Let’s talk about blackface, baby

Det här inlägget skulle egentligen ha handlat om den liberala antirasismen, men! Nu blev det inte så, eftersom 1) jag kan for real inte styra upp mitt liv och 2) det känns som om den senaste månadens SVALLVÅG av liberal antirasism fortfarande översköljer oss. Inte en DAG går utan att en liberal ledare i DN bah, ”Det är så mycket negativ energi kring dagens antirasism! Så mycket gnäll och grupptillhörighet. Gå och ta en promenad i stället! Tänk positivt!” Ah swear, de har bara stärkt min fördom om att vissa liberala antirasister är smoothie-smuttande livsnjutare som bara älskar att UNNA sig ett långt, härligt BAD när de har en dålig dag. De är den där kompisen som agerar hobby-livscoach när man anförtror sig åt henom, typ, ”Åh, du mår dåligt? Du har sömnsvårigheter? Men har du testat att ÄLSKA dig själv?” Det enda som får liberala antirasister att vakna mitt i natten, kallsvettandes och och med gråten i halsen, är tanken på strukturellt förtryck.

tumblr_ly7ukqk0db1r9slswo1_400

”NEEJ! ALLA MÄNNISKOR ÄR FRIA INDIVIDER! FÖRUTOM INOM RAMARNA FÖR DET EKONOMISKA SYSTEMET, DÅ VI ALLA ÄR GIRIGA OCH SJÄLVISKA PGA MÄNNISKANS NATUUUR!!”

Anywayz, nu ska jag ju inte prata om liberala antirasister, utan om BLACKFACE. Tiden är inne — dags att bara suck it up och ta tag i det här ämnet. Varför? Jo, för att jag känner att det inte finns så mycket förståelse kring ämnet i Sverige. Under debatten kring Stina Wirséns Lilla Hjärtat var det många som hade svårt att förstå varför bilderna var kränkande, och bah, ”Men hon är väl söt? Titta på de små flätorna!” Eller, än värre, ”Hur ska man annars avbilda icke-vita barn? Nu VÅGAR folk inte göra det längre, på grund av er antirasistiska kritik!”

Dude. Go ahead och avbilda icke-vita barn all you want. Men om dina bilder har sin grund i en nidbild av en samhällelig minoritet kommer du att få kritik. Och om du inte kan tänka dig att avbilda ett icke-vitt barn utan att grunda dig i en nidbild måste du nog se över ditt konstnärskap lite, yanno.

Men först: vad är blackface?

Blackface blev först utbrett i 1800-talets USA, och involverade då att vita människor målade sig svarta och gestaltade ”svarta” manér och en tänkt “svarthet”. De kunde iklä sig olika roller och typer, exempelvis Pickaninny eller the Mammy. Det här ”spelet” var djupt rasistiskt och stereotypt, då det omvandlade individer till kollektiva roller som det vita samhället kunde spela upp, skratta åt och värdera. Bilderna som kommer ur denna tradition är därför också djupt problematiska och rasistiska. För det är viktigt att komma ihåg att bilder inte föds ur ett vakuum. De kommer någonstans ifrån. De har ett syfte. De försöker kommunicera med oss. Och ibland viskar de med sina papperstunna röster, i ord som ekar genom tidens korridorer, ”Är det inte LUSTIGT med svarta människor? Hoho!”

800px-Minstrel_PosterBillyVanWare_edit

Vissa påstår att debatten kring blackface är amerikansk och inte hör hemma i en svensk kontext. Jag håller inte med om det (obvs) av tre anledningar: för det första för att vi lever i ett samhälle vars gränser är porösa, där vi nås av, lär oss tolka och även reproducerar andras bilder och symbolsystem; för att stereotyperna som blackface iscensätter och anspelar på även existerar i en svensk rasistisk diskurs; samt för att det i grunden handlar om makt och rätten att äga sin egen representation. Att iklä sig någon annans etnicitet och utseende, att sedan ha makten att omdefiniera och skapa vad utseendet betyder i ett samhälle – det är absolut en debatt som behöver tas i Sverige. (Janne Josefsson! Du får INTE ta den här debatten, okej? Bara så att du vet.)

