Feminismen för mig

Jag är en övertygad feminist som under den senaste tiden har rört mig i många svenska feministiska rum. På många sätt är gemenskapen i dessa rum underbar, oerhört befriande: vi är många kvinnor, vi har ett genuint politiskt engagemang, och vi kan dekonstruera och tyda normer och könsroller som kväver oss i det dagliga livet, Darth Vader-style.

vader choking

I dessa rum öppnas det upp säkra space i vilka vi kan andas ut, peppa varandra, stärkas, och live to fight another day. Men rummen kan också vara isolerande. Varför då, kan man ju undra? För att dessa svenska feministiska rum har varit några av de vitaste rummen jag har befunnit mig i, ever. Antalet rasifierade kvinnor i de feministiska kretsarna jag rör mig i är MINIMALT. ”Om detta var en actionfilm”, kan jag tänka, ”skulle jag vara the Token Black Guy som dör först. Farväl, du klyschiga värld!” Och jag blir så medveten om mig själv, om min kropp, om vad den representerar i de här vita rummen. Om hur den åsidosätts och ignoreras i det vidare samhället. I praktiken innebär det att jag oftast tvingas göra ett aktivt val för att bidra till och stärka den feministiska gemenskapen. Jag måste bli kvinnan, måste definiera mig enbart utefter mitt kön, och lägga min hudfärg, min bakgrund åt sidan. Och vem är kvinnan? Jo, hon är normen. Hon är grunden i vår analys. Hon är vit.

Det finns bara ett problem: jag kan inte göra det valet. Jag är alltid en afrosvensk kvinna, en svart kvinna, och jag kan inte separera en bit av min identitet från en annan. En händelse, en kommentar, och då påminns jag om det – till och med där, omgiven av systerskapet, sticker jag ut. Är annorlunda. Och då kan jag komma att tänka på Lidija Praizovics artikel i DN, Lyxfeminismen har alltid struntat i min mamma, där hon skriver: ” Jag kan inte vara med i feministiska gemenskaper som inte kan ta alla mina sidor.”

För vem kan det, egentligen? Och ska man behöva stympa sig själv för att passa in i en rörelse som bör representera en? Under den senaste tiden har dock ett intersektionellt perspektiv – en analys som ser på och har flera olika sorters förtryck i åtanke samtidigt – fått ta större plats inom feminismen. Och det behövs. Fler perspektiv behövs. Annars fungerar liksom inte feminismen för alla. ”Men feminismen är ju redan till för alla kvinnor!” kanske du utropar. ”Hur menar du? Jag kan inte ta in din vaga kritik!” OKEJ. Dags för ett exempel!

Häromdagen läste jag Fannys blogginlägg, Att bryta vissa skönhetsnormer och inte andra, och spenderade en pinsamt lång tid på att fundera över det hon hade skrivit i relation till mitt eget liv. Som feminist (se ovan!) har jag givetvis tänkt på skönhetsnormer tidigare (no, duh). Personligen har jag kastats mellan sminkvägrande tonåring till klänningsälskande tjugoåring till nu, då jag är någonstans i mitten. (Eh, just nu är jag i och för sig iklädd Sveriges förmodligen sjabbigaste pyjamas, but you get my point.) Men vad som slog mig när jag läste Fannys inlägg var att vissa skönhetsnormer inte med enkelhet överskrider de så kallade rasgränserna. Alltså: att vägra smink och rakning, att vägra vara normativt feminin för vita kvinnor, har en helt annan laddning för svarta kvinnor. Rent historiskt och kulturellt har ju svarta kvinnor setts just som mindre feminina – och det är fortfarande normen vi förhåller oss till. Svarta kvinnor har setts som grova, manliga, översexualiserade, gapiga, burdusa. Vi är inte som den vita kvinnan – tvärtom. När jag som tonåring ville vända mig mot den här stereotypen vad det genom att dras till det mjuka och feminina, att vara snäll, inkännande, lyssna på indie, klä mig i gulliga volangblusar. Jag var stereotypt feminin, om man med det menar den klassiska vita femininiteten (och det gör man som sagt oftast).

