

  1. Pingback: Även vit man kan? | villafarsan

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s