En industri som fortfarande använder sig av blackface, ras-drag och bilderna de genererar är – så klart! – modeindustrin. (Oh my god, modeindustrin. Om det visade sig att hela grejen bara var en undergångskult som dyrkade någon hednisk gud skulle jag inte ens bli förvånad. Jag skulle ba, ”Shrug. Vad blir det till middag?”) Som försvar brukar modefotografer och stylister ofta säga att det inte är illa menat, utan handlar om att utforska färg, förvandling och kultur. Det här försvaret grundar sig oftast i en extreeemt postmodern syn på världen, där alla symboler och bildsystem är frikopplade sina historiska, kulturella och geografiska sammanhang. Eftersom modevärlden lever i nuet, och har ett behov av att stanna där, försöker den producera det historielösa. Allting blir reducerat till en fräsch, spännande estetik – inklusive hudfärg. På den antirasistiska modebloggen threadbare skrev man såhär om modellen Crystal Renns kanske-yellowface:

The amnesia of celebration forgets (willfully or not) the historical and ongoing violence that women of color bear wearing the very same garments on their bodies while looking like they do – rather than like Renn does (or Madonna, Gwen Stefani, and the list goes on).

Alltså: modevärlden använder sig av utseenden som straffas när de sitter på en rasifierad kropp och belönas när de syns på en vit kropp. Samtidigt behöver den vita modellen, i blackface och ”etniska” kläder, inte utstå konsekvenserna av bildsystemet hen bidrar till.

illamasqua jpeg

Bilden ovan är, tycker jag, en intressant skildring av problematiken kring blackface. Bilden till vänster kan ses som stötande av PoCs (ehh, jag finner den absolut stötande). Men bilden till höger, där den vita modellen är iförd whiteface, är inte alls stötande. Jag menar att det beror på en rasistisk bildtradition där den svartmålade kvinnan har ett symbolvärde som den vitmålade kvinnan undviker. Vitt = neutralt. ”Vithet” kan inte gestaltas på samma sätt som ”svarthet”, utan måste brytas ner i flera kategorier: ”vit arbetarklass”, ”vit kvinnlighet”, etc. För HUR klär man ut sig till ”vit”? Om jag målade mig själv vit i ansiktet och satte på mig en skjorta så skulle folk ba WTF ska du föreställa snarare än NEJ min kultur!

vogue blackface jpeg

“This collection is inspired by the style of the Parisian showgirl Josephine Baker, mixed with tribal influences.”

Ovan har vi alltså en bild, publicerad i nederländska Vogue, från en kollektion inspirerad av Josephine Baker. josephine_baker_banana_skirt_1928

Hon var världens ballaste brud, men var också tvungen att förhålla sig till grovt rasistiska karikatyrer av svarta. (Banankjolen! I can’t even. OW MITT HJÄRTA.) Så är det här en aning respektlöst? Onekligen. (Jag tänker inte ens TA i begreppet ”tribal influences” pga är inte på humör att tugga fradga. Kanske senare, efter en joggingtur och ett riktigt långt BAD.)

ondria jpeg

Och här är några bilder av Ondria Hardin, en sextonårig vit modell, från ett photoshoot kallat African Queen. Alltså: en vit modell representerar och gestaltar både svarthet och ”det afrikanska”, som här symboliseras av turbaner och fladdriga klädnader. Varför, åh VARFÖR, kunde man inte bara ha låtit tjejens hudfärg vara? Varför vill man ha svart hudfärg, men inte svarta kroppar? Att en extremt vit industri – en industri där självaste CHANEL IMAN, aka snyggaste bruden on the block, får höra från designers att ”de redan har en svart tjej” – ”tystar” svarta kvinnokroppar på det här sättet bidrar till ett rasistiskt system i vilket vissa kroppar värderas högre än andra. Samtidigt fortsätter det vita, i all tysthet, att representera det neutrala; det svarta blir det ”andra”, det spännande och avvikande, som vita modeller och designers flörtar med snarare än inkluderar.