Att bryta med en stereotyp innebar för mig att falla in i en annan. I den vita fantasin är nämligen den vita kvinnan Venus och den svarta kvinnan… Tja, Hottentot Venus. (Fint.) Och den här fantasin påverkar fortfarande. Jag tänker på min egen uppväxt, jag tänker på kusinen vars afrosvenska tjejkompis vill operera sig för att ”se ut som svenskarna” (mindre rumpa, rak näsa, tack.) Innebär det att svarta kvinnor typ inte kan bryta med rasistiska och sexistiska stereotyper utan att fastna i en annan patriarkal fälla? Nope! Men det innebär att intersektionalitet behövs, att olika perspektiv är nödvändiga för att feminismen ska fungera för alla, och att man inte alltid kan översätta förtryck mellan etniciteter, raser, klasser, sexualiteter, etc. IF ONLY, eller hur?

Problem nummer två: vi (få) utomsvenska tjejer som har tillgång till den vita feminismen är ytligt sett ganska lika: kanske medelklassiga, kulturintresserade, vagt hippa. Oftast passerar vi svenne-testet nummer ett (frågan, ”Är du adopterad? Näe, asså, det bara lät så.”). Vi kanske läser mycket, umgås mycket med vita svenskar, anpassar oss till en enhetlig feminism. Och det är ju superkul att det finns en mini-liten plats för oss, hur begränsad den än må vara – men det räcker inte. Vi (eller jag, kanske) kan inte nöja oss med det – att vara token-blatten som vita feminister kan snacka Beyoncé med. Vi måste på allvar se oss omkring och fråga oss själva vad det är som exkluderar vissa personer och vad man kan göra åt saken. Kanske bör vi i praktiken kämpa med att öppna upp feminismen ännu mer, ta med mer klasskamp, mer antirasism, mer ALLT. Kanske bör vi backa och låta andra ta plats.

Men det finns en vilja att förändra, så klart! På den Internationella kvinnodagen gick jag och en kompis till paneldebatten som Fan vad Fittigt och Vreden arrangerade. Underbara vibbar, vitt och medelklassigt, etc., etc., men vad jag verkligen diggade var att den ena panelen bland annat bestod av Feline Flodin och Foujan Rouzbeh. Feline är aktivist och undersköterska och Foujan är supermänniskan bakom Soppkök Stockholm. Att två kvinnor som arbetar aktivistiskt, som kämpar för att jämna ut pissiga samhällsklyftor, får ta plats i ett feministiskt rum är så himla positivt. Sedan kan man ju beklaga sig över att de fick absolut minst plats i paneldebatten (under ett tillfälle hann Foujan gå på toa och komma tillbaka medan någon talade, what), men man måste ju börja någonstans.

Andra saker som ger mig hopp: en pod, en blogg, och en organisation!

Podden: Lite backstory: i höstas flyttade jag tillbaka till Sverige efter fyra år utomlands. Jag kände mig malplacerad, fel, fråntagen ett självklart sammanhang. Och sedan kom Lilla hjärtat, Tintin-gate och cirkus två månader av dagliga jag-vill-strypa-någon-aggressioner. Sedan kom kommentaren på tunnelbanan: ”Afrikaner kan ju inte anpassa sig.” Sedan kom Björn Wiman och DN, som vi redan har etablerat är ute efter att orsaka min död i förtid. Och jag blev trött, så himla trött, på att känna mig så arg och så fel och så frustrerad.

MEN. Sedan kom Camila och Mireyas podcast och det var som om en varm sommarvind drog genom höstmörkret. Camila och Mireya diskuterar klass, rasism, feminism och heteronormen. De diskuterar sina egna liv, sina egna erfarenheter, och de är skarpa och insiktsfulla och så peppande. Mireya medverkade i paneldebatten med Fan vad Fittigt, och efteråt dök jag upp ur publiken som en kärleksfull gubben i lådan och bara överöste henne med tacksamhet. Jag kved som ett Beatles-fan och bara, ”Tack för att du är så inspirerande!” Och, visst, det var pinsamt. Men sant! Camila och Mireyas podcast kastade ut en livlina till mig just när jag behövde den, bara genom att finnas, genom att prata om sig själva, och genom att ta plats. Gilla på facebook och/eller lyssna på Soundcloud! Till och med mina föräldrar är fans.

Bloggen: Falskheten, en blogg jag upptäckte först för runt en månad sedan, är nu en av mina absoluta favoriter. Falskheten driver Ras-skolan, en serie inlägg som handlar om rasismen, hur den fungerar, hur man bidrar till den, och hur man kan ändra sitt beteende för att inte agera rasistiskt. (Just det sistnämnda är enormt viktigt, eftersom att det är någonting även ”medvetna” individer många gånger totalt missar. Suck.) Att människan bakom Falskheten pallar att driva detta asviktiga projekt gör mig sjukt tacksam. Och igenkänningsfaktorn är så hög att jag ibland skrattar högt (VARFÖR detta antagande att alla svarta känner varandra? OCH att vi alla pratar, typ, afroamerikansk engelska som modersmål?) Läs, älska, LÄR DIG.

Organisationen: Interfem är en organisation jag nyligen har fått upp ögonen för och nu veeerkligen gillar. Det är en intersektionell tankesmedja med fokus på frågor kring etnicitet, bakgrund och genus. Den kör skolutbildningar, har lunchmöten och diskussioner, och känns helt och hållet som någonting jag har gått och suktat efter. Checka ut hemsidan!

Advertisements

5 thoughts on “Feminismen för mig

  1. Meen hur göra som vit medelklass kvinna som inte vill ha feminism bara för andra vita medelklassquinns??? Tänkt mycket på hur systerskapet ska kunna inkludera alla, inte bara dom “klassiska” feministerna.. Funkar ju inte att jag säger: alla är välkomna, alla måste ju KÄNNA sig välkomna och inkluderade och att det inte reproduceras en rad andra rasistiska/medelklass/heteronormativa värderingar???? Vaaad görraaaa????

    • martina! I hear ya. Jag sitter för tillfället och ruvar på värsta inlägget om detta som kommer att läggas upp img eller på torsdag (let’s face it, blir nog torsdag pga Beyoncé imorgon!!) — har du lite fler frågor? kan ta upp det då! Puss!

      • Åhhhh tusen frågor. Men ska läsa ditt inlägg och sen återkomma med meeeer. lyllo dig med beyoncé!!!

  2. Jag har läst igenom din blogg idag och det finns så mycket jag älskar med den, men just denna denna mening fastnade hos mig:

    “Oftast passerar vi svenne-testet nummer ett (frågan, ”Är du adopterad? Näe, asså, det bara lät så.”).”

    Jag dog av skratt när jag läste det där. Igenkänningsfaktor to the max. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra detta. När jag var yngre tog jag det nästan som en badge of honor, vilket jag självklart skäms för idag. Minns speciellt en gång då jag blev bjuden hem till en kurskamrat(ja vi pratar vuxna människor här) och hon och en annan kurskamrat som jag vid detta tillfälle umgåtts mycket med pratade om vår uppväxt och då utbrister den ena “Gabriel, vi trodde du var adopterad….du pratar ju så bra svenska”. Fast den gången sa jag faktiskt rätt ut hur idiotiska de var som kunde säga något sånt.

    Vill även tacka dig för att du, tillsammans med falskheten, har gett mig verktyg att kunna analysera min hudfärg och hur det är att leva som en svart person i Sverige. Det är ofta man känner eller upplever saker som man inte kan sätta ord på, likaså saker man inte ens tänkt på förrän någon annan bekräftat det. Det är först efteråt som man inser “ja, just så är det ju”. Ni har fyllt den rollen för mig, och det ska ni ha en stor eloge för.

    Och som en fellow etiop (med samma efternamn!), I just gotta say: keep up the good work!

    • Jo, adoptionsfrågan… Vad kan man säga? Bäst är nog att göra det du gjorde, bara säga att det är dumt. Men än idag blir jag typ paff! Tack så jättemycket för denna fina kommentar! ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s