Ofta blandas intentioner in i diskussionen kring rasism; ofta får man höra att konstverket eller reklamkampanjen i fråga inte kan vara rasistisk, då den inte medvetet är det. SORRYYY det är ju inte riktigt så det funkar IRL. Bilder och system kan mycket väl reproducera rasism utan att ha det som mål; i Illamasqua och Vogue görs det genom en grov karikatyr av ”svarthet”, medan African Queen-uppslaget hjälper till att osynliggöra och byta ut riktiga svarta kvinnokroppar mot spelade sådana i modeindustrin.

SÅ. Är det alltid fel att använda sig av blackface? Jag läste en gång en intressant artikel om blackface i teatern som jag fortfarande, typ, våndas över (OBS – litteraturnööörd!). Enligt författaren kunde man använda blackface för att påvisa hur ”svarthet” är en social konstruktion snarare än ett uttryck för en essentialistisk sanning, att det är en projektion som har sin grund i en tilltänkt och icke-existerande ”vithet”. När den vita skådespelaren ”agerar” svart blir både ”svart” och ”vitt” instabila, sinsemellan relativa kategorier. MEN. Om sådan här ras-drag ska vara effektiv måste den vara medveten, noggrant genomförd och framföras i en kontext där poängen till stor del är konstruktionen av svarthet versus vithet. Annars blir det bara regular ol’ blackface, lix. Och sådant är jag VÄLDIGT trött på.

Advertisements

9 thoughts on “Let’s talk about blackface, baby

  1. Riktigt bra klargörande inlägg. Människan är inte fri från kulturell kontext oavsett hur mycket någon vill ta till det greppet. Vill fråga dig angående “fascination” för människor med mörk hy, som du skrev lite om i inlägget PKåt!. Jag är makeupartist och älskar hur vackert makeup blir på mörk hy. Mörk hy får fram kontraster mycket mer än ljus, foundation blir så fin på eftersom den inte syns, och när jag ser en person med mörk hy tänker jag alltid att jag vill sminka den personen. Det är så vackert! Mörkhyade är inte lika vanligt som ljushyade där jag bor, och jag reagerar när jag ser en person med mörk hy eftersom jag tycker att det är det vackraste som finns. Hur kan man se på detta med andra glasögon? Är det fördomsfullt att tänka såhär? Är det ‘dåligt’? Riskerar jag att förstärka rasistiska strukturer om jag säger att jag tycker någons mörka hy är finare än någons ljusa hy, just för att den är mörk?

    Jag hoppas att du vet att jag är inte ute efter att provocera. Jag vill få hjälp att belysa detta från flera håll eftersom jag ärligt talat kanske inte kan tänka utanför min egen vita, medelålders kvinn-box på egen hand. Hjälp?

    • Hej, hallå! Spännande kommentar, ju!

      Okej. Hm. Du får såklart “tänka” vad du vill om mörk hy vs. vit hy. Men precis som du säger är INGEN människa fri från en kulturell kontext. Vad jag försöker göra är att få folk att tänka mer kritiskt till sin inställning till hudfärg. Lite, i alla fall. Oftast är det liksom inte BARA estetik som ligger bakom uppskattning/avsmak, förstår du? När någon säger “jag gillar inte mörk hud” eller “jag älskar mörk hy” finns det något bakom — ett symbolsystem, en dold betydelse. NEJ MEN du fattar.

      DET är mitt råd! Lite granskande blickar inåt. Vad är “mörk hy”? Vad räknas dit? Vad betyder det? Menar du riktigt mörk hud, då, eller räknas exempelvis chilenare in? Vad jag kan vända mig emot är när folk (obsss inte du, känner dig inte) vill vara sådär härligt antirasistiska genom att bara, “Men DIN hudfärg är ju så mycket finare än min! Ditt hår är så vackert!” Man menar väl, visst. Men vad jag hör är 1) du behöver en vit människas bekräftelse för att ses som vacker. (Lite som när snubbar ba, “Ååh, du har lite kurvor, sådant gillar jag.” Eh, tack?) och 2) jag vill ha en kaka för att jag kan gilla sådant som kulturen klassar som fult, samt undvika min del i ett rasistiskt system. Jag är en god människa.

      Wow, PISSlång kommentar. Hoppas du förstår vad jag menar! Puss.

      • Åh, tack för att du svarade! Det hjälper mig att vrida och vända lite på det.

        (När jag tänker “mörk hy” så tänker jag som bland det mörkaste som finns.)

        Det var så intressant, det du beskriver i andra paragrafen – hur man kan se på ‘antirasismen’ (=svära sig fri från sin del i rasistiska/fördomsfulla samhällsstrukturer genom att exempelvis ge en komplimang. Får mig att tänka på argumentet “nämen jag har en kompis från Zambia så jag kan inte vara rasist!). Om jag förstår det rätt är det fortfarande fokus på den som säger det (som är menat som en komplimang) i de två exemplen? Kan/ska en överhuvudtaget ge en komplimang eller ska en bara strunta i det? Hade jag sett en ljushyad person med superfin hy hade jag sagt likadant: “Så vacker hy du har!” När blir det okej/inte okej?

        Sedan kan jag tycka att komplimanger gällande utseende förstärker normen av att kvinnor ska vara fina och tjusiga och får bekräftelse när de passar in i den standarden. Samtidigt tycker jag om att bekräfta när någon ser fin ut, för personen blir oftast glad av komplimanger. Man kan ge bekräftelse på många sätt, det ena utesluter inte det andra, men jag kan inte komma från att jag uppfattar det som att de flesta blir väldigt glada när man “ser” dem genom att ge en utseendekomplimang.

        Jag tycker det är himla intressant att försöka belysa de privilegier jag har som vit kvinna i Sverige idag. För att sluta ta saker för givet, hur jag blir behandlad enbart på grund av min hudfärg och vilka automatiska fördelar jag har, men kanske inte ser i vardagen. Det är det jag känner att jag kan bidra med praktiskt sett; granska mig själv. Jag vill även lyssna på andra som inte har samma fördelar och höra deras historier. Men jag undrar hur långt jag kan förstå någon med helt annorlunda samhällsbakgrund. Vilket leder mig till frågan: Kan en person som inte personligen drabbas av rasistiska stereotyper och de handlingar som följer av dessa, forska på detta fenomen och ge en rättvis bild av fenomenet? Krävs det personlig upplevelse för att kunna forska på människors upplevelser? Fast om så, hur kan man veta var gränsen går?

        (Inte bara du som skriver långa svar, märker jag! Har du kommit hit så tack ;-))

      • Ingen fara! Denna bloggy är ju till för dialog (och bildtunga rants, så klart)!

        Jag kan känna att ett problem i din frågeställning är att den hela tiden placerar dig i fokus — “när får JAG säga detta, när får jag bete mig så.” Antirasism handlar om att kunna ta ett steg tillbaka, granska sin föreställningar, dekonstruera och decentrera den vita blicken. (För att förtydliga: lite som när vissa män, i feministiska diskussioner, hela tiden sitter och säger, “Men FÅR jag inte säga att en tjej är snygg/har en fin mun”? Än en gång någon i en maktposition som försöker fundera ut HUR de ska förhålla sig till den — men gör den genom att sätta sig själv i centrum.)

        Som sagt: du får ju tycka och tänka vad du vill, men det finns en värdeladdning i hudfärg som det inte finns i bruna/gröna/whatevs ögon (för att använda ditt exempel i kommentaren till J.S.). Hudfärg ÄR inte en neutral kanvas, är vad jag försöker säga, utan innehåller århundraden av föreställningar. (Mörk = hotfullt, ociviliserat, primitivt, exotiskt… men också “naturligt”, “speciellt”, “spännande”, “avvikande”. Alltid som någonting Annat). Det är en del av ett vidare, rasistiskt symbolsystem. Om du exempelvis kom fram till mig och prisade min hudfärg skulle jag förmodligen reagera som J.S. där nere — jag skulle känna mig avhumaniserad, exotifierad.

        Det finns kända vita forskare som skriver om rasism, så det går nog. Däremot kan jag tycka att det är lite frustrerande, eftersom, herregud, kan inte icke-vita få beskriva sina upplevelser för en gångs skull? Nyckelordet är LYSSNA. Lyssna på andras upplevelser. Ta in det, låt dem synas, låt dem föra sin egen talan. Ingen vill vara utan en röst, alternativt enbart kunna få en röst genom förtryckaren, yanno? Däremot skulle jag tycka att det var intressant att se mer forskning kring “vithet” och vad DET innebär ur ett vitt perspektiv.

    • sry not sry men jag tycker din kommentar är fett creepy, kolonial, obehaglig och dryper av exotiserande i bästa jungle fever-tradition.

      Vadå att “foundation inte syns på mörk hud”?? Öh jo, beror bara på vilken nyans du tar? Jag lovar, en beige foundation kommer synas…… “Mörk hud… är det vackraste som finns” FLÅT MEN PLZ! Jag brukar tänka att det finns två sidor av myntet rasism; det ena är fientlighet och det andra är exotisering. Du sysslar ju solkart med det sistnämnda. Sättet du generaliserar och “hyllar” är så fruktansvärt avhumaniserade och objektifierande. Mår psykiskt dåligt av att läsa detta….

      • Jättetråkigt att du tycker att den är så obehaglig. När jag skriver att “foundation inte syns på mörk hud” så menar jag att när man väljer en formula och en nyans som är perfekt, så smälter foundationen in på ett sätt som gör att en inte ser att hyn är sminkad. Det är väldigt sällan jag sett samma fenomen på ljus hy under mina femton år som makeupartist. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag vill belysa och debattera just denna syn, för att veta mer själv om hur jag ska närma mig ämnet rasism.

        Är det “kolonialt” och exotiserande att tycka att riktigt mörk hy är finare än ljus? Isåfall, vilka verktyg skulle en kunna använda för att komma fram till ett annat resonemang? Eller ska jag bara strunta i ämnet rasism eftersom jag själv upprätthåller dessa strukturer? Är det lika objektifierande och “fel” att uttrycka ett gillande för blå/bruna/gröna/ ögon, långa/korta ögonfransar, kurviga/små/stora läppar, stora ögonlock eller andra saker som makeupartisten ser i sin vardag? Och ja, som makeupartist har jag en avhumaniserande strategi många gånger. Jag ser ansiktet som en kanvas att jobba med, sedan må jag gilla vissa former av denna kanvas bättre än andra. Det är sant.

    • Tack för ditt svar! (Jag kunde inte kommentera vidare så det blir här. Hoppas det blir läsbart följdmässigt.)

      Jag tror jag förstår hur du menar med “jaget” i fokus från min sida! Jag (…) ska försöka se det i ett större perspektiv. Samtidigt är det svårt, eftersom jag vill göra “rätt” och då utgår jag från mig själv i vardagen, hur jag tänker kring vissa frågor och hur jag ska handla. Hur skulle en kunna se på det på ett annat sätt? Hjälp mig. Vilka frågor ska jag ställa? Ska jag ens göra det? (För mig är frågor ett sätt att ta diskussionen till min nivå så att jag bättre kan förstå den och relatera till mina egna vardagssituationer. Ingen människa en ö, etc.) Jag ska försöka lyssna.

      Kan du berätta mer om den ‘vita blicken’? Hur du ser på denna aspekt. Vad karakteriserar den? Hur upplever du den?

      Tack för ditt svar om forskning. Jag skulle också tycka att det vore väldigt intressant om ‘vitheten’ blev granskad för en gångs skull. Vilka slags frågor skulle en kunna ställa?

      Det är sant, hudfärg är inte en neutral kanvas och jag ska göra mitt bästa för att tänka på det på det sättet. Jag kan vara väldigt avhumaniserande i mitt jobb och se människor som målardukar som jag lägger färg på. Jag ska tänka på hur jag uttrycker mig framöver. Jag vill inte bidra till att någon känner sig objektifierad eller ‘exotiserad’.

      Som jag ser det finns det flera sidor av rasism och strukturella orättvisor. En är den som drar korta strået, en är den som drar det längre. Eftersom jag drar det långa strået i de rasistiska strukturerna kan jag ha svårt att veta vilka frågor jag ska ställa och hur jag ska se på saker. Jag vill gärna veta när jag trampar i klaveret och hur jag kan tänka och göra istället. Det hjälper du mig att se och jag vill tacka för det. Jag hoppas att jag kan lyssna åtminstone lite mer än jag gjorde innan jag läste dina texter. Tack för att du uttrycker dig på ett sätt som gör att jag inte känner mig helt hopplös i frågan. Jag känner att det kanske finns hopp för en tant trots allt.

      • Än en gång, ingen fara! Bara kul, ju — älskar när folk försöker sätta sig in och försöka förstå!

        Men när jag pratar om “jaget” i fokus menar jag inte bara att man utgår från sig själv, utan även på hur man… tja, beter sig. Som exempel kan vi ta ditt svar till J.S. ovan. Hen kommenterade och sade att hen mådde dåligt av din kommentar, att den var rasistisk, kolonialistisk. Jag läste ditt svar som väldigt defensivt — “jättetråkigt att du TYCKER att den var så obehaglig.” Det blir liksom lite nedlåtande, som om J.S. är överkänslig. Sedan backade du upp vad hen uppfattade som avhumaniserande genom att trycka på ditt yrke — inte genom att syna din maktposition, ex. erkänna vad det innebär att avhumanisera någon på DET sättet. Inte genom erkänna J.S. som ändå HAR upplevelsen du saknar.

        Asså än en gång, det där med “jaget” i fokus. Att man kommer in och kräver svar, vill att kraven ska bli “fint” bemötta, och annars försvarar sig. (Brukar inte gilla att dra en massa jämförelser, men tänk än en gång på hur vissa kan bete sig i feministiska diskussioner [menar då i vita feministiska rum, denna blogg är ju uppenbarligen feministisk]. Självklarheten med vilken kvinnan ska hjälpa till, ska lösa allt, skriva en lista över “okej” vs. “icke-okej” beteende. Att läsa och lyssna och fråga är en del av det antirasistiska arbetet, absolut, men just lyssnadet och öppenheten och empatin måste betonas.

        Gällande den vita blicken, vitheten som norm, hur man förhåller sig till den — fortsätt läsa bloggen! Det är nog lite det den kommer att handla om. Och klart att du inte ska känna dig hopplös, du försöker ju uppenbarligen sätta dig in, ju!

      • Tack för ditt svar! Jag gör mitt bästa. Ska läsa, begrunda, försöka se på det på ett annat sätt och använda perspektivseendet. Jag har en tendens att alltid ifrågasätta och fråga om allt (eftersom jag inte har svaren själv vill jag söka dem hos den som har det, annars har jag svårt att se det ur ett annat perspektiv) och alltid vilja förklara tanken bakom mina egna handlingar när jag märker att någon uppfattar saker på ett annat sätt än jag gör. Inte menat att vara nedlåtande i min kommentar till J.S. på något sätt – för mig är alla reaktioner i människan ett aktivt tyckande, eftersom tolkningsprocessen är personlig och inte automatisk. Olika tolkningsprocesser ger olika tyckanden och det betyder inte att jag ser vissa tyckanden som mindre/mer värda än andra. För mig är tyckande och upplevande samma sak.

        Jag önskar att jag visste hur jag kunde erkänna någons upplevelse. Jag hoppas att jag kan komma till den punkt att jag förstår hur man gör det framöver!

        Jag ska tänka på processen bakom allt detta och om/hur/när jag gör detta framöver. Jag kommer dock aldrig att inte vilja förklara mig..! Det handlar inte om försvar utan om att få en dialog kring det man skriver. Jag känner inte att jag vill försvara, men däremot förklara det jag skriver, för att ta diskussionen vidare.

        Så som jag ser det tycker jag att det är mest intressant om någon svarar på de frågor som ställs, lösa problem och skriva okej- och inte okej-listor. För mig är det empowerment, att belysa den delen av strukturella orättvisor och lyssna efter vad andra tycker är okej och vad andra har för lösningar. Jag gör själv gärna detta från mitt perspektiv (exempelvis som kvinna i patriarkatet), eftersom jag tycker att det ger mig en möjlighet att beskriva min värld och vad jag tycker är okej. Annars blir det svårt att få till förändring, om man inte hjälper folk att få ett annat perspektiv. Att kräva svar är inte detsamma som att fråga i min värld.

        Men! Slut på förklarandet och frågorna. Efter denna kommentar så kommer jag att ägna mig åt att lyssna och försöka ta in, utan att öppet ställa de frågor som automatiskt ploppar upp. Kommer att följa det du skriver med passion och jag önskar dig allt gott på vägen!